Minnesvärda ögonblick från Utposten


Missan: Massor... Ligga på bryggan med huvudet i Ravns knä och handen i Vidar Snickares och känna att det där med krig, det var nog en mardröm. Bli motad av Eirik när man alldeles oskyldigt är på väg från dass. Bli klappad på huvudet av alla och envar. Sova på bryggan. Bli livrädd för blixten i min ensamhet. Växla mellan katt och människa, känna hur förnuftet går i vågor.
Mor Margit Stensdotter från Raninge: Jag minns hur det kändes när Karna berättade att hon inte fått ösa upp så mycket gröt hon ville åt fångarna, och jag upptäckte att de inte fick skedar, med motiveringen att det inte fanns några i köket. Så jag for iväg och rafsade ihop min egen och dem som stod i syltburkarna och muttrade att det här finner jag mig inte i. När jag kom tillbaka stod kommendanten själv och hade hört mig och påpekade att jag fick vara så god att finna mig i vad de gjorde med såna där skurkar. Och jag fick försöka hålla balansen mellan att krypa och att göra bort mig ytterligare. Bröd och korv skulle de inte heller få, kommendanten hade sagt till Karna att de fått vad de skulle ha, men det hade jag ju sett att de inte fått. Så det fick jag lov att smuggla ut under förklät.
Turid Ingesdotter från Raninge: Jag står i uppställning på söndag, så nervös att jag håller på att dö av fnitter. Och flickan bredvid mig säger: "Varför pratar de med Skogs-Alvar? Han är så gammal att han varken hör eller ser nåt."
Varvid jag inte kan hålla mig, kan inte ens skratta tyst, detta trots att Torgrim slår mig i huvudet för att jag skulle sluta. Det gick bara inte.

Sekreterare Markus Hammare: Världens bästa live-start: sätta sig och leka med Missan - och låta Missan bolla med det nedhängande håret...

Ravn, legionär: Garnisonen lyckades på ett otroligt sätt fånga den vulgära och hårda stämning soldater emellan UTAN att vara sexistisk eller överdriven/påklistrad.

Korpral Valdemar Sarra, legionär: Jag hade precis gått vakt och nästan slumrat till, då jag väcktes av rabalder utanför tälten. Kommendanten och de två posterna jagade skogsfolk, och jag steg ur tältet för att se våra sköldar välta och väktarljuset släckt...

Jag skulle skita, tyckte jag. I hosor och brokor och ingenting mer, snackade jag lite nonsens med posterna när de kom tillbaka, och gick därefter mot latrinen. Halvvägs in i den totalt becksvarta skogen (jag hade ingen lykta och därtill inga linser!) hör jag ett svagt ljud. Jag stannar till och lyssnar, trycker mig mot en trädstam och koncentrerar mig på att andas så tyst som möjligt. Jag kan förnimma dem mellan trädstammarna; de är kanske bara tre meter ifrån mig. Det slår mig att jag glömt mitt svärd, och jag gnisslar tänder högt nog för att väcka de döda (av outgrundlig anledning hör inte motståndsmännen - som jag antar att det är - mig.)

Det börjar bli kallt, och myggorna får det största kalaset på länge, men jag står blickstilla, medveten om att minsta rörelse kan röja min position för upprorspacket, som tvivels utan försöker pejla in var jag egentligen är; de såg mig säkert tydligt gå in i skogen. Jag önskar så att det knakar att någon av dem ska kunna komma nära nog för att jag ska kunna övermanna honom, men jag hör bara andhämtning och ljuddämpade steg över barren och den fuktiga mossan.

Plötsligt blir jag varse en av posterna. Ivanova! Tackar allt heligt för att hon är på alerten! "Korpral!?" ropar hon, och kommer närmare. Hon tyckte nog att inte ens en korpral skulle kunna dröja så på dasset...

"Här, Ivanova! Framåt! Du har motståndspack fem meter framför dig till höger! Språng!"

Och med ens bryts tystnaden när den ensamme(!) upprorsmannen flyr hals över huvud ut i skogen, chockad över att jag stod så nära honom som jag faktiskt gjorde (själv hade jag heller ingen större koll på exakt var han var, så visst blev jag lite förvånad). Jag vågade inte skita den natten - jag var alldeles för rädd om mitt skinn, min hals och övriga, ädlare delar...

Fader Ulricus, motståndsaktiv sockenpräst: Nja, det skulle vara när jag skulle gå och slå en drill i skogen. Svårt som attan att komma ur sikte i trädplanteringen, så jag går ett stycke. Till min oerhörda förvåning snubblar jag över tre alver. Oerhört kul när de kom underfund med vem jag var...
Kapten Érthan Veeres, garnisonskommendant: Förhören och hängningen av Kvick var underbara. Soldaterna var fantastiska hela tiden. Jargongen och manéret var fenomenalt. Nästan allt som skedde i befälspaviljongen var skitbra. Möte med arbetslagscheferna, middag med inspektörn, förhören och samtalen internt i staben.

Min sekreterare gestaltade en underbar byråkrat med nitisk flit. Legionärernas bryskhet och pennalistiska uppfinningsrikedom var underbar. De arbetspliktiga gav en bra känsla av hunsade bönder.

Hängningen som skedde sista dagen var riktigt snygg. Synd att den var över så fort. De många uppställningarna och de få förhören var trevliga när jag fick vara som allra obehagligast och hemskast.

Måste även säga att det var en fröjd att se alla mina vansinniga planer om pallisader, flaggstänger och vakttorn förverkligas. Inspektionen var även den bra.

Arnhild Tyresdotter från Årsberga:  Den mystiska mörka natten med okända ljud och ljus som fladdrar förbi. Möte med vildmännen på en smal stig - hu! Jag hade roligt åt hur uppfinningsrika legionärerna var på att hitta på arbetsuppgifter…
Leo Sigurdsson, befriad fånge: Det var väl egentligen två positiva saker:

1. Det missade piskrappet - som tog på ryggen istället för bredvid! Överraskningen var total - mer off än in kanske men det var kul just därför. Att få använda äkta känslor är för mig att vara riktigt in. Jag vill leva med inte bara spela.

2. Fritagningen. Vi var ute och hämtade vatten, tre fångar två vakter. På väg hem, nedstämt marscherande och lite trakasserier i stil med "hell Fursten", så dyker Halte Malte upp på vägen. Jo, vi visste ju att han var gedansk soldat. Han säger att det är alver i byn och uppställning och vad vet jag. Vare sig jag eller Stenungsdotter fattar att allt är en bluff, en fälla förrän hennes blod forsar ned på gruset när Malte skurit upp halsen på henne! Det som är så roligt med detta minne var att Leo och jag också var så dämpad och oalert att han inte fattar trots att han borde ha kunnat inse vad som var i görningen.

Adrian Alesson, bondson från Årsberga: En av de roligaste sakerna var när bönderna samlades runt elden och skojade, skvallrade och berättade historier.
Rotmästare Emund Halvarm, margholisk motståndskämpe: Mina 1 1/2-2 timmar vid utposten gav ett par starka känslointryck av förtryckets påverkan på vanligt folk i Gedanien - man försökte hålla sig till ett vanligt liv men sprang med rädsla i ögonen till uppställningarna. Hängningen var mycket trovärdig och otrevlig. Att sitta och försöka äta god mat som man ljugit till sig medan någon piskas i tältet bredvid var riktigt obehagligt.
Rannveig Björnsdotter från Årsberga: En liten detalj: Gunnar glöder av iver att hjälpa till och ber mig att få bära den tyngsta stocken vi hittar ute i skogen, själv tar jag med en liten slana. Jag hör då hur Ivanova nedlåtande kommenterar till sina kolleger om den slöa modern som låter sitt barn bära de tyngsta lassen. Det tyckte jag var kul!

Överhuvudtaget uppskattade jag särskilt Ivanovas tuffa spel gentemot mig.

Olav Mattisson-Kvick var suverän och betydde väldigt mycket med pusselbitarna om sig själv, som undan för undan nystades upp.

Skolme Egilsson från Rödesta: När jag blev brutalt nedslagen av legionärerna och lämnad att bli uppäten av vildmännen, som visade sig vara Drakfåglar.
Malin Staffansdotter från Raninge: På lördagkvällen, när doktor Igel ordnade "ledigt" åt mig och jag desperat försökte bli kvarhållen vid arbetet för att slippa gå med honom...
Eirik Olafsson, gedansk spejare (alias Malte den Halte): Mina starkaste minnen blir dels hängningsscenen som var mycket stark och välgjord, dels när jag och min kamrat överföll två tuffa och elaka legionärer och fritog krigsfångarna - vilken känsla! Hm, ja, namngivandet av utposten lär ju också finna kvar i mitt minne en lång tid...

Petrus, bondson från Årsberga: När de hängde "Kvick" (även om vi barn inte skulle se det)...

Skogs-Alvar från Vändom: Det roligaste som hände på hela lajvet var nog när legionärerna skulle namnge utposten. Trodde kaptenen skulle få spader.
Blodigel: Ritualen på söndagen: vi väntar och väntar på att andarna ska materialiseras sig. Blodigel slits mellan hopp och förtvivlan om Skugghjärta ska visa sig nådig eller ej. När allt går bra (då, i alla fall), vilken otrolig lyckokänsla och maktfullkomlighet!

Smyga på natten (svårt, mörkt) - vi verkligen hör andarna som viskar bland löven.

Galina Ivanova, legionär: Det var en otroligt stark, men tuff, upplevelse att spela Furstelegionär. Att ena stunden sitta och skämta med sina kamrater vid lägerelden, och nästa misshandla krigsfångar intill medvetslöshet gav en mycket speciell känsla...
Korpral Ylva Stenungsdotter, legionär: Legionärsgruppen fick ett spel och ett flyt som var helt fantastiskt. Vi var för få, men vakthållning, fångvaktning, patruller och bondehetsning fungerade ändå, ingen slet ut sig, och jag tror faktiskt alla mådde bra i slutändan. Vår jargong var obetalbar, och de lätta spänningarna mellan legionen och staben kom fram på ett roligt sätt ("Legionen föreslår namnet 'Svinstian'!" "Legionärerna har från och med nu talförbud!")

Att bli överfallen i skogen på ett mycket skickligt sätt och få halsen avskuren var ett helt rätt sätt att avsluta lajvet, även om jag tror jag missade något de två sista timmarna.

Siv Torstensdotter från Rödesta: Ja, det är ju svårt att bortse från de ständiga uppställningarna av arbetarna för inspektion. Det var de som gav känslan av arbetsläger och när legionärerna började hålla räfst och rättarting på söndagen fick jag direkta kväljningar. Detta är Furstens verkliga sida, godtycklig terror, maktmissbruk och sadism. Huga! Brrr! Otäckt! Men snyggt! Utmärkt rollspel från alla parter och en mycket snygg hängning.
Agnes Branda, legionär: De snuskiga bilder på nakna karlar och kvinnor som det handlades med bland soldaterna. "Min" bild hade dessutom en verklig motsvarighet! Han såg exakt ut som en av vildmännen! I alla fall från midjan och uppåt... :-D För övrigt var han inte vildman utan motståndsärta och blev något nervös när vi sprang efter honom med en bild i handen och sa "men det ser _precis_ ut som han!"

Att ha prästen till att diska min matskål (den blev t o m välsignad)

Barnen! Ni var helt underbara. Som när jag tryckte minstingen mot palisaden och ställde frågor som "Nå, patrask, visst är du lycklig över att få bidra till Furstens värv på detta sätt?! Och visst vill du bli Legionär i den stolta Furstliga Legionen när du blir stor?!" Han var verkligen modig och klämde försynt ur sig att "det tror jag inte…" Det var rena Skorpan Lejonhjärta över det hela!

Uppläsningen av disciplinkoden ("Det är förbjudet att befrynda sig med lokalbefolkningen…annars decimeras truppen!")

Vår modige sergeants bortjagande av oknytt med "Försvinn! Vi är Furstens Legion, vi har eld och stål!"

Att stå ensam post mitt under den mörkaste timmen och faktiskt vara rädd (Skogen rör sig! Det prasslar! Oknytt! Magi! Fåglar!)...

Uppställningen efter att Elde och Stenungsdotter mördats var ruggig. Branda var arg! Sällan har jag känt en sådan mordlystnad som då. Vi som hade kommit så bra överens med bondepatrasket, och sen sker detta! Elak kapten som inte lät Branda skära halsen av någon så som hon ville…

Gyda Sturesdotter, befriad fånge: Stenungsdotter var riktigt ond och sjuk, hjärntvättade oss till tusen. "Vad är du?" "Jag är dum i huvet, korpral!!!"

Fritagningsscenen var guldig! Den var så snygg! Tack!

Och Ivanovas misshandel av mig i skogen, very nice!

Olaf Mattisson "Kvick", blind desertör: De bästa stunderna för mig återfanns i trossens gemenskap. Det känns väldigt tacksamt att lajva med människor som är för stunden sysselsatta med något under tiden som man konverserar.

De korta stunder som jag befann mig hos er fick jag ta del av små berättelser och intriger som rörde Utposten. Jag blev visad till min plats, fick ett mål mat till livs och kunde lyssna på era samtal kring matlagning och annat. Mycket trevligt!

Sergeant Grim Vranjes, legionär: Vid platsen för överfallet på legionärerna korpral Stenungsdotter och Elde står sergeant Vranjes och korpral Sarra. De diskuterar hur de resterande i andra tropp temporärt får gå in i första, men att de bör behandlas som en egen enhet om det går, när Sarra tittar upp och säger: "Här kommer bönderna tillbaka... utan legionärer..." (Bönderna hade skickats bort med liken till den övergivna gården, legionärerna Ravn och Góutai hade skickats med som eskort.)

Snabbt trycks hjälmar mer på svettiga huvuden och andning blir till en lyxvara, på två man ställer vi oss rygg mot rygg och försöker med sköldarna skydda oss mot alla håll samtidigt. Sergeanten ser framför sig hur hans styrka minskar med två legionärer i taget och ingen i staben ens märker att det händer...

Någon av oss skriker "Stanna där ni är! Var är legionärerna!?" tills vi ser de två komma slöandes efter, de hade bara stannat på eget initiativ för att misshandla en bonde...