Minnesvärda ögonlick från Väktarnattssagor

   Fyotr Nikolevich, köpman från Yrkij: Jag hade ganska roligt när jag försökte få min följeslagare Helki att provspela för teatergruppen. Hon som varken kunde läsa, eller riktigt hade koll på vad teater är för något. Sagoberättandet vid vårt bord på lördagkvällen var också en höjdare..
 
  Kottr Sotskiegg, dvärg: När vi anlände, trätan med Branda, efterdyningarna med värdshusvärden.
  Valma Ulvarsdotter, Nyckelns Väktare: Valma och Liv lämnar dvärgarna ensamma vid runstenen så att de kan få fundera och tyda den i lugn och ro. Liv säger: "Jaha, nu blir de stående där hela dagen säkert." Efter vad som kändes ett par timmar går Valma tillbaka, och vad hittar hon där, jo tre dvärgar i full fart med att tyda tecknen fortfarande...

Stunden vid runstenen då Branda dragits dit av dvärgarna och Valma inte kan göra annat än att se på. Det är en oro bland alla som är där men Valma känner ändå ett lugn över att dvärgarna faktiskt vet vad de gör, trots att hon önskade att de sagt något innan de drog ut Branda.

Den korta stund ute med Branda då de pratade om krig, sorg och döda vänner.  Valma inser att det är dags även för henne att gå vidare och lämna sin bortgångne man i ro. Han skulle inte vilja att hon sörjde honom livet ut.

När Valma sätter sig med Liv och de två soldaterna de munhöggs med tidigare på dagen. Och berättelsen om dvärgaost, prinsessor och prästnoviser rullar igång... Efter ett tag inser hon att den ena soldaten påminner henne mycket om hennes man, eller om hur han skulle kunna ha varit om han kommit hem från kriget.

När Valma tittar på stjärnorna och inser att de är ljuset i mörkret, att hon kan vare trygg även på natten.

Skräcken hon känner då hon tillsammans med Bea och Branda beger sig till runstenen för att vakta bägaren tills de andra kommer, och de inser att det redan finns folk vid stenen. Brådskan som tvingar henne att springa tillbaka i mörkret för att skynda på de andra.
 
  Fjalar Blótstein, dvärg: Brandas ofog och kaxiga trots som ledde till införande av hennes namn i Oförrätternas Bok.

Tydningen av runorna på Brands hög. Svårt och mycket kul. Det senare försöket att hugga bort "lönnrunorna" som ledde till att en bit av stenen föll av och transport av denna till de lätt förvånade Väktarna. Du undrade lite smått vad de skulle med ca 10 kg gråsten att göra? ;-)

Senare var det Branda som närmade sig dvärgarna och sökte förstå vad som hänt henne. Det blev sansat utbyte av tankar och idéer och ett nästan vänskapligt förhållande.

Henrik av Halbecks försök att sätta dvärgar på plats! Liksom den lätthet som dvärgarna kunde muta honom att avstå ...

Att berätta roliga historier och skrönor vid bordet, på trappan, vid granen. 

Kottrs svada på dvärgiska som Fjalar översatte till "vanliga" männsikor och vice versa. Översättningarna var väl ibland korrekta men långt ifrån alltid :-)

Att Svein Griske så väl förstod dvärgiskan och vi hans svada på Västlandsmål(?) . Likaså den hyggligt goda förståelsen mellan dvärgmål och Östanfolkens dialekt (t.ex. i samtal och skrönor med  Fyotr Nikolevich (som kom från ungefär samma trakter som Kottrs förfäder!)
  Didrik Järnnäve, stadsknekt från Örnevall: När Liv plötsligt avbryter den muntra stämningen och säger att hon känner att det är något som tynger mig och min kusin - det kom helt rätt i spelet och precis efter en diskussion mellan Didrik och Korp om det moraliska i att sälja amuletten.
  Helki, sjöfarare från Österlandet: De många samtalen med olika gäster på Lyktgubben. Bi-Elsa med lärling och Mäster Aemilius förgyllde kvällen med många sagor  och berättelser samt hade ett otroligt tålamod med  mina bristande språkkunskaper.
  Aemilius Clarus, magiker: En hel del händelser var minnesvärda, och allra mest den stora slutuppgörelsen vid runstenen, men det var ju nästan bara väntat.
  Den förre Jägaren: Att brottas med en Draugr är något jag länge velat göra, kul att få genomföra på lajvet! :D
  Bi-Elsa: När den Brandbesatta Tussa försvann och den numera rika karamellkokerskan påpekade att man ju måste göra något såg Bi-Elsa chansen att kanske tjäna litet pengar och sprang iväg längs stigen mot Brands sten dit Tussa setts gå. Övriga fick för sig att de måste tända lyktor innan de ger sig iväg.

Väl framme såg hon Tussa/Brand tillsammans med den ljushårige, ytligt trevlige, mannen som berättat historien från Världens ände. Han sade lågt "Brand, jag var din vän." Och Elsa insåg att inga pengar i världen kunde få henne att göra annat än att släppa fram mer hjältemodiga idioter, för antingen var mannen ett oknytt eller så var han den svartkonstnär som mördade Brand med en giftbägare för flera mansåldrar sedan.
  Alfhild, pjäsförfattare: Försöken att övertala Svein Griske att agera staty endast iklädd mjöl och lakan var minnesvärda. Samt den fina provspelningen med österländsk brytning... "Blodiga näktergalar", ack ja...
 

Lars Magnusson, knekt: Förutom striden mot nifelmännen... dvärgar som berättar roliga historier när man står och försöker lätta på trycket.

  Liv Arngrimsdotter: Att skriva en saga med Didrik, Korp och Valma. När amuletten gavs bort till Liv av soldaterna och lättnaden som strålade ur deras ögon. Jägarens skräckblandade fascination.