|
|
| Peter som korpral Sarra på Vi är Legion |
Ogmund drog in den kyliga morgonluften med näsan. Med den följde en mängd dofter. Han kände doften av husets kokeld, doften av skog, gräs, dagg och jord. Subtil och nästan omärkbar, låg en stickande lukt av tjära över gården, och dessutom kunde man, om man ansträngde sig, skönja den varma odören av boskap.
Det var tyst. En ensam kråkas hesa kraxande var allt som hördes i skogen.
Ogmund slängde ränseln över axeln och gav sig sakta iväg längs med en väl upptrampad stig.
Skogen omslöt honom, och dess väsen blev allt starkare, samtidigt som allt blev tystare och lugnare.
Ogmund hade alltid känt sig trygg i skogen; enda sen han var en liten pilt hade han varit ute bland tallar och stenar varenda dag. Han kunde skogen utan och innan – varenda stig, varenda bäck och varenda liten tuva var lika välbekant som hans egen gård. Skogsblommor spred sin svaga väldoft, och den tjocka lukten av multnande löv och blöt mossa letade sig in i hans näsborrar, då han besvärat klafsade fram genom daggblött gräs och kände vätan tränga igenom skorna. Han var på väg till en glänta några kilometer från gården, och väl där tänkte han skjuta ett rådjur åt sina speciella gäster.
De hade kommit i sista skymningsljuset kvällen innan, och de var trötta och hungriga. Han hade genast bjudit in dem, och han var, utan att visa det, strålande glad och stolt över att få äran att härbärgera två kända motståndskämpar – Stina Ingmarsdotter och Arne Stigsson Svarte.
De sov tryggt i hans egen säng. Själv hade han sovit i drängstugan under natten, och var glad att han inte snålat med filtar åt sina drängar, för utan dem i drängstugan, hade det blivit en kall natt.
Som det var nu kände han sig utsövd och på gott humör, och han var säker på att jakten skulle bli en barnlek.
Han tog ett skutt över en liten bäck och fortsatte stigen fram, alltmedan fler och fler småfåglar började vakna till för att med ljuva röster besjunga hans morgon. Han närmade sig sakta men säkert gläntan där han visste att rådjuren brukade beta under tidiga morgnar, och stannade för ett ögonblick till för att stränga sin båge.
Sedan fortsatte han långsamt framåt, så tyst som han bara kunde, och han var noggrann med att inte få vinden i ryggen så att de skygga djuren skulle kunna få vittring av honom. De sista tjugo metrarna kröp han framåt, och tog sikte på en liten stenansamling, bakom vilken han tänkte gömma sig för att obemärkt kunna ha god överblick över den öppna platsen.
Oändligt sakta, och mycket försiktigt kikade han fram mellan två stenar. Gläntan låg höljd i lättande morgondimma, som likt älvorna virvlade runt i den lätta brisen som fick trädens löv att rassla. Fyra betande rådjur avtecknade sig som bleka skuggor i den flyende dimman, och uppenbarligen hade de inte märkt honom.
Han lade en pil på bågen, och spände sakta strängen, samtidigt som han långsamt och tyst reste sig upp.
I samma ögonblick som han stod rak hade han spännt strängen så långt att de vita gåsfjädrarna kittlade hans kind. Han kunde höra pulsen slå mjukt i öronen. Han andades ut. Och släppte strängen.
Det hördes ett sus när pilen rusade från bågen. Strängen sjöng dovt. Rådjuren lyfte förskräckt sina huvuden och spände sina muskler för att kasta sig iväg ut i dimman. Pilen hastade obevekligen framåt, rev dimman i trasor, först vinglande från sida till sida, men sedan rakt och skoningslöst.
Det dunsade till när pilen fann sitt mål och dess oförsonliga stålspets beslutsamt trängde djupt in i rådjurskroppen. Trampet av klövar som skyndsamt bar rådjuren från gläntan, överröstade ljudet av den fallande kroppens kontakt med den mjuka marken.
Ogmund stod stilla. Helt orörlig. Mossan famnade rådjuret, som fortfarande andades flämtande. Det låg kvar, men levde fortfarande. Ogmund visste bättre än att rusa fram till sitt byte; han visste att skräcken skulle kunna driva rådjuret många kilometer om han skrämde upp det nu. Bättre var att stilla låta det förblöda och somna in.
Han satte sig sakta ner bakom stenen för att invänta rådjurets död. Tiden gick långsamt framåt. Han började nästan frysa lite, och var på väg att gå fram till det nu förhoppningsvis döda rådjuret, när han hörde att det prasslade i buskarna på andra sidan gläntan. Han svor tyst för sig själv; rådjuret hade klarat sig bättre än han trodde. Han kikade fram mellan stenarna och föll nästan baklänges av förvåning och förskräckelse.
Rådjuret låg kvar. Bredvid det knäböjde två vildmän, smutsiga, halvnakna och med svarta krigsmålningar i ansiktet. Ogmund ville sluta andas. Han hade hört vad vildmännen brukade göra med folk, och bara historierna om dem var nog för att få honom att vitna av skräck.
Vildmännen började slita sönder rådjurskroppen och dricka det varma blodet. Deras tänder var filade till skarpa spetsar, deras naglar var som klor och det risiga svarta håret hängde i testar ner över deras vilda ögon.
Ogmund tittade som hypnotiserad på när de rovgiriga vildarna slet bort stora köttstycken från det fortfarande sprattlande rådjuret. Dess ben rev upp jord och mossa och den tunga doften av dess blod spred sig sakta över gläntan, alltmedan vildmännen fortsatte sitt våldsamma frosseri.
Ogmund ryckte till när han plötsligt såg hästarna. En liten grupp ryttare kom travande genom buskaget till höger om honom. De var alla rustade, och iklädda svarta vapenrockar med ett vitt furstekors på. Vildmännen slutade genast upp med sitt vidriga glufsande, och kom snabbt på fötter, utan att torka blodet från ansiktet.
Ryttarnas anförare sade något Ogmund inte kunde höra, och vildmännen sprang mot stenröset där han låg gömd. Han drog snabbt sin jaktkniv och beredde sig på att slåss, men vildmännen rusade förbi hans gömställe utan att se honom, och fortsatte längs med stigen han själv kommit från.
Ryttarna travade efter, och de red tätt förbi Ogmund, som tryckte sig så hårt han förmådde mot den hårda, grå stenen han låg gömd bakom. Han skakade så häftigt att han var övertygad om att hans kropp skulle skaka sönder när som helst. Han slöt ögonen och kallsvetten pressade sig fram och sipprade ner i ögonen på honom då han tänkte på vad de skulle göra med honom om de upptäckte honom. Marken vibrerade lätt när hästarna trampade förbi – de var så nära att han kunde känna lukten av dem, och höra ryttarnas lågmälda samtal.
Efter några sekunder som verkade evighetslånga, hade alla ryttarna passerat. Ogmund pustade ut, och skrattade nästan av lättnad. Ryttarna försvann längs stigen i riktning mot gården, och med ens insåg Ogmund i vilket ärende de var ute. Han rusade upp och sprang så fort han förmådde genom den snåriga skogen, trampade ner i kärr, och fastnade i hallonbuskar. Han insåg att han aldrig skulle kunna komma ifatt ryttarna genom att springa efter dem längs stigen, och även om han gjorde det, skulle det vara till föga nytta; han hade en kort båge och en jaktkniv, medan de Furstliga var välbeväpnade och rustade.
Hans enda chans var att hinna före dem till gården genom att nyttja genare stigar, och dessutom hoppas på att vildmännen inte hittade så väl i skogen som han själv. Han måste varna motståndskämparna!
Grenar piskade honom i ansiktet, han snubblade över rötter, vadade över bäckar och klättrade uppför klippor.
Han var snart framme.
Han trängde sig flämtande av ansträngning genom de sista buskarna runt gården, och stannade tvärt då han hörde en barsk röst skalla över gården:
”För sista gången! Var är Stina Ingmarsdotter och Arne Stigsson, känd som Svarte?” Ogmunds husfolk och familj stod uppradade utanför boningshuset, inifrån vilket man tydligt kunde höra ljudet av möbler som vältes och lerkrus som slogs sönder. Han backade ett par meter så att sensommargrönskan skyddade honom från upptäckt.
Anföraren, en ganska kort karl med svart plym i hjälmen, stegade av och an framför de uppradade gårdsborna. Motståndskämparna syntes inte till.
”Vi vet inte!” svarade Karg, Ogmunds äldsta son. Hans röst var stadig, och han verkade inte rädd. Ogmund kände en våg av stolthet stiga inom sig.
”De har inte ens varit här!” fortsatte Karg trotsigt. Anföraren vände sig mot honom och gjorde en gest mot en av sina legionärer. En kort smäll hördes och Karg föll ihop med händerna för magen. Legionären spände flinande om sitt armborst. Någon i ledet började gråta. Anföraren tycktes växa, och hans röst dånade än en gång:
”Var!?” Ingen svarade. Åter en kort smäll. Ogmunds enda dotter Hilde föll gråtande till marken. Den mörkröda fläcken i hennes nattlinne blev större och större, och snart avtog hennes snyftningar gradvis för att slutligen tystna helt.
En vitglödande vrede brann för Ogmunds ögon när han drog en pil ur kogret. Han skakade så hårt av raseri och sorg att han knappt kunde hålla bågen stilla. Han lade pilen på bågen, och spände sakta strängen, samtidigt som han långsamt och tyst reste sig upp. I samma ögonblick som han stod rak hade han spännt strängen så långt att de vita gåsfjädrarna kittlade hans kind. Han kunde höra pulsen slå mjukt i öronen. Han andades ut. För sista gången.
Pilen jagade iväg, och Ogmund hann kröka sina läppar i ett belåtet leende. Han såg aldrig det skarpa, glimmande svärdet, eller legionären som målmedvetet och snabbt svingade det mot hans nacke, hörde inte sin hustrus skrik av vanmakt, förtvivlan och ångest. Han kände knappt någonting heller, varken då vapnet träffade honom, eller då hans huvud rullade över gårdsplanen mot de församlade.
Anföraren knäckte med en snärt pilskaftet som spretade från hans rustning, och vände sig sedan obesvärad mot det förtvivlade gårdsfolket och frågade otäckt muntert:
”Var?”