Theo Axner
Den här med vilken Fursten upprättat sitt välde i Margholien och inlett sin erövring av grannrikena är sammansatt av många olika element, men är betydligt mer ”centralstyrd” och har en avsevärt ”modernare” organisation än grannländernas styrkor. Sett ur omvärldens medeltida paradigm är det fråga om en legohär; dock med en långt mer permanent organisation än vad som annars är känt.
Som torde framgå är den främsta inspirationskällan det tidiga kejsardömets romerska armé; det finns faktiskt logiska in-Live-skäl till detta också då de Furstliga har förstahandstillgång till en del ”antikt” militärt kunnande (några av dem är rätt gamla… :-)). Man ska dock inte ta alla paralleller för givna, det finns en del betydande skillnader som följer av de omständigheter Fursten haft att ta hänsyn till vid uppbyggandet av sin nya armé. Se nedan.
Furstens härsmakt är sammansatt av följande grundläggande element:
Legionerna: Huvudkomponenten; vältränade och disciplinerade mänskliga yrkessoldater. Legionerna omfattar såväl tungt infanteri som armborstskyttar och kavalleri; det är dock det tunga infanteriet som är huvudgrenen. Se nedan.
Auxilian eller hjälptrupperna:En samlande beteckning på de permanenta styrkor som inte ingår i Legionerna. Det inkluderar framför allt de svartfolk och vildmän som gått i Furstens tjänst, men även specialtrupper av olika slag: spejare, krigsmaskinister, ingenjörstrupper etc.
Svartstenslegionen: Furstens livgarde och elitstyrka. Kärnan i denna utgörs i sin tur av Domedagsgardet.
Irreguljärer: Samlande beteckning på grupper eller styrkor som värvats för kort tid eller för särskilda ändamål, och som inte inlemmats permanent i den Furstliga organisationen. Det kan t ex röra sig om sjörövare som engageras för att störa eller angripa ett fientligt rikes sjötransporter.
Vilka är det då som tjänar i Furstens av Margholien härskaror? Varifrån kommer de, vad har drivit dem hit och under vilka villkor tjänar de? Vilket svaret blir varierar en aning för de olika grenarna. Först kommer en mer utförlig redogörelse för legionernas räkning; den kompletteras sedan för de andra grenarna.
Legionerna har rekryterats bland ett mycket blandat klientel; allehanda vapenföra, sysslolösa och skrupelfria män och kvinnor som nåtts av de Furstligas locktoner både i Thule och annorstädes: arbetslösa legoknektar, äventyrare, stråtrövare och fredlösa.
Under Furstendömets första år rekryterades huvuddelen av hans soldater bland sådant folk främst i de kringliggande länderna och i viss mån övriga Thule. Påfallande många var och är folk som vanärats eller stötts ut i sina hemtrakter. För dessa liksom för den fattige äventyraren utgjorde tjänsten under Fursten en andra chans. Sida vid sida med dessa värvades också många erfarnare professionella soldater. Endast undantagsvis värvades soldater bland den infödda bondebefolkningen i själva Furstendömet.
Efter Strandfördraget och fram till krigsutbrottet började man rekrytera mer öppet, officiellt inför det förestående korståget mot Talvala; ett stort värvningskontor upprättades i Strand. Även i södra Thule och längs Innanhavskusterna sändes värvare ut på jakt efter dugliga krigare (och lovande rekryter). Många legoknektar från södra Thule och Eormenland tog i det här skedet värvning i Legionerna. Det förekom även en del rekryter från mer avlägsna trakter. Redan från början hade dessutom flera av de högre befälhavarna värvats bland kontinentens erfarna legokaptener.
Från och med krigsutbrottet har tillgången på lokalt soldatmaterial minskas, och allt större andel av Furstens nya rekryter kommer att vara utlänningar.
De motiv som drivit dessa talrika skaror att tjäna Fursten är blandade. För de flesta var och är det helt enkelt solden som lockar. Furstens tjänare och soldater är väl och regelbundet avlönade; därtill är alla legionärer kontrakterade för lång tids tjänst och garanterade lön tiden ut. Som tidigare nämnts har Furstendömet för många dessutom inneburit en andra chans till rikedom och karriär. Här ställs inga frågor om bakgrund eller krav på god börd eller vandel; vem som helst som är duglig kan avancera högt. Somliga av de fredlösa, vanärade och utstötta som sökt sig till Fursten motiveras antagligen åtminstone delvis av hämndbegär mot sina forna samhällen. Åter andra kan vara ”idealistiskt” övertygade om att Fursten är världens räddare och framtid.
Trots det minst sagt heterogena klientel som legionerna är byggda på, är de färdiga legionärerna uniformt vältränade och effektiva. Rekryterna tränas och drillas effektivt genom en intensiv ”grundutbildning”. Denna inbegriper såväl fysisk träning, vapenövningar, exercis och – inte minst – mental träning (eller snarare hjärntvätt). Vissa moment, fr a den fysiska träningen, kan "tenteras av" om man har tidigare erfarenhet. Man brukar sortera rekryterna efter erfarenhet, så att en grupp erfarnare rekryter kan genomgå utbildningen i betydligt högre tempo än en grönare.
Det som sagts ovan om legionärerna gäller i princip också de mänskliga specialister som ingår i auxilian: spejare, krigsmaskinister, fortifikatörer, etc. Dessa värvas huvudsakligen bland folk med tidigare erfarenhet och kunnande på sitt område, och med undantag för spejare är sådana ganska ovanliga i Thule; många av ”teknikertrupperna” kommer från kontinenten.
När det gäller svartfolkstrupperna är saken lite annorlunda: de Furstetrogna svartfolksstammarna i riket har alla gjort formella överenskommelser med Fursten om att ställa upp krigare till hans armé. I utbyte har de tilldelats "reservatområden" som bebos och sköts av de icke vapenföra. Liknande arrangemang har upprättats med de margholiska vildmännen. Det kan m a o anses röra sig om en sorts ”feodal” tjänsteplikt. Krigarna tjänar dock för sold, om än inte lika hög som legionärernas.
Vildmännen, orcherna och vättarna strider främst enligt sina egna traditionella tekniker; de tränas inte till samma nivå av disciplin som legionerna (se nedan).
Legionerna, arméns huvudstyrka, är organiserade och tränade efter mönster från det arantiska imperiets tid. Legionen leds av en general och dennes stab. Legionernas infanteri är indelade i bataljoner om upp till ca 500 man (typisk styrka i praktiken är ca 400 man), ledda av en överste; varje bataljon består av upp till sex kompanier om ca 60-80 man, ledda av varsin kapten. Legionerna kan vid behov underdela sig i ännu mindre enheter (ned till troppar om ca 6-8 man) och är således mycket flexibla. I öppna fältslag är det emellertid bataljonen som är den grundläggande taktiska enheten. Kavalleriet är indelat i vingar om ca 300 man under en ryttmästare; därunder i turmor om ca 30 man och skvadroner om ca 10.
Legionärerna har en relativt standardiserad utrustning. I reglementena stadgas vilken utrustning varje soldat ska ha tillgång till. Om soldaten vid värvningen saknar utrustning betalas den genom avdrag på lönen. Lönen är avpassad för att räcka till detta. Då många legionärer ändå har en bakgrund som yrkessoldater på annat håll äger de vanligtvis åtminstone delar av den erforderliga utrustningen från början.
Alla legionärer bär en svart tabard med Furstens emblem, det sexuddiga korset, i vitt över hjärtat. Korset är prytt med legionens nummer. Om man inte bär hjälm bärs ofta en enkel svart väpnarhuva eller mössa. I övrigt är klädseln fri men ska inte ”skära sig” med tabarden. För mer detaljer och exempel, se IV Legionens uniformsreglemente.
De flesta legionärer är utrustade med ringbrynja, gambeson, hjälm (allehanda varianter förekommer), svärd och dolk, samt spjut och stora rektangulära sköldar och/eller armborst. Alla legionärer får grundläggande träning i såväl armborstskytte som närstrid i formering med svärd och spjut och kan således fungera som antingen lätt eller tungt infanteri. I ett typiskt fall är bara en mindre del av dem utrustade med armborst, normalt ett (litet) antal i varje enhet. I fält avdelas dessa till särskilda skyttebrigader för att användas taktiskt, medan det i garnisonstjänst är vanligt med blandade enheter.
Ryttarna har brynja och hjälm, svärd och dolk, spjut eller lansar, vanliga sköldar (trekantiga eller runda) och ibland armborst; de rider vanligtvis opansrade hästar.
Välutrustade soldater kan dessutom ha armskydd, benskydd och/eller brigantiner (eller t o m bröstplåtar, speciellt om de hör hemma på kontinenten). Det är vanligare att ryttare är tyngre rustade. Alla sköldar är svarta med det Furstliga korset i vitt.
De tunga fotsoldaterna som utgör huvuddelen av legionerna strider huvudsakligen efter ”romerska” mönster men med en del modifikationer pga omständigheter. Deras drill och underdelning gör det möjligt för dem att använda flera olika formeringar efter behov. För defensiv strid (t ex mot ryttare) kan de bilda en tät men ändå rörlig falang med mobila sköldmurar; för anfallsstrid mot stillastående fotfolk används öppnare formering. Ofta ställer legionärerna upp bataljons- eller kompanivis i ”schackruteformering”. De kan också bilda ”sköldpaddor” eller öppna fyrkanter. Legionärernas fördelar gentemot de Norra Kungarikenas fotfolk är främst deras överlägsna manövrerbarhet, disciplin och enhetstaktiker.
När det gäller skyttar och ryttare har legionerna inte lika speciella tekniker eller doktriner, utan dessa används ungefär som sina motsvarigheter hos fienden; skillnaden är främst den generellt högre graden av disciplin och samkörning. Armborstskyttarna används i princip som annorstädes. Kavalleriet liknar närmast kontinentens medeltungt rustade, beridna legoknektar (bland vilka många av Furstens ryttare för övrigt värvats, speciellt efter krigets utbrott). (De är alltså betydligt tyngre och kraftfullare än det romerska kavalleriet, även om de inte motsvarar fullt rustat riddarkavalleri.) Kavalleriet är en gren av legionerna vars omfattning antagligen ökar efter vart (de Furstliga inser behovet av ett bra kavalleri mot fientliga riddare osv), men fotfolket förblir huvudstyrkan.
Hjälptrupperna organiseras i kompanier och bataljoner, däremot inte i legioner. Hjälptruppsenheter är vanligtvis knutna till en legion, men kopplingen är inte permanent utan kan flyttas om. Det är också vanligt att de sprids ut i små detachement.
Svartfolkstrupperna är till största delen orcher och vättar (ungefär lika delar), samt ett mindre antal resar. Orcherna tjänstgör främst som tungt infanteri. Vättarna – som är svaga i närstrid – tränas i första hand i bågskytte och tjänar vanligtvis som lätt infanteri eller lätt kavalleri, i de senare fallet uppsuttna på margholiska ulvar (ett särskilt storväxt och illasinnat släkte). Vargryttarna är mycket effektiva för spaning, skärmytslingar och blixtsnabba räder.
Svartfolkstrupperna håller med egen utrustning och är därför mindre uniforma än legionerna. Samtliga soldater bär dock det Furstliga sexuddiga korset synligt någonstans på kläderna, samt att det målas på alla sköldar. De mest välutrustade har brynjor, hjälmar och sköldar; typiska vapen är spjut, pilbågar, svärd, yxor och primitiva stångvapen.
De drillas inte till samma nivå av disciplin som legionärerna, dels på grund av sämre förutsättningar, dels för att man inte bedömer det som värt besväret. Orcherna är primärt ett billigt komplement till legionerna med psykologiskt bonusvärde. Människorna i Thule hyser en närmast vidskeplig skräck för orcher, vilket Furstendömet kan utnyttja psykologiskt.
Enheterna leds av betrodda orcher eller mänskliga legionsofficerare.
Mycket av det som sagts om de margholiska svartfolken gäller också de stammar av vildmän som bebor landet. De flesta av dem har gått i Furstens tjänst, övriga har flytt, förslavats eller dödats. De Furstetrogna vildmännen dyrkar honom redan som en mäktig ande eller t o m gud. Rödkåporna har bedrivit en ivrig "mission" bland dem för det ändamålet, och en bisarr och frånstötande kult uppbyggd kring ceremoniella blodsoffer har utvecklats bland de vilda krigarna och fått t o m deras mer civiliserade stridskamrater att hålla sig på avstånd.
Även vildmannakrigarna varierar i beväpning och utrustning, men de är genomgående lätt beväpnade och rustade. De flesta är bågskyttar – utmärkta sådana; vildmannatrupper utgör det främsta lätta infanteriet i Furstens armé. Somliga slåss med spjut eller klubbor, och även om de inte kan mäta sig med legionärerna eller Järnnäveorcherna har de ett starkt psykologiskt värde genom sitt bärsärkaraseri och skrämmande krigsmålning (se nedan). Vildmännen strider så gott som alltid i öppen skärmytslingsformering och sprider oftast ut sig i terrängen så mycket det låter sig göras.
Samtliga vildmän i Furstens tjänst, åtminstone alla krigare, bär också hans märke, det sexuddiga korset, målat i svart över ansiktet som krigsmålning. Även andra blottade kroppsytor brukar vara täckta av mystiska symboler och bilder. Ansiktsmålningen är den enda "uniformering" som brukas bland vildmännen, undantaget eventuella sköldar som också pryds av korset.
Vildmannatrupperna har ingen fast indelning i bataljoner, utan sådana bildas tillfälligt inför en krigsoperation. Den permanenta indelning de har är i flockar om 20-60 krigare som leds av egna stamhövdingar. Normalt förenas några sådana flockar under befäl av en legionsofficer.
I likhet med svartfolken, kanske i än högre grad, är vildmännen odisciplinerade och något oberäkneliga i strid. De måste därför användas försiktigt.
Den tredje huvuddelen av Hjälptrupperna är de människor som värvats på samma sätt som legionärerna, dvs huvudsakligen utom landets gränser, men som har speciella funktioner att fylla. Några exempel räknas upp nedan, men fler kan förekomma.
Artillerister: Agerar besättning vid krigsmaskiner. Till skillnad från de Norra Kungarikenas härar använder Furstendömet inte bara katapulter och ballistor vid belägringar utan även i fält (dock oftast i mindre versioner).
Ingenjörstrupper: Fältingenjörer, särskilt tränade på att bygga försvarsverk, förstöra fientliga sådana, bygga broar etc.
Spejare: Lätta trupper av erfarna skogsmän, tränade på att röra sig i terräng. Används både för spaning och som störtrupper.
De tre specialisttrupper som beskrivits här är alla lätt beväpnade och rustade; spejarna är försedda med pilbågar eller armborst. Ingendera truppslaget är primärt avsett för öppna fältslag (undantaget krigsmaskinerna som artilleristerna bemannar); spejare kan dock givetvis fungera som ordinära bågskyttar vid behov.
Uniformering och övrig utrustning varierar, men normalt bärs det Furstliga korset någonstans på kläderna vilka i övrigt brukar gå i svart. Spejare klär sig förstås i skogsfärger när så behövs. Tabarder liknande legionärernas, eller varianter på dessa, är också vanligt förekommande.