Terje Adarsson på Väktarnattssagor

Den margholiske motståndskämpen Terje Adarsson stannade till på Lyktgubben på väg till Örnevalls kloster, dit han likt många andra hade ärende.

Det följande är väl närmast att betrakta som hur hans dagboksanteckningar från dagarna på Lyktgubben skulle ha sett ut om han skrivit ned dem.

Anländer till Lyktgubben mitt på dagen 19 december, beställer en slaf för två nätter. Ser bara till Lukas, ägaren. Ger mig ut att se mig omkring i området – om nåt skulle hända vill jag känna till skogen hyfsat.

Kommer tillbaks efter skymningen, slår mig ner och beställer en öl.

In genom dörren kommer en man bärandes på två vildharar och ett tag tror jag att vålnaderna börjat gå igen en dag för tidigt. Men det är ingen vålnad. Sigurd Lurpass, som jag kände från Strand, just innan kriget bröt ut. Han var drakfågel som jag, var väl med i Strandroten har jag för mig. Men förra året hörde vi att han blivit infångad och hängd. Jag köper honom ett stop och får höra hans berättelse. De furstliga ändrade sig tydligen och satte honom i arbetsläger söder om Strand där han slet några månader. Sedan lyckades de bryta kedjorna och fly, men av de tjugo som var sammankedjade kom endast tio iväg från arbetslägret och fem av dem fångades in senare. Helt osannolikt, den Förste vare lovad! Fast, det är faktiskt helt osannolikt, när man tänker efter, att de furstliga skulle begå ett sådant misstag och låta rymmare undkomma. Något stämmer inte med Sigurds berättelse. Men bäst att hålla tankarna för mig själv i alla fall. Jag serverar honom berättelsen att jag är i Sunnanslätt för att hitta min syster Vinja och att det ryktades att hon varit i Örnevall. Då har jag en förklaring att bege mig ditåt sen.

Hur stora är oddsen? Jag och Sigurd är inte de enda från Strand som befinner sig på Lyktgubben denna Väktarnatt: Mirjam, den där söta musikanten var där, liksom broder Augustus. Han var nog ännu rundare om midjan än sist. Aldrig sett en sådan aptit och törst. Och den där Vilfred Månglare, som sålde mig en skjorta för ett par år sen. Säga vad man vill om Vilfreds varor i övrigt, men den skjortan har i alla fall tjänat länge och väl och hänger fortfarande ihop.

Dvärgar! I Sunnanslätt! Trodde aldrig de begav sig så här långt söderut. Den ene av dem verkar kunna Nordtunga åtminstone, å andra sidan verkar han ha lika lätt till skratt som till vrede. Dvärgvrede vill jag inte råka ut för, det har man ju hört hur det brukar gå då.

Vad nu! En legionär? Vad tusan demoner gör en sån här? Ta ut henne och skär halsen av henne! Men hon står under den där väpnarens beskydd tydligen, och hon har ett svärd som hon verkar kunna hantera väl av hennes kroppsspråk att döma. Tur för furstesvinet, men vänta bara, hon blir nog inte långvarig, tvi för den lede.

Se där, nu har dvärgarna fått syn på henne, det var väl det jag tänkte. Nu blir det ett mindre legionärskräk att oroa sig för. Så, sätt yxan i skallen hennes nu då! Nähä, de klår bara upp henne lite. Där for väpnaren i backen när hon försökte stoppa dem. Nej, det är inte särskilt klokt att försöka hindra dvärgar när de önskar strid. Nåja, bättre än ingenting i alla fall.

Tusan också, hur ska jag göra med Sigurd? Det är något som klingar falskt, men jag kan väl inte bara ta ut honom i skogen och tortera honom? Å andra sidan, om jag inte gör det, och jag har rätt, så kommer fler att få lida för den sakens skull. Nåja, det bringar olycka att göra sånt på Väktarnatten, jag håller ett öga på honom tills vidare och tar hand om det efter kalaset.

Tydligen har ett par av de ur Nyckelns Väktare som jag ska möta i Örnevalls kloster tagit den här vägen också. Bäst att inte tala med dem och dra uppmärksamhet till mig. Vi kan tala nog i klostret vid mötet.

Fördömt! Något av Gholans svartkonst är i görningen! Den ena dvärgen, Fjalar, fick något slags anfall, och talade med en annan röst – eller det var någon som talade genom Fjalar. Någon som kallar sig Brand och som har vaknat. Vad är det för mörkergast måntro!?

Det kan inte hjälpas, jag måste höra med Nyckelns Väktare om vad de tror om detta. Onödigt att säga mer än vad som behövs dock.

Vad är i görningen? Nu blev mor Kleva besatt hon också, precis som Fjalar! Men det lät annorlunda den här gången, nästan bedjande; någonting måste slås sönder för att anden ska bli fri. Var det den här Brand denna gång också? Tydligen finns hans grav här i närheten. Ska ge mig dit imorgon, så tidigt som möjligt och ta en titt.

Sov faktiskt gott, fast med märkliga drömmar om Mirjam och den där legionären – Branda heter hon visst. Hon verkar inte vara så stursk längre, går mest med böjt huvud och håller sig undan. Bea, väpnaren som har hand om henne sade att hon blivit fredlös även för de furstliga och att hon lämnat legionärslivet bakom sig. Tror jag så mycket jag vill. En gång legionär – alltid legionär.

Gav mig ut direkt efter morgongröten. Skogen är snötäckt och även om det finns många gömställen så blir spåren ett problem – en blind skulle kunna följa dem. Finns ett par bra platser att skaka av sig förföljare i alla fall, om det skulle behövas.

Stötte ihop med de två österlänningarna som kom till Lyktgubben igår kväll. De är tydligen också på väg till Örnevalls kloster. Var knappt att jag förstod deras brutna Nordtunga, men det var tur att jag började prata med dem: En furstlig flotta, med många skepp som tyst och med släckta facklor rörde sig söderut längs Talvalas kust, kanske mot Slagbjörnsordens områden. De är upp till något djävelskap förstås. Bäst att jag tar upp det på mötet när jag kommer till klostret, så kan Nyckelns Väktare föra vidare det till rätt person.

Brands gravsten tycks dra mycket intresse, jag tror varenda männska på värdshuset har gått dit och tittat. Verkar som ingen kan tyda skriften som står inristad på stenen dock, har aldrig sett tecknen förut. Fast dvärgar sägs ju använda andra skrivtecken, de kanske vet.

Ingen framgång. Om dvärgarna vet något så säger de inget. Allt den lärde mästern i Nyckelns Väktare kunde tyda var ungefär att ”här ligger Brand” och något om ”onådig mark”, men det är många tecken som inte blev tydda.

Känns mycket olustigt alltsammans. En annan märklig figur har dykt upp på värdshuset också, Jöns kallar han sig, och han tycks trevlig nog, men något hos honom får nackhåren att resa sig. Dessutom har jag sett honom stå och tjuvlyssna på Nyckelns Väktare och på dvärgarna. Hoppas de är medvetna om det de också.

Vet inte vad jag ska tro. Dvärgarna släpade iväg hon Branda igen, tog in henne i skogen. Och Sedan kom Fjalar fram och sade att Branda var död och att jag inte behövde oroa mig. Men jag såg ju själv hur hon kom stapplande tillbaks ur skogen och gick in i bakre rummet. Vad handlade det om? Dvärgarna har gett henne ett nytt namn, säger de, och de har klippt av hennes förflutna. Så vi ska alla sluta behandla henne som det legionärssvin hon är nu då? Det är ju inte mycket legionär kvar i henne, vad det verkar. Hon påminner lite om Agnar, när han fick skälvan efter den där räden i Tammåker. Kan ju inte vara lätt, att vara soldat och sen inte vara någonting. Vete tusan varför jag gjorde det, men jag gav henne plats bredvid mig vid bordet. Fördömt också.

Bröd och Skådespel. Eller åtminstone skådespel, kvällsvarden har inte serverats än. Tälje Lekare var smålustiga som vanligt, men jag blev förbannad över deras sensmoral: bättre att stanna hemma och gömma sig i sängen än att gå ut i krig. Den förbannade Fursten skulle äta upp hela Thule i en munsbit om alla tänkte så. Hur tusan kan de ens tänka på det sättet, förbannade fega bönder! De får väl se vad de tycker om den inställningen när legionärerna kommer och slaktar dem i deras sängar!

Äntligen mat! En rejäl stuvning minsann. Vid alla djävlars avkomma, jag visste det! Jag höll Jöns över uppsikt innan maten, och när prästen ledde bordsbönen så fortsatte han lugnt att äta och gjorde inte minsta ansats till att följa bönen. Han är en av Furstens utsända, det kan jag svära på! En demon eller svartkonstnär eller något sånt! Måste tala med Nyckelns Väktare, vi måste göra något!

Många Väktarnattssagor att lyssna på. Lukas och Sveins skröna var i värsta laget dock, hur tror de att någon ska kunna tro på sånt? Eldsprutande berg och gigantiska vita björnar och sjömonster. Jaja, underhållande var det i alla fall.

Och nu berättar Jöns om märkliga händelser långt i norr, vid världens ände. Om furstliga ärkemagiker och Nyckelns Väktare och oknytt och om en bägare och en jägare. Hur känner han till sånt? Vad gör vi om han är ärkemagikern själv? Hoppas Nyckelns Väktare har makt nog att oskadliggöra honom, efter vad jag hört så biter inte stål på Furstens höga tjänare.

Men vad hände nu? Kvinnan som malde på i evighet om en skärmytsling med de furstliga blev besatt av Brand och nu beger han – eller hon sig till gravstenen och Nyckelns Väktare följer efter! Allt handlar tydligen om en bägare, ett kärl kallad Nyckeln, som Brand vill ska slås sönder. Ut fort och se vad som händer vid stenen. Försiktigt bara, vill inte bli inblandad. Smiter iväg efter dem i mörkret, tur att bönderna inte har vett att röra sig tyst, deras prat och tramp gör det lättare för mig. Kryper närmare under en gran och lyssnar.

Tusen förbannade demoner! Jöns var ingen Furstetjänare trots allt, utan är oknyttet som kallas Jägaren. Han har tydligen svurit att finna och förinta Nestor, Furstens ärkemagiker. Om det är sant så är det bara att tacka för hjälpen och önska honom all framgång. Det är svartkonsterna som gör Fursten stark, om det bara handlade om stål och oss människor så skulle Fursten snart få fly med svansen mellan benen. Kvinnan som blev besatt är tydligen oskadd i alla fall.

Tryckt stämning när jag kom tillbaka till värdshuset, men samtidigt verkar luften lättare och mindre kall. Vågar man hoppas att det är allt av vålnader och Väktarnattstrolldom som vi kommer att få se?

Fler berättelser, för att lugna folket. Bea berättar om att aldrig glömma ljuset, även när det är som mörkast. Kloka ord. Hon har mycket gott i sig, den flickan. Hoppas hon får ordning på Branda också, så kanske hon också kan återvända till Ljuset.

Beas ord fick mig att tänka på den där gamla kvinnan som jag mötte i våras. Vad hon berättade om den gedanske soldaten, som stred i kung Imrars hird och tillfogade de Furstliga mycket skada; dräpte legionärer i deras eget läger och fritog fångar. Sen, en väktarnatt som den här uppenbarade sig vålnaden av en av de dräpta legionärerna för honom, och strax därefter blev han tillfångatagen av andra legionärer och satt i Svartstenstornet. Kvinnan sa att han fortfarande sitter där, och varje morgon svär sin trohet till Imrar och den Förste, och i trots spottar på Gholan den Ogudaktige vägrar ge upp. Bara en skröna kanske, men jag hoppas det är sant. Det är med hjälp av sådana män som vi kommer att besegra Fursten och kasta ut varenda legionär, vätte och svartvildfolk från Margholien.

Nåja, nog med grubblerier för inatt. Nu ska jag dricka till ordentligt.

Svein, hit med ett rejält stop öl, och det fort!