|
|
Den gedanske magikern Aemilius Clarus stannade till på Lyktgubben på väg till Örnevalls kloster, där Nyckelns Väktare skulle hålla rådslag över nyåret.
Talar med Jöns. Han berättar att han lider under en förbannelse som uttalats över av hans förfader Olsten. Han säger att Olstens barn trätte i en arvstvist, och då skulle han ha uttalat förbannelsen att den äldste av hans efterkommande skulle drabbas av "all världens otur och lite till" så länge det fanns någon kvar. Men också att han hade den egenheten att har drog på oturen från dem han färdades tillsammans med.
Under kvällen blir dvärgen Fjalar blir besatt av någon som kallar sig Brand.
Hälsar på broder Asulf och de två prästnoviserna. Vi utbyter artigheter och småpratar lite om kampen mot Fursten.
Jag förbereder Lambrekt på att vi ska göra en magisk cirkel nästa dag, och uppmanar honom att leta reda på de materiella komponenterna som vi behöver: något att representera vatten, luft och eld. Han ska själv få söka reda på dessa – det ingår i hans utbildning.
Både Liv och Valma påpekar att han som kallar sig Terje uppträder misstänksamt. Han frågar mycket och svarar lite. Vi tror han kan vara en furstlig spion.
Vi, dvs jag, Lambrekt, Liv och Valma, gör en liten expedition till traktens runristning. Efter lite klurande lyckas jag så småningom tyda en del runorna inuti ramen. Ramens runor undgår dock min tydning. På väg tillbaka möter vi Jöns, som tvekar att gå till runstenen, men vi försäkrar honom om att det är ofarligt.
Jag genomför en magisk cirkel med Lambrekt på gårdsplanen, men det visar sig att kraften är väldigt svag där.
Det blir liv och rörelse när dvärgarna plötsligt släpar iväg Branda till runstenen. Vi är många som följer efter, inte minst jungfru Bea (som jag känt igen från Geda, och som verkar väl bekant med Liv och Valma). Där genomför de någon slags ceremoni med Branda. Jag blir tvungen att hålla tillbaka Bea för att hon inte ska blada sig i, och försäkrar henne om att man kan lita på Fjalar. Kvinnan Helki från Izborsk undrar varför de gör Branda illa, och jag gör en liknelse med att "om man har en pil genom kroppen, så gör det ont när den dras ut, men ut måste den om man alls ska läkas". När det är över, påstår dvärgarna att Branda inte finns mer.
Under måltiden mitt på dagen blir mor Kleva besatt av Brand, och han talar om ett magiskt ting som nyligen anlänt till platsen, och som nu måste "förstöras". Vi i Nyckelns Väktare spekulerar om vad det kan vara för något som "måste förstöras", och jag tror det kan vara en amulett av något slag. Jag börjar fråga bland folk om de har något sådant eller sett något, och hos kusinerna Vrede blir det napp. Även om de talar i halvkvädna visor, så verkar det som om de har visst en amulett, som de vill sälja, men jag driver inte saken vidare. Nämner det istället för Liv och Valma, så kan de kanske lirka lite med de unga herrarna.
Både vi (de av Nyckelns Väktare som är där) och dvärgarna är aningen oroade av det som händer, och vill göra något för att lägga Brand till ro i sin grav. Men medan dvärgarna är övertygade om att det som ska förstöras är runinskriften och drar iväg på den uppgiften, går vi andra för att undersöka de spår som finns av magiska ritualer som någon upptäckt (jag får aldrig riktigt klart för mig vem) en liten bit från värdshuset.
Vi hittar spår av ritualer och att man offrat något som Jöns tolkar som blod. Han ser även spår av aska i snön. Vi skickar iväg Lambrekt för att hämta dvärgarna, och en stund senare kommer de, misslynta över att de inte har lyckats göra ens en repa på runorna. Spåren av ritualerna oroar dem dock.
Broder Asulf avslöjar att han misstänker att Jöns egentligen är den f.d. Jägaren. Han har träffat honom förut, vid Världen Ände.
Liv visar upp den drakformade amulett hon fått av Korp Svarte, mot en viss ersättning, och förklarar att den egentligen tillhör en helgongrav i Örnevalls kloster, dit hon nu tänker återbörda den.
Senare på kvällen får jag höra av soldaten Lars Magnusson, att han söker en minnessak från Gedas befrielse, som han fått av en anförvant och som han nyligen blivit av med. Det är drake snidad i trä, och av hans beskrivning stämmer nästan helt överens med den amulett som Liv visat. Jag säger att jag sett något liknande på en helgongrav i Örnevalls kloster, men Lars säger att den är det inte. Och då vet jag ju inte var hans drake kan vara...
Pratar om silverstål med dvärgarna. De har visst gjort en utbrytning från Steinhem till några berg längre söderut. Lovar att lägga ett gott ord för dem.
Under kvällsvarden hamnar jag vida samma bord som Bi-Elsa och hennes lärling, samt Fyotr och Helki från Yrkij. Vi berättar mer eller mindre sanna historier om våra upplevelser, och jag berättar om midsommarnatten i Alataire, då min vän Wilfred var nära att bli oknyttens offer.
Efter maten förtäljer Jöns en Väktarnattssaga om hur oknyttens lag återupprättats vid Världens Ände, och de fått en ny Jägare. Sedan kommer han fram till mig och avslöjar att det är han som är den f.d. Jägaren, och att han egentligen är ute efter ett föremål som ska hjälpa honom att komma åt Nestor, som han hatar innerligt.
När Tussa framfört sin berättelse om stridigheterna i Gotmar, är det hon som blir besatt av Brand. Efter att ha utslungat otidigheter mot det församlade, rusar hon ut (eller om det är Brand som gör det?) och lämnar värdshuset i tumult.
Det uppdagas (hur vet jag inte) att den tingest som Brand syftat på i sina tidigare framträdanden, är en bägare som halvtrollkarlen Jostein haft i sin ägo. Denna han (eller hans dotter Groa) nu ställt vid runstenen för att blidka Brand. Det uppstår en hätsk ordväxling om vad vi ska göra med bägaren för att befria Tussa: krossa den eller "ge tillbaka den" till Brand. Dyrbara minuter förflyter då jag försöker övertyga de närvarande om att det bästa är att krossa den. Så bestämmer jag mig för att detta är slöseri med tid, ger jag upp försöken att övertyga de andra och går ut för att förbereda mig att gå bort till runstenen. Ute är det mörkt, och det är svårt att känna igen folk.
Plötsligt inser jag att den största risken nu är att någon mindre nogräknad tar hand om bägaren för egen del – kanske en furstedräng som vill hindra att den används. Jag frågar om någon redan har gått till runstenen, och får han ett jakande svar Därför ropar jag nu till dem som vill höra, att det viktigaste nu är att hindra någon från att ta bägaren. Den som hörsammar min önskan är jungfru Bea, som störtar iväg för att hindra folk från att göra något drastiskt.
Jag får fatt i Liv och Valma, och vi skyndar mot runstenen. Där är stor uppståndelse. Det är i alla fall en 6-8 personer som är där. Vilka det är går inte att se. Brand, i Tussas kropp, argumenterar med någon. Jag beslutar mig för att försöka övertala Brand att vänta något år med att få frid, så att vi kan rå på Nestor, och riktar mig direkt till honom. Jag är faktiskt beredd att offra mitt eget liv för denna sak. Jag säger: "Brand, är du där". "Vad tror du?" får jag ett ilsket svar. Innan jag hunnit formulerat mitt förslag, får jag frågan "Är du beredd att offra denna kvinna?". Men eftersom jag är mitt i ett försök att samla tankarna, hinner jag inte svara förrän Brand fräser "Idioter!", och störtar iväg
[Här är jag tvungen att övergår till tredje person för att rätt kunna återge händelseförloppet]
Æmilius faller ihop i en liten hög, övermäktad av att ställas över ett så svårt val, och förtvivlad över sitt eget vankelmod. Då kommer Liv och förmedlar till honom all den tröst och styrka som bara Den Första kan ge. Åter på benen fattar han ett svårt beslut: han är beredd att offra Tussa för att ge Jöns en chans att rå på Nestor. Återigen jagar de efter Tussa och Jöns i natten.
Bara ett litet stycke bort påträffas de. Där står Bea och men något har ändrats. Tussa är fri från Brand fastän bägaren fortfarande är hos Jöns. De övriga som är där bevakar Jöns. Æmilius säger till Jöns: "Om du säger att ditt mål är att omintetgöra Nestor, så säger jag att det är en god sak. Vi är med dig i den. Eller åtminstone jag." Jöns tackar för de orden och försvinner ut i natten.
[Så går jag tillbaka till första person igen]
Efteråt tackar jag jungfru Bea för hennes snabbhet och rådighet, och försäkrar henne om att gjort en god insats. Hon var lite tveksam, och anklagar sig själv för att ha gjort fel, men jag förklarar att man kan bara göra rätt utifrån det man vet. Den man inte vet kan man heller inte ta hänsyn till, och ingen ska förväntas göra det heller.
Efteråt, inne på värdshuset, frågade många om vad som hade hänt, och jag berättade så gärna. Det var ett bra sätt att få ordning på tankarna.