|
|
Missan: Massor... Ligga på bryggan med
huvudet i Ravns knä och handen i Vidar Snickares och känna att det där
med krig, det var nog en mardröm. Bli motad av Eirik när man alldeles
oskyldigt är på väg från dass. Bli klappad på huvudet av alla och
envar. Sova på bryggan. Bli livrädd för blixten i min ensamhet. Växla
mellan katt och människa, känna hur förnuftet går i vågor. |
|
|
Mor Margit Stensdotter från Raninge: Jag
minns hur det kändes när Karna berättade att hon inte fått ösa upp
så mycket gröt hon ville åt fångarna, och jag upptäckte att de inte
fick skedar, med motiveringen att det inte fanns några i köket. Så jag
for iväg och rafsade ihop min egen och dem som stod i syltburkarna och
muttrade att det här finner jag mig inte i. När jag kom tillbaka stod
kommendanten själv och hade hört mig och påpekade att jag fick vara så
god att finna mig i vad de gjorde med såna där skurkar. Och jag fick
försöka hålla balansen mellan att krypa och att göra bort mig
ytterligare. Bröd och korv skulle de inte heller få, kommendanten hade
sagt till Karna att de fått vad de skulle ha, men det hade jag ju sett
att de inte fått. Så det fick jag lov att smuggla ut under förklät. |
|
|
Turid Ingesdotter från Raninge: Jag står i
uppställning på söndag, så nervös att jag håller på att dö av
fnitter. Och flickan bredvid mig säger: "Varför pratar de med
Skogs-Alvar? Han är så gammal att han varken hör eller ser nåt."
Varvid jag inte kan hålla mig, kan inte ens skratta tyst, detta trots att
Torgrim slår mig i huvudet för att jag skulle sluta. Det gick bara inte. |
|
|
Sekreterare Markus Hammare: Världens bästa
live-start: sätta sig och leka med Missan - och låta Missan bolla med
det nedhängande håret... |
|
|
Ravn, legionär: Garnisonen lyckades på
ett otroligt sätt fånga den vulgära och hårda stämning soldater
emellan UTAN att vara sexistisk eller överdriven/påklistrad. |
|
|
Korpral Valdemar Sarra, legionär: Jag hade precis
gått vakt och nästan slumrat till, då jag väcktes av rabalder
utanför tälten. Kommendanten och de två posterna jagade skogsfolk, och
jag steg ur tältet för att se våra sköldar välta och väktarljuset
släckt...
Jag skulle skita, tyckte jag. I hosor och brokor och
ingenting mer, snackade jag lite nonsens med posterna när de kom
tillbaka, och gick därefter mot latrinen. Halvvägs in i den totalt
becksvarta skogen (jag hade ingen lykta och därtill inga linser!) hör
jag ett svagt ljud. Jag stannar till och lyssnar, trycker mig mot en
trädstam och koncentrerar mig på att andas så tyst som möjligt. Jag
kan förnimma dem mellan trädstammarna; de är kanske bara tre meter
ifrån mig. Det slår mig att jag glömt mitt svärd, och jag gnisslar
tänder högt nog för att väcka de döda (av outgrundlig anledning hör
inte motståndsmännen - som jag antar att det är - mig.)
Det börjar bli kallt, och myggorna får det största
kalaset på länge, men jag står blickstilla, medveten om att minsta
rörelse kan röja min position för upprorspacket, som tvivels utan
försöker pejla in var jag egentligen är; de såg mig säkert tydligt
gå in i skogen. Jag önskar så att det knakar att någon av dem ska
kunna komma nära nog för att jag ska kunna övermanna honom, men jag
hör bara andhämtning och ljuddämpade steg över barren och den fuktiga
mossan.
Plötsligt blir jag varse en av posterna. Ivanova!
Tackar allt heligt för att hon är på alerten! "Korpral!?"
ropar hon, och kommer närmare. Hon tyckte nog att inte ens en korpral
skulle kunna dröja så på dasset...
"Här, Ivanova! Framåt! Du har motståndspack fem
meter framför dig till höger! Språng!"
Och med ens bryts tystnaden när den ensamme(!)
upprorsmannen flyr hals över huvud ut i skogen, chockad över att jag
stod så nära honom som jag faktiskt gjorde (själv hade jag heller ingen
större koll på exakt var han var, så visst blev jag lite förvånad).
Jag vågade inte skita den natten - jag var alldeles för rädd om mitt
skinn, min hals och övriga, ädlare delar... |
|
|
Fader Ulricus, motståndsaktiv sockenpräst:
Nja, det skulle vara när jag skulle gå och slå en drill i skogen.
Svårt som attan att komma ur sikte i trädplanteringen, så jag går ett
stycke. Till min oerhörda förvåning snubblar jag över tre alver.
Oerhört kul när de kom underfund med vem jag var... |
|
|
Kapten Érthan Veeres, garnisonskommendant:
Förhören och hängningen av Kvick var underbara. Soldaterna var
fantastiska hela tiden. Jargongen och manéret var fenomenalt. Nästan
allt som skedde i befälspaviljongen var skitbra. Möte med
arbetslagscheferna, middag med inspektörn, förhören och samtalen
internt i staben.
Min sekreterare gestaltade en underbar byråkrat med nitisk flit.
Legionärernas bryskhet och pennalistiska uppfinningsrikedom var underbar.
De arbetspliktiga gav en bra känsla av hunsade bönder.
Hängningen som skedde sista dagen var riktigt snygg. Synd att den var
över så fort. De många uppställningarna och de få förhören var
trevliga när jag fick vara som allra obehagligast och hemskast.
Måste även säga att det var en fröjd att se alla mina vansinniga
planer om pallisader, flaggstänger och vakttorn förverkligas.
Inspektionen var även den bra.
|
|
|
Arnhild Tyresdotter från Årsberga: Den
mystiska mörka natten med okända ljud och ljus som fladdrar förbi.
Möte med vildmännen på en smal stig - hu! Jag hade roligt åt hur
uppfinningsrika legionärerna var på att hitta på arbetsuppgifter… |
|
Leo Sigurdsson, befriad fånge: Det var
väl egentligen två positiva saker:
1. Det missade piskrappet - som tog på ryggen istället för bredvid!
Överraskningen var total - mer off än in kanske men det var kul just
därför. Att få använda äkta känslor är för mig att vara riktigt
in. Jag vill leva med inte bara spela.
2. Fritagningen. Vi var ute och hämtade vatten, tre fångar två
vakter. På väg hem, nedstämt marscherande och lite trakasserier i stil
med "hell Fursten", så dyker Halte Malte upp på vägen. Jo, vi
visste ju att han var gedansk soldat. Han säger att det är alver i byn
och uppställning och vad vet jag. Vare sig jag eller Stenungsdotter
fattar att allt är en bluff, en fälla förrän hennes blod forsar ned
på gruset när Malte skurit upp halsen på henne! Det som är så roligt
med detta minne var att Leo och jag också var så dämpad och oalert att
han inte fattar trots att han borde ha kunnat inse vad som var i
görningen.
|
|
|
Adrian Alesson, bondson från Årsberga: En
av de roligaste sakerna var när bönderna samlades runt elden och
skojade, skvallrade och berättade historier. |
|
|
Rotmästare Emund Halvarm, margholisk
motståndskämpe: Mina 1 1/2-2 timmar vid utposten gav ett par starka
känslointryck av förtryckets påverkan på vanligt folk i Gedanien - man
försökte hålla sig till ett vanligt liv men sprang med rädsla i
ögonen till uppställningarna. Hängningen var mycket trovärdig och
otrevlig. Att sitta och försöka äta god mat som man ljugit till sig
medan någon piskas i tältet bredvid var riktigt obehagligt. |
|
|
Rannveig Björnsdotter från Årsberga: En
liten detalj: Gunnar glöder av iver att hjälpa till och ber mig att få
bära den tyngsta stocken vi hittar ute i skogen, själv tar jag med en
liten slana. Jag hör då hur Ivanova nedlåtande kommenterar till sina
kolleger om den slöa modern som låter sitt barn bära de tyngsta lassen.
Det tyckte jag var kul!
Överhuvudtaget uppskattade jag särskilt Ivanovas tuffa spel gentemot
mig.
Olav Mattisson-Kvick var suverän och betydde väldigt mycket med
pusselbitarna om sig själv, som undan för undan nystades upp. |
|
|
Skolme Egilsson från Rödesta: När jag
blev brutalt nedslagen av legionärerna och lämnad att bli uppäten av
vildmännen, som visade sig vara Drakfåglar. |
|
|
Malin Staffansdotter från Raninge: På
lördagkvällen, när doktor Igel ordnade "ledigt" åt mig och
jag desperat försökte bli kvarhållen vid arbetet för att slippa gå
med honom... |
|
|
Eirik Olafsson, gedansk spejare (alias Malte
den Halte): Mina starkaste minnen blir dels hängningsscenen som var
mycket stark och välgjord, dels när jag och min kamrat överföll två
tuffa och elaka legionärer och fritog krigsfångarna - vilken känsla! Hm,
ja, namngivandet av utposten lär ju också finna kvar i mitt minne en
lång tid... |
|
|
Petrus, bondson från Årsberga: När de hängde
"Kvick" (även om vi barn inte skulle se det)... |
|
|
Skogs-Alvar från Vändom: Det roligaste
som hände på hela lajvet var nog när legionärerna skulle namnge
utposten. Trodde kaptenen skulle få spader. |
|
|
Blodigel: Ritualen på söndagen: vi
väntar och väntar på att andarna ska materialiseras sig. Blodigel slits
mellan hopp och förtvivlan om Skugghjärta ska visa sig nådig eller ej.
När allt går bra (då, i alla fall), vilken otrolig lyckokänsla och
maktfullkomlighet!
Smyga på natten (svårt, mörkt) - vi verkligen hör andarna som
viskar bland löven. |
|
|
Galina Ivanova, legionär: Det var en
otroligt stark, men tuff, upplevelse att spela Furstelegionär. Att ena
stunden sitta och skämta med sina kamrater vid lägerelden, och nästa
misshandla krigsfångar intill medvetslöshet gav en mycket speciell
känsla... |
|
|
Korpral Ylva Stenungsdotter, legionär: Legionärsgruppen
fick ett spel och ett flyt som var helt fantastiskt. Vi var för få, men
vakthållning, fångvaktning, patruller och bondehetsning fungerade
ändå, ingen slet ut sig, och jag tror faktiskt alla mådde bra i
slutändan. Vår jargong var obetalbar, och de lätta spänningarna mellan
legionen och staben kom fram på ett roligt sätt ("Legionen
föreslår namnet 'Svinstian'!" "Legionärerna har från och med
nu talförbud!")
Att bli överfallen i skogen på ett mycket skickligt sätt och få
halsen avskuren var ett helt rätt sätt att avsluta lajvet, även om jag
tror jag missade något de två sista timmarna. |
|
|
Siv Torstensdotter från Rödesta: Ja,
det är ju svårt att bortse från de ständiga uppställningarna av
arbetarna för inspektion. Det var de som gav känslan av arbetsläger och
när legionärerna började hålla räfst och rättarting på söndagen
fick jag direkta kväljningar. Detta är Furstens verkliga sida,
godtycklig terror, maktmissbruk och sadism. Huga! Brrr! Otäckt! Men
snyggt! Utmärkt rollspel från alla parter och en mycket snygg hängning. |
|
|
Agnes Branda, legionär: De snuskiga
bilder på nakna karlar och kvinnor som det handlades med bland soldaterna.
"Min" bild hade dessutom en verklig motsvarighet! Han såg exakt
ut som en av vildmännen! I alla fall från midjan och uppåt... :-D För
övrigt var han inte vildman utan motståndsärta och blev något nervös
när vi sprang efter honom med en bild i handen och sa "men det ser
_precis_ ut som han!"
Att ha prästen till att diska min matskål (den blev t o m välsignad)
Barnen! Ni var helt underbara. Som när jag tryckte minstingen mot
palisaden och ställde frågor som "Nå, patrask, visst är du
lycklig över att få bidra till Furstens värv på detta sätt?! Och
visst vill du bli Legionär i den stolta Furstliga Legionen när du blir
stor?!" Han var verkligen modig och klämde försynt ur sig att
"det tror jag inte…" Det var rena Skorpan Lejonhjärta över
det hela!
Uppläsningen av disciplinkoden ("Det är förbjudet att befrynda
sig med lokalbefolkningen…annars decimeras truppen!")
Vår modige sergeants bortjagande av oknytt med "Försvinn! Vi är
Furstens Legion, vi har eld och stål!"
Att stå ensam post mitt under den mörkaste timmen och faktiskt vara rädd
(Skogen rör sig! Det prasslar! Oknytt! Magi! Fåglar!)...
Uppställningen efter att Elde och Stenungsdotter mördats var ruggig.
Branda var arg! Sällan har jag känt en sådan mordlystnad som då.
Vi som hade kommit så bra överens med bondepatrasket, och sen sker
detta! Elak kapten som inte lät Branda skära halsen av någon så som
hon ville… |
| |
Gyda Sturesdotter, befriad fånge: Stenungsdotter
var riktigt ond och sjuk, hjärntvättade oss till tusen. "Vad är
du?" "Jag är dum i huvet, korpral!!!"
Fritagningsscenen var guldig! Den var så snygg! Tack!
Och Ivanovas misshandel av mig i skogen, very nice!
|
|
|
Olaf Mattisson "Kvick", blind
desertör: De bästa stunderna för mig återfanns i trossens
gemenskap. Det känns väldigt tacksamt att lajva med människor som är för
stunden sysselsatta med något under tiden som man konverserar.
De korta stunder som jag befann mig hos er fick jag ta del av små berättelser
och intriger som rörde Utposten. Jag blev visad till min plats, fick ett
mål mat till livs och kunde lyssna på era samtal kring matlagning och
annat. Mycket trevligt!
|
|
|
Sergeant Grim Vranjes, legionär: Vid
platsen för överfallet på legionärerna korpral Stenungsdotter och Elde
står sergeant Vranjes och korpral Sarra. De diskuterar hur de resterande
i andra tropp temporärt får gå in i första, men att de bör behandlas
som en egen enhet om det går, när Sarra tittar upp och säger: "Här
kommer bönderna tillbaka... utan legionärer..." (Bönderna hade
skickats bort med liken till den övergivna gården, legionärerna Ravn
och Góutai hade skickats med som eskort.)
Snabbt trycks hjälmar mer på svettiga huvuden och andning blir till
en lyxvara, på två man ställer vi oss rygg mot rygg och försöker med
sköldarna skydda oss mot alla håll samtidigt. Sergeanten ser framför
sig hur hans styrka minskar med två legionärer i taget och ingen i
staben ens märker att det händer...
Någon av oss skriker "Stanna där ni är! Var är legionärerna!?"
tills vi ser de två komma slöandes efter, de hade bara stannat på eget
initiativ för att misshandla en bonde... |
