Theo Axner
Uppgifterna gäller i första hand Legionerna och de mänskliga specialisttrupperna. Kommentarer för övriga hjälptrupper kommer där de behövs.
Till skillnad från de Norra Kungarikenas härar har Furstens armé en fast organisation och befälsstruktur; den har delvis skisserats ovan. Vid behov kan en mer detaljerad redogörelse för strukturen levereras.
Hierarkin i Furstens armé är strikt och auktoritär, och befälen är ofta brutala – dels av ohejdad vana, dels av nödtvång för att hålla ordning på manskapet. Likväl är klyftan mellan befäl och manskap ändå inte alltför stor; vem som helst som är duglig kan befordras, och odugliga befäl som missbrukar sin ställning blir heller inte långvariga. (Faktum är att som hären är uppbyggd och övervakad är även de vanliga soldaterna, åtminstone legionärerna, ovanligt ”väl omhändertagna”; detta tjänar inte minst till att upprätthålla deras motivation.)
Alla befäl och officerare är erfarna yrkessoldater; de flesta av dem är garvade legoknektar med decenniers erfarenhet bakom sig. Detta i förbindelse med att reglementena kräver att officerarna ofta riskerar sina liv i strid (kaptenerna och deras underofficerare går alltid i täten för sina kompanier) gör att förtroendet för officerarna för det mesta är gott bland manskapet. Kaptenen är antagligen inte omtyckt personligen, men man tvivlar inte på att han kan sitt jobb.
Hjälptrupperna: När det gäller orcherna krävs än hårdare nypor för att hålla pli på dem. Det är de hårdhäntaste och brutalaste officerarna som sätts att föra befäl över orcherna; ibland hämtade ur deras egna led. Den som ska anföra orcherna måste ständigt hålla sig i respekt och fruktan. Vättarna är betydligt mindre oregerliga.
Den allmänna hälsningen i armén är Furstehälsningen: man stramar upp sig, ser den man hälsar på i ögonen och slår höger knytnäve för bröstet (strax över hjärtat). Detta kombineras med frasen: ”Hell Fursten!” Om man bär vapen i handen höjer man det i stället till hälsning.
Se ”Befäl och manskap” ovan. Varje bataljon eller kompani har en profoss som med hjälp av en skarprättare upprätthåller och övervakar disciplinen.
Den nivå av krigstukt som upprätthålls beror helt och hållet på omständigheterna. Om erövrat område ska konsolideras under Furstens styre måste befolkningen behandlas någorlunda väl. Under ren terrorkrigföring, i stil med härjningarna under marschen till Månhella, där det gäller att skrämma folket till kapitulation och urholka deras förtroende för sina herrar, tillåts och uppmuntras de mest bestialiska dåd. (Furstens befälhavare får mycket riktigt en del problem med att genomdriva och upprätthålla de ibland rätt tvära skiftena i disciplinnivå.) Somliga gärningar är givetvis alltid förbjudna: desertering, förräderi, ordervägran, etc.
Straffsatser varierar: extratjänst (det absolut vanligaste för mindre förseelser), degradering, tvångsavsked, olika slag av kroppsstraff samt i extrema fall dödsstraff. Kroppsbestraffningar är relativt ovanliga och sker normalt avskilt; de är inte avsedda att förenas med förnedring eller vanära. (Ytterligare ett exempel på de Furstligas metoder för att upprätthålla stolthet och ”kåranda”; soldaten kan förvisso bestraffas hårt men får behålla sin värdighet inför de andra.)
De Furstliga har ingen speciell syn på att ge sig till fånga; det är dock belagt med dödsstraff att gå i någon annans tjänst (t ex att låta sig värvas av fienden). Emellertid brukar den Furstliga indoktrineringen understryka och överdriva fiendens hat mot Furstendömet och vilka ohyggligheter som den som faller i deras händer riskerar.
De Furstliga bekänner sig som bekant inte till några av de ridderliga idealen. Honnörsorden i Furstendömet är Lydnad, Lojalitet och Styrka. Det enda som verkligen betyder något är Furstens vilja. Han och hans företrädare ska saklöst åtlydas, och ingen av hans tjänare ska styras av lojalitet mot någon annan. Ingen får heller vara svag och låta sig förledas av sina egna betänkligheter från att göra det som är gott för Fursten och Furstendömet. Olydnad kan således aldrig rättfärdigas med hänvisning till hedersbegrepp; däremot kan det rädda sig om den leder till rätt resultat.
Denna varierar mycket starkt inom de Furstliga leden. De flesta legionärer har en personligen ganska likgiltig och ”professionell” inställning, då de motiveras av solden i första hand. Ju mer man svalt och tagit till sig av den Furstliga indoktrineringen, desto mer hatfylld mot hans fiender tenderar man förstås att bli. Som tidigare nämnts finns också element bland Furstens krigsfolk som till stor del drivs av hämndlystnad mot sina gamla hemland och folk. Indoktrineringen hamrar också in synen på fr a alver som onda varelser som måste utrotas.
Svartfolkstrupperna drivs till stor del av hat, hämndlystnad och avund gentemot människorna och deras allierade folk; även de ser dock främst kriget som en möjlighet till vinning och på sikt ett bättre liv.
Se tidigare stycken. Åskådningen varierar från total personlig likgiltighet för annat än solden till fanatisk övertygelse om att Fursten är världens frälsare och att alla som står i hans väg måste bort.
Liksom själva organisationen är ordergivningen mer ”modern” i Furstendömet än annorstädes. I stort sett tänker jag mig en blandning av romersk och modern exercis (ganska likartad för det mesta); en djupdykning i ämnet får dröja till senare.
Furstens soldater utgör överallt i Furstendömet och de ockuperade områdena en privilegierad klass jämfört med bondebefolkningen – liksom alla i Furstens tjänst, men soldaterna är den talrikaste gruppen bland dessa. Det faktum att de av livegna undersåtar överallt – inklusive de margholiska bönderna – betraktas som en främmande ockupationsmakt gör att det sällan råder några varmare känslor mellan bönder och Furstliga soldater, undantaget lokala kollaboratörer som i och för sig finns lite överallt.
Med tanke på den bakgrund som många av de Furstliga har är det knappast förvånande att de ofta bär sig rätt stökigt åt. Man försöker dock från befälshåll se till att den underkuvade befolkningen inte malträteras godtyckligt i sådan utsträckning att missnöje blir ett allvarligt problem. Under normala omständigheter åtnjuter även de livegna undersåtarna ett visst, låt vara svagt och bräckligt, skydd mot godtyckliga övergrepp. Men när det kniper går Furstens tjänstestats och krigsmakts behov och intressen alltid före hans livegna undersåtars.
Legionärerna är väl avlönade och är dessutom, i kraft av sina långtidskontrakt, garanterade lön för lång tid. En del av solden utgår i form av mat, utrustning och så vidare, men en legionär kan ändå lägga undan en ansenlig slant till sin ålders höst – om han klarar sig dit.
Det är inte strikt förbjudet för legionärer att bilda familj även om det inte uppmuntras. Det finns dock begränsade möjligheter för en soldat att rota sig för fast i ett område – garnisonerna flyttas om med jämna mellanrum bl a just för att undvika detta. Under fälttåg och garnisonstjänst ägnas fritiden åt traditionella nöjen – sång och dans, tärnings- och brädspel, mer eller mindre våldsamma lekar, samt om möjlighet finns dryckeslag. Ett populärt nöje är också gladiatorspelsliknande åskådarmatcher, där till exempel fångar eller dömda förbrytare får slåss mot varandra eller mot någon Furstlig förkämpe.
De Furstligas förhållande till religion är komplicerat. Officiellt är man rätt likgiltiga, många speciellt på de lägre nivåerna räknar sig säkert som mer eller mindre Ljustrogna (på samma sätt som även de mest depraverade legoknektarna under medeltiden räknade sig som mer eller mindre kristna). Det förekommer dock en betydande personkult kring Fursten, lite i stil med romersk kejsarkult, framför allt under Rödkåpornas inflytande. Det ryktas av och till att Fursten så småningom, när hans seger blivit fullständig, tänker börja låta dyrka sig på allvar... men än så länge har man ingen uttalad policy.
Vad gäller vanlig vidskepelse är det ingen större skillnad mellan Furstliga soldater och andra. Många är synnerligen vidskepliga och tror på alla möjliga oknytt och makter i världen, andra är mer skeptiska och tror på vad de ser.