Förgiftningen

Jessica Ström

Jessica som drottning Katarina på Dagbräckning

En dramatisk episod ur drottning Katarinas av Arosia liv flera år innan kriget mot Fursten bröt ut.

Hirdman Grim spärrade upp ögonen när han fick se Drottning Katarina komma gående mot honom. Hon borde ha varit tryggt inne i slottet och inte alls ute på gatan. Kungen hade gett en uttrycklig order att ingen skulle tillåtas att lämna Lejonnästet utan eskort. Men hans drottning hade en farlig förmåga att obemärkt ta sig ut ur slottet.

Katarina närmade sig männen med ett höjt ögonbryn. Hon önskade att hon haft tid att smyga sig tillbaka in. Men det hade hon inte, det var till och med troligt att hon var förföljd. Men stoltheten förbjöd henne att se sig om. Om bara ett ögonblick skulle hon vara tryggt tillbaka i Lejonnästet.

"Jag antar att det är uteslutet att ni låter bli att springa till Kung Karl och skvallra om min ankomst?" Det fanns skärpa i hennes röst, men den kom sig mer av hennes nervositet än av något annat.

"Min drottning!" Hirdman Grim lät besvärad. "Kungen har gett uttryckliga order om…"

"Jaja!" Katarina avbröt honom och viftade med handen. "Ni gör som ert samvete bjuder er!"

Drottningen gick förbi dem och fortsatte in på borggården. Grim vinkade till sig två andra hirdmän.

"Avlös mig! Jag måste till vår kung!" Han sprang iväg och såg lättad i ögonvrån att rotmäster Röde diskret följde drottningen över borggården och in i Lejonnästet. Grim tänkte lite ironiskt att de i alla fall skyddade sin drottning innanför murarna…

Kungen satt vid högbordet och samtalade med en av drottning Katarinas släktingar från Volska. Han tittade upp när hirdmannen störtade in. Grim stannade upp mitt i salen och väntade. Kung Karl satte sig tillrätta och vinkade fram honom.

"Ja, har det hänt något?" Kung Karl lutade sig lite fram. Grim föll ner på ena knäet, det var lite ovanligt tyckte Karl. De brukade inte vara så formella.

"Min Kung! Drottningen har återvänt! Vi släppte just in henne genom Norra Porten." Grim talade lågt, fortfarande med huvudet böjt.

"Återvänt? Vilka var med henne?" Kungens röst hårdnade märkbart.

"Drottningen var ensam och kom till fots, min kung." Karl muttrade något ohörbart och välte stolen bakom sig när han kastade sig upp från den. Utan ett ord stegade han ut ur rummet.

*            *            *

Katarina kunde höra hans ilskna steg i korridoren utanför kammaren. Så kastades dörren upp och han rusade in. Ögonen lågade och han morrade. Dörren slog i väggen med sådan kraft att gångjärnen böjdes. Hon blev lite bragt ur fattningen av det.

"Vid Ljuset, kvinna! Att du alltid ska trotsa mig!" Han knöt händerna och gick mot henne. Hon hörde ljudet av springande steg och förstod att tjänarna flydde. Så såg hon en rörelse i ögonvrån och förstod att hennes kammarpiga var kvar i rummet. Katarina tittade bort mot henne och pekade på dörren.

"Ut!" Flickan flydde med en tacksam snyftning och rusade förbi kungen med böjt huvud.

"Katarina! Jag ger dig en enda order och du bryter den direkt! Varför?" Hon öppnade munnen för att svara, men han avbröt henne.

"Kvinna! En enda order!" Hans röst lät så långt borta.

Han slog näven i bordet så att kannan med vin ramlade i golvet. En sötaktig doft av varmt kryddvin spred sig i rummet. Katarina hade aldrig känt en sådan doft…Så mustig och tung. Hon skakade förvirrat på huvudet. Plötsligt kände hon sig så yr. Det luktade så gott! Och smaken! Hon hade precis hällt upp en bägare åt sig när Karl kom stormande in i deras kammare. Allt hon hade hunnit med var en klunk av det underbara söta vinet. Men hon kunde fortfarande känna smaken på sin tunga. Hon slickade sig om läpparna och tittade på Karl, Han ville henne något det kunde hon se. Och höra! Hon kvävde ett fnitter. Han stod och…skrek åt henne! Men så kom hon ihåg vinet! Hon höjde bägaren till sin mun för att dricka. Hela världen runt henne snurrade till och hon försökte få sitt huvud att klarna. Karl var arg på henne, det hörde hon på hans sätt att säga hennes namn. Hon suckade, hon ville att han skulle säga hennes namn mjukt och stryka hennes hår istället. Men hon hade gjort något mycket dumt och nu var han arg på henne. Om hon bara kunde komma ihåg vad det var hon gjort…

Men hon kom ihåg doften av det söta vinet…och smaken…den ljuvliga smaken.

Bägaren för ur hennes hand och krossades mot golvet. Katarina föll handlöst bakåt och låg stilla på golvet.

Karl var så arg på Katarina att han såg rött. Och djupt inom honom gnagde oron för vad som kunde ha hänt henne.

Så han skrek åt henne och förväntade sig att hon skulle skrika tillbaka. Det brukade hon göra, vare sig hon hade rätt eller inte. Men hon skrek inte tillbaka. Hon stod med en vinbägare i handen och log drömskt. Hon verkade helt omedveten om att han var där.

Utan förvarning vacklade hon till, tappade bägaren och föll handlöst bakåt.

Chockad tittade kung Karl på sin hustru. Något var fruktansvärt fel. Han kastade sig ner bredvid henne och drog upp henne i sin famn. Hon kändes livlös och andades tungt, huden var kall och små droppar hade bildats på hennes näsrygg. Hennes läppar började bli blå och Karl kände sig vimmelkantig av den tunga luften i rummet. Insikten om vad det betydda kom som ett slag och han tog sig snabbt ut ur rummet med sin hustru. Han skrek ut sina order.

"Ta hit Prinsessan Jelena och livmedikus! Stäng slottet! Hämta vakten! Drottningen har blivit förgiftad!"

*            *            *

Katarina drömde. Hon gick genom en skog, men träden hade blad av metall. Hon ville inte vara här längre, skogen skrämde henne. Men stigen hon gick på ledde henne bara längre in. Och hon var så rädd för att komma till skogens hjärta. Den ville henne illa, skulle uppsluka henne om den kunde. Långt ovanför sig kunde hon höra ljudet av mäktiga vingar, hon hukade sig och försökte gömma sig under träden. Men träden vek undan sina grenar och gav henne inget skydd. Skräcken fick henne att börja springa, hon kunde känna skogens jubel när hon närmade sig dess hjärta. Vingslagen följde henne fortfarande men hon kunde inte se besten de kom från.

Så öppnade sig en stor glänta i skogen och hon hade nått den plats hon fruktade mest. De förvridna träden skuggade gestalten som stod där. Hon vände sig om för att rädda sig därifrån. En arm grep tag om hennes midja och drog henne till sig. Iskylan spred sig inom henne och en unken smak kändes i hennes mun. Det dånade i hennes öron och hon kunde känna hur hon skrek. Hon slet och drog i armen som fångat henne, men hon kunde inte komma loss. Träden närmast henne sänkte sina grenar och bladen av metall repade hennes hud. Hon visste att hon var förlorad.

Plötsligt kände hon livet återvända och med det hoppet. En liten värme spred sig inom henne. Långt borta genom träden såg hon ljuset komma mot henne. Yxan svepte ner mot trädgrenarna och högg. Bladen av metall föll till marken och splittrades. Iskylan som höll henne släppte och hon föll ner på marken. Ryttaren svepte upp henne i sin famn och utdelade ett sista hugg mot den mörke. Han skrek något hon inte ville höra, men orden skar i henne som knivar.

Skräcken ville inte släppa sitt tag om henne och hon kämpade sig fäktande upp ur medvetslösheten. I en dimma såg hon Karls ansikte bredvid sitt. Det var fårat och han såg så tärd ut. Med en snyftning sträckte hon ut armarna mot honom och så var hon i hans famn. Värmen spred sig inom henne och för en kort stund kände hon sig trygg innan hon åter sjönk ner i mörkret.