|
|
Camilla som legionär Branda på Utposten |
Legionär Agnes Branda stod mitt emot den vinglande
mannen som spärrade hennes väg i den mörka gränden. Hon var inte rädd.
Mannen hade en gång varit stor och kraffull, men nu var han gammal och
uppenbarligen full. Trasorna på hans kropp luktade urin och svett.
“Du kommer inte ihåg mej, eller hur?” mumlade
fyllot och sträckte sin smutsiga hand mot henne.
Branda slog undan handen, vad intresserade det
henne ifall dom hade setts förr. Hon funderade på ifall hon skulle sparka bort
benen under kroppen på honom så att han skulle förstå att inte spärra vägen
för en legionär, men dömde det inte värt besväret utan knuffade mannen bara
åt sidan och steg förbi.
“Kommer du inte ihåg Fors Gård?” sade mannen,
plötsligt med tydligt tal och darrande men klar röst.
Branda stannade. Visst kom hon ihåg gården vid
Fors. Hon vände sig om och tittade mannen i ansiktet. Nu mindes hon. Bonden med
de tre döttrarna. Hon hade varit med och arresterat de tre kvinnorna, och
bondens fru hade de tagit med i farten. Han hade stått bunden vid staketet vid
ladugården och skrikit och vrålat efter truppen då de marscherat iväg med
kvinnorna mellan sig.
“Ta
mej istället!” hade han skrikit, “Ta inte Kari, släpp Kari, jag ber er!”
Hans fru hade dött av hjärtsvikt bara tre timmar
in på marschen till uppsamlinglägret.
“Ni lämnade Kari i diket som om hennes kropp
varit skräp,” sa mannen som en gång varit bonde på Fors Gård. “Hon sa
alltid att hon ville begravas med värdighet när hennes tid kom”.
Branda kände att det hettade till i hennes kinder.
Kvinnans döttrar hade bett att få begrava henne, men det hade inte funnits
tid.
Mannen stod och stirrade på henne utan att röra
en endaste muskel. Han stod som förstenad. Uppenbarligen hade han förlorat sin
gård och gått ner sig i spriten, tänkte Branda. Det var ett under att han
inte arresterats för lösdriveri för länge sedan.
Han såg så ynklig ut där han stod, den en gång
så store mannen verkade ha krympt till halva sin storlek.
“Jag beklagar,” sa Branda. Hon visste inte varför
hon sa det. Andra människor hade mött värre öden än denna man. Men han
verkade så sorgsen.
Hon vände sig om och gick mot grändens utgång.
Alla har vi våra öden att bära och gubben har mött sitt, tänkte hon.
Ett ljud! Ett skarpt och hastigt hasande! Branda vände
sig blixtsnabbt om och såg mannen störta emot henne. Framför sig höll han en
kniv i sin stora näve. Han rörde sig helt tyst, endast hans tänder var
blottade som för ett morrande. Han var bara ett fåtal steg ifrån henne.
För en bråkdels sekund greppade skräcken tag i
och krympte hennes hjärta till en liten och hård isbit. Sedan kom
träning och erfarenhet till sin rätt och hennes kropp rörde sig som av
sig själv. Svärdet skulle hon aldrig hinna dra, det var närkamp som gällde
nu. Hon drog kniven ur armskenan och tog ett steg framåt mot den anfallande
mannen. Samtidigt som hon blockerade bondens tafatta hugg med sin vänstra arm
stack hon med en kontrollerad rörelse sin kniv i mannens hals. Mannens momentum
och tyngd hotade att kasta omkull henne, men hon svängde honom runt sig så att
han föll handlöst i marken till vänster om henne medan hon endast drogs ner på
knä. Han var besegrad.
Brandas hjärta slog hårt, hela kroppen pirrade
med spänning. Bondens ansikte var endast några handlängder från hennes och
han stirrade på henne med förvåning i blicken. Hon kunde inte slita sin blick
från hans, hon satt fast som i bojor. Hans förtvivlade flämtningar efter luft
blandades med s ansträngda andhämntning. Världens alla övriga ljud sjönk
undan och tystnade.
Efter en evighet blev hans blick, dimmig, andningen
saktade för att till slut upphöra. Han var död. För ett ögonblick trodde
Branda att även hon hade slutat andas.
“Förbannade svin,” muttrade hon. “Ditt
stinkande as, din äckliga råtta, du förtjänade att dö, din vidriga fegis,
att vilja ha ihjäl mig med en kniv i ryggen, din skit, synd att det gick så
fort!” Med en hand som skakade lätt torkade hon skin kniv på mannens tunika.
“Och jag som till och med sa att jag var ledsen! Svin!”
Hon suckade, lugnet började återvända efter
stridens eld. “Jag borde vetat bättre,” tänkte hon. “Man ska hålla sig
till sitt och låta andra sköta sitt eget liv. Förbannade skit, jag har hans
blod över halva tunikan!”
“Legionär Branda!” ropade någon från grändens
utgång. Hon tittade upp och såg sergeant Vranjes avteckna sig mot fackelskenet
som lyste upp bygatan. ”Vad är det som pågår?”
“Ingenting, sergeant!” svararde hon lugnt, “jag kommer!”. Hon reste sig och gick med bestämda steg mot ljuset.