Minnesvärda ögonlick från Tuonelas port

Sirkko, spejare för S:t Ahriks orden: Den roligaste händelsen var när jag skulle hämnas ett par hånflin med att hälla vatten på två soldater, men lyckades träffa överste Bryte istället och tumultet som blev efter det. Jag hade varken in eller off tänkt på att det kunde få så stora konsekvenser :) Hade varit lite snopet om de hade avrättat mig för en sån sak, hehe. Jag skrattar fortfarande högt när jag tänker på det.

Den andra delen var i flera stycken.

1. Jag står ganska nära soldatlägret och bara tittar på tältet som nyckelväktaren Liv är i och vart i skogen man kan springa ut, lite planerande inför fritagningen alltså. Två soldater ser mig och slänger ner mig på marken och frågar varför jag är där och snokar. Jag lyckas prata mig ur det, men visar tydligt att jag föraktar dem. Det visar sig sen att det var två domedagsgardister, jag visste inte hur dom såg ut så jag kopplade inte.

2. Ett par timmar senare, när vi satte planen i verket, gick det lite snett och vi blev uppjagade i skogen. Jag stannar för att skjuta nästa som kommer efter och det är naturligtvis han igen. Ingenstans att skjuta förutom en sköld och ett plåtben så jag blev direkt nedgjord. Scenen när jag ligger skadad i lägret var helt underbar, jag var verkligen helt borta och fokuserad på att låtsas ha ont att det nästan blev verkligt.

3. Fångenskap förmiddagen efter natten var ganska roligt, skrattade i smyg åt hon som skulle vakta mig, hon hade tydliga samvetskval. Men mest "roligt" var det för att jag var nervös att någon skulle komma och tortera mig eller liknande. Ser han som slog ner mig komma in och prata med befälen där jag är och blev helt ärligt kall på riktigt :) Fick reda på efter lajvet att det var han som var den omtalade Svipdag :P Han gjorde helt klart lajvet bättre för min del!

Prior Erel, Consangvinei Principis: Tortyren av kummelfamiljen var väldigt fin. Speciellt när broder Sverker utbrister att han verkligen uppskattar familjer. Och mycket kul var det att de faktiskt hade undanhållit så mycket för oss! Eller när vi berättade vad det var de skulle minnas "Ni har ramlat i skogen, doktor Igel har varit mycket god mot er och lagt om era sår (doktor Igel var tvungen att skära lite i tösen för att det skulle se ut som ramla-i-skogen-sår). Ni känner er tacksamma mot Furstens folk" Då kände jag mig ond på riktigt, nog enda gången på lajvet faktiskt.

Ritualen vid kumlet var fin, när jag och Frida/Tyra smetar blod över varandras ansikten och tar väldigt stort nöje i det. Extra kul blev det när vi fick höra att den gode herr Herman hade bytt sida där och då.

Aine "Grå" Maalusi från Naari: Skogens strålar skar ned som spjut genom de ljummiga trädgrenarna, det var en vacker dag och skogen kändes förtrollad. Under hennes fötter knastrar torrt ris och barr. Friden är påtaglig, på dagen märks inget av de oroligheter som hänt de senaste nätterna. Grå tillät sig att slappna av en stund. Hon strosade lugnt mellan träden, följde en osynlig stig med okänt mål. Tankarna sveptes iväg med en varm bris och vart de landade var osäkert. I handen håller hon ris till Sommarmön's krona som Signe håller på att pynta. Fåglarna ovanför den unga kvinnans huvud flörtade hödljugt med varandra. En hare från sin trygga håla betraktade den tvåbenta som passerade.

Plötsligt ett skrik. Lugnet som nyss varit faller som i kras. Flera skrik. Grå ser sig om, nyvaken och omedveten om vart hennes steg tagit henne. Hennes blick landar på ett tält, ett som inte var allt för okänt... hon hade varit där förut. Hjärtat slår ett extra slag. Buketten med grönt landar vid hennes fötter och snart löper hennes ben över skogsmark. Kvistarna slår mot hennes ansikte. Långt bakom ropar man efter henne. Fötterna tycks sin egen vilja, hon förmår sig inte att stanna inte ens att se sig om.

“Nu kommer du dö för det du vet…”Den hotfulla rösten från tältet drog kalla kårar längs ryggraden hos Grå. Andfådd stannar hon bakom tältduken, lyssnade. Vad var det som hänt? Luften vid tältet var tjock av blod. Där utanför stod mången beväpnad man och inifrån hördes en kvinnas förtvivlade gråt. Hirden. Varför stod de bara där?! Ilskan rann till och fick hjärtat att svälla, höll på att kväva henne. Grå hinner inte tänka fören hon kastar sig mot tältets öppning…

Låt det inte vara för sent...

Kina, handelsresande: Kul upplevelse för Kina i byn var när jag ser en dvärgakvinna komma gående och vill bjuda henne på nåt gott (mycket faschinerad av denna exotiska uppenbarelse) och får till min förvåning en hög ben i utbyte. ;) Hundarna blev glada!

Dvärgaparty är också att rekommendera, en vilt sniffande greve som springer efter pinnar, följt av ilsken dvärg diciplinerande dvärgakvinna för otillbörliga expriment.

Landgreve Nikolaus Feuerschiff, den Furstliga expeditionens ledare: En personlig höjdpunkt inträffade under duellen mellan kummelgasten Atle och Svipdag Stenhjärta där Feuerschiff var genuint rädd - Ett misslyckande där skulle avsluta hans karriär, för att inte tala om hans liv, och möjligen hans familjs också.

Så, vad gör man när man är on... moralsvag och inte får förlora? Man fuskar förstås! Fantastisk känsla att ställa upp legionärerna på södra sidan av enviget och med skälvande röst viska i deras öron:

"Om Svipdag faller, träng Atle genom porten. Ljuset vare med er. Hell fursten."

Fantastiskt också att se soldaterna ta emot den ordern - rädslan och beslutsamheten. Vilken njutning!

Mäster Herman Henriksen, lärd: Som när mäster Herman för en djup diskussion med Rismund om vad sången om Kuota och inskriptionen utanför kumlet egentligen försöker berätta. Eller när vi frågar ut smeden i byn om han kan tillverka en amulett av stjärnstålet vi har.

Och de allra bästa stunderna på lajvet skulle kunna betecknas som djuppunkter: när min roll var nere i den djupaste förtvivlan, och inte tror att det inte finns hjälp nånstans. Det är då jag börjar undra om det jag egentligen är så sund som lajvar alls. Men så dyker den upp, hjälpen, och allt blir, om inte rosenrött, så i all fall en smula ljusare. Det är då det är härligt att lajva!

Liv av Sunnanslätt, Nyckelns väktare: När jag sitter fången i lägret och den ena Domedagsgardisten inte känner igen mig i mörkret utan han beodrar mig att gå hem och nästan befriar mig innan han hinner tänka efter att jag var bunden av en anledning.

Svipdags långa konversation med mig där han säger att jag inte kan påverka honom men samtidigt så är han rädd för att jag ska sitta allt förnära.

Känslan av frihet när man ligger under öppen himmel tillsammans med ahriksriddarna.

Signifer Andrej Galatov: Enviget mellan Atle och Svipdag, inklusive landgrevens hemliga order till mig, var definitivt en av höjdpunkterna på lajvet även för mig. Jag var fullt övertygad (både in och off) om att signifer Galatov och de få tappra legionärer han fått med sig skulle gå en fruktansvärd död till mötes. Sådan nervositet har jag inte känt på länge, det var riktigt häftigt - och detta trots att jag då trodde att det hela var en regisserad scen, och inte (som det visade sig) improviserat.

Tuuline alias Au∂vi∂r, skald: Under någon av nätterna... började jag berätta sagan, kvädet, om Volund (eller i Thule, Seppisik kallad), med sånger och allt. I ena hörnet satt smeden och såg litet väl berörd ut... Och när jag blev avbruten, slutade, bad han mig att fortsätta. Kunde jag väl, tyckte jag, eftersom det är ett av mina/Au∂vi∂rs favoritkväden.
Jag stack näsan ordentligt i vad röra än den smeden satt i, och någonstans på vägen började jag begripa att den där smeden, han var inte helt mänsklig. Gradvis klarnade bilden - han var lika gammal som Atle och Kouta själva, bara vid liv och inte riktigt lika underlig. Så naturligtvis hjälpte jag honom i hans smide, när han behövde mer glöd och liv i ässjan än bälgarna kunde ge med vanliga pumpandet.

Jag borde förstås fattat det med en gång. Insikten VAR på väg.
Men minuter efter att lajvet avblåsts kom den så: Smeden, som kallades Seppisik, var ju ingen annan än, tja, Seppisik. Volund. Vars egen saga jag berättat för honom. Vars smedja jag stått i, och inte bara det, jag hade hjälpt till, när han smidde, och amulett dessutom. Om inte en skald dör lycklig av det, vet jag inte vad!

Riddarbroder Wölker Stahlfaust, Ordo Alemandi: Nå, det som gav mig mest puls var naturligtvis det första anfallet av de vandöda.

Jag hade i godan ro gått och lagt mig efter kvällsmässan när jag hörde skrik ynk och gnäll i skogen. Först tänkte jag inte bry mig då det fanns furstliga vaktposter som borde utföra det jobbet. Efter ett tag framgick det dock att detta kanske inte bara var ett köttsligt problem utan ett teologiskt...

Lätt irriterad (dvs min roll var det) gick Wölker upp och ut för att ta itu med de osaliga andarna. Iklädd sin endast nattmössa, hosor, ett svärd och Ordens fältmissale (mässbok) gick han ut för att läsa lusen av de störande andarna. Sagt och gjort lät han strängeligen de andligen törstande vålnaderna för sig lite av den ende gudens heliga ord i sig. Nattvinden bet något i hans bara kropp, men det värmde inifrån att se dem vika undan för det sanna ljuset.

Dock.. när någon sade "öhhhm.. de är visst flera" och han kastar en blick till höger får han se hur halva skogen tyckes full av vitklädda vålnader som masar sig fram mellan granstammarna.

De goda orden byts mot ett "Scheisse! in Waffen und rüstung, Alles! Schnell!"

Sedan följde ett snabbt på rustande till vad man kunde i minsta mått få på sig snabbt (i mitt fall, en gambeson, bröstharnesk och hjälm, samt sköld och handskar) En kvidande vålnad i lägret lämnades till sitt öde då vi hörde hur gastarna kastade sig över stabstältets vakt. Efter en kort tid kunde så orden marschera ut och rytandes trosbekännelsen hugga in med ljusets kraft och vada in bland de odöda sökandes martyrium....

Efter alla dessa år som lajvare är det ju få saker som man får puls av.. men detta gav mig något nytt. Sällan får man vara helig riddare i ett hav av vandöda.

Sarzad el-Ahmet, Nyckelns Väktare: Mina "möten" med Vintersorg. Innför det första gick jag med bultande hjärta och Helcarils ord ringande i öronen "du har en timme på dig sedan bryts den magi som skyddar dig, se till att vara därifrån innom en timme". Jag trodde jag gick säker tortyr, förhör och död till mötes och på vägen var jag så nervös att jag i mitt samtal med tenttu varken off eller in mindes Hayats namn...

Inför det andra gick jag hela dagen tyngd av vetskapen av att allt hängde på mig och förvissningen om att innan nästa morgon grydde skulle jag antagligen vara död eller i vart fall stadd på flykt. I mina tankar sa jag farväl till människor och platser, till solen, till skogen, till barnen som skrattade i byn, och allt medan jag innombords grät var jag tvungen att låtsas sprudlande glad i samtalet med alla utanför Nyckelns Väktare. Våra totala humörskiftningar under lördagen då vi var ensamma/ och då vi hade sällskap var fantastiska.

Så när jag väl blev brutalt nedhuggen av Svipdag och blodet skvätte, alla som var inne efteråt och uttryckte sin glädje eller sorg, fantastiskt kul att ligga där som död och ärligt höra vad folk hadde att säga om en.

Magister Morella Kemmler, Furstlig nekromantiker: Jag har fortfarande inte kommit över förvåningen över den genuina glädje magister Kemmler erfor efter den lyckade inbrytningen i kummlet på lördag förmiddag.

Med hjälp av öppningsramsan som de goda Rödkåporna torterat ur väktarfamiljen och övriga "öppningsritualer" och avstngda källor och annat magiskt questande kunde vi utan sammanstötningar med Atle lägga rabarber på den blå lågan och Koutas amulett - HURRA!

Fantastiskt nog så kändes det mer än okej att sitta och vakta dyrgriparna, även om det inte hände så mycket mer - förutom Atles krav och oväntade motståndskraft mot fördrivningsritualerna. Som sagt, underligt tillfredsställande att bara sitta och vakta, trots ala andra intrigtrådar som duggade tätt - och vilka drömmar om nekromantiska upptäckter och storheter sedan...

Mäster Vexxar Grálynd, dvärgingenjör: En kul sak som hände på lajvet var när vi dvärgar trängde in till herrarna från Vakande Ögat och fick dem att förstå att de skulle hålla sitt givna ord (att fånga och förhöra Ilmo). Först hotades Eskil Rese av Véxxar. När de andra hotade att hugga ned Véxxar, så greppade han den längste vid strupen med sin cyborghand och muttrade att han minsann dräpt större män än denne i sin tid. Svaret blev: "...och jag har dräpt många som varit mindre!" (Det är inte speciellt lätt att behålla en barsk uppsyn vid sådana kommentarer :))

Legionär Siglar Raske: Det stora som hände Raske var ju hans plötsliga och enorma förälskelse i bagardottern Rajka. Mycket tid gick åt att ha ångest blandat med lyckokänslor i samband med detta. Det starkaste var nog när Raske tagit mod till sig att lämna en dikt (som han fått hjälp av halva furstelägret med att skriva) och en gåva och sedan stapplade upp till lägret, lade sig i tältet och låg blick stilla i en kvart, fullständigt utmattad och bara stirrade upp i taket. Det var enda gången Raske var still på hela lajvet, så det säger nåt om hur mycket energi förälskelsen tog...

Sergeant Reiko, auxiliär: Det var på lördagen, måste varit ungefär mitt på dagen. Ett och ett halvt dygn efter auxiliär Jorlis död, ett dygn efter likbålet. Ett och ett halvt dygn där Reiko hela tiden varit tvungen att fortsätta hålla skenet uppe. Det är svårt att vara befäl, svårt med truppens första förlust. Vi auxilia var ju (nästan) alla barndomskamrater dessutom.

Nå, vår schaman hade varit ute och pysslat med annat hela dagen, och även om jag talade om mina problem med "schamanlärlingen" Seikki hjälpte inte det riktigt. Så när mäster Verdan äntligen dök upp i lägret igen var det definitivt läge att komma till tals med honom och äntligen vädra alla skuldkänslor och annat.

Jag hade trott jag skulle få svårt att klämma fram tårar på beställning, men så fort vi kommit utom hörhåll från lägret hade jag gråten i halsen. Och bäst som jag berättar om hur svårt det är att fortsätta vara befäl efter en sådan här förlust och gråter en halv sjö så ropar folk på mig från lägret.

Självklart blir jag tvungen att störta upp och dit, hinner precis doppa händerna i en vattenhinka och skölja av nyllet, men sedan får jag tillbringa de närmsta 20 minuterna i stram givakt med rödgråtet ansikte inför överste Bryte, landgreve Feuerschiff och prior Erel (läskigast i världen) gällande ett missförstånd mellan auxilian och rödkåporna.

Två scener som var för sig hade varit bra scener, men tillsammans gav en väldigt stark känsla för vem Reiko är och var hennes lojaliteter och förpliktelser ligger.

Auxiliär Tojva: Första kvällen när de vandöda anföll lägret var kul. När sedan Jorly dog fick jag världens spark in i min roll. Annars var det en del mysiga småscener, som tillexempel när jag och Seikki disskuterade hurvida en träl kan vara fri med mäster Herman och liknande.

Riddarsyster Agnes, S:t Ahriks orden: När jag och Alrik gick upp för att prata med ormandierna under stjälandet av Vintersorgs amulett. Vi stod en bit från lägret och väntade på signalen. Sen när den kom gick vi upp för att prata lite med ormanderna och på så sätt avleda Domedagsgardistens uppmärksamhet från stölden. När vi kommer upp ser vi till vår förvåning att det sitter ett helt gäng med folk utanför tältet, inte helt enligt planen. Men vi börjar prata lite och ser lättade hur Eskil springer iväg bakom tältet. Sen hörs skrik inifrån tältet och vi förstår att planen har lyckats. Men sen börjar allt gå fel. Domedagsgardisten går in i tältet och upptäcker genast att amuletten är borta. Han huggare brutalt ned först Sarzad och sen hennes bror. Vi försöker desperat ta os in i tälet för att göra något, men Varg hinner före och blir nedslagen. Sen skickar Domedagsgardisten iväg en stabstjänare som fanns på plats för att hämta hjäp. Jag inser lite sent att det är dåligt för oss och springer under föresatsen att hämta en helare iväg. Men jag hinner inte ifatt stabstjänaren, så jag hämtar en helare och återvänder till ormandiernas tält. Där anmäler jag och Alrik oss som frivilliga att hjälpa Vintersorg bort från platsen och vi inser att vi kanske har en chans att föra bort honom. Men på vägen kommer ett antal bybor och vill avlösa oss och vi förlorar vår chans. Hela händelsen kändes väldigt spännande och roligt att ha vart med om. Dessutom är det otroligt kul att se en plan man hittat på fungera så pass väl. Nästan som på film.

Ryttmästare Lankow: Jag upplevde timmarna som sårad på natten till söndag som väldigt starka. I princip ensam hörandes stridslarmet utanför tältet och de odödas stönanden... Tilltittad och ompysslad med jämna mellanrum av främst sjukvårdare Nathan. Men även ett par besök av en oroad överste.

Jag antar att jag har alldeles för mycket fantasi för att det ska vara nyttigt för mig, ibland var det faktiskt ganska läskigt att ligga där och undra hur fasen det går därute? VEM ska komma in sårad härnäst, tänk om en odöd kommer in, vad fan gör jag då? ( Svärdet låg fortfarande ute i backen och jag hade ingen indolk.).

Låg och blev förbannad när Svipdag oskadliggjorde Atle... ( Vad fan, JAG ville hämnas min skada....)

Rikkva, helarlärling: Det fanns ett flertal händelser som var häftiga på olika sätt. Bylivet var väldigt mysigt, vattensättningen av Eikka var otroligt stämningsfull, panikskräcken i hövdingens hus när dom odöda anföll för första gången... Många starka upplevelser!

Aina, magikertjänare: Skumma Atle som kunde se rakt igenom vår cirkel! Det skrämde Aina något oerhört, såpass att hon började gråta efter att shocken släppt. Att bli tröstad av Nestor efteråt var intressant men förvånande!

Heino Karpainen från Naari: De vandödas "attack" på byn under lördagen då en av byinvånarna rustar sig med en dörr som sköld. :D

Raino, ålderman i Nuoli: Ett möte en tidig morgon med en Ljusprästinna. Diskussion om religion.

Eskil Bursson, spejare för Nyckelns Väktare: När vi först mötte de försvunna alverna och när vi lurade amuletten av Vintersorg.

Greve Vintersorg av Ek, alias Dzodagad: När jag drogades av Nyckelns Väktare och förlorade min medaljong.

Signe Maalusi från Naari: Första natten när de vandöda kom till byn...

Gardeskorpral Svipdag Stenhjärta, Domedagsgardet: Vintersorgs förhör med auxiliären Varka. Förhöret i sig var minnesvärt men sgt Reikos perfekta ankomst gjorde scenen komplett.

Vintersorgs middag i furstelägret med den fagra österlänningen Sarzad – Jag tror inte att jag har upplevt ett bättre rollspel mellan två personer. Jag stod visserligen bara utanför och vaktade men det var en njutning att stå utanför och lyssna. Det måste ha varit inövat… men icke, det var helt improviserat.

Stölden av Vintersorgs medaljong i österlänningarnas läger – Väl planerat och kul att det lyckades för er. Att kallt dräpa obeväpnade Sarzad och Kazim medan de bad för sina liv var en ohyggligt bra scen. Att Varg (även han var involverad i stölden) kom in och lade sig i gjorde det riktigt spännande. Svipdag var överfylld av hat och redo att anfalla allt som stod i närheten. Adrenalinkick, ”no shit”!

Envigen med Atle – Hoppas att den blev bra. Den var helt oförberedd.

Nattligt samtal med fången Liv av Nyckelns Väktare – Mycket trevlig och givande diskussion. Den bekräftade Svipdags bild av den svagare fienden.

Striden med de tappra Ahriksriddarna – Jag tror att jag upptäckte er först. Modigt av er bågskytt att försöka skydda er reträtt (jag såg tidigare i dina ögon att du var en förrädare). Väl kämpat övriga två. Framför allt riddaren med tvåhandssvärd som till slut nedkämpades med pil av en av legionärsbröderna. Synd att jag inte tog den andra riddaren till fånga då du hade önskat det. Fall på knä nästa gång och be för ditt liv då gardet kommer (ehh jag har visst dödat såna också).

Vakande Ögats misshandel av trälen – Det var ytterst realistiskt. Från min vinkel var jag övertygad om slagens äkthet.

Serjeantsyster Mechthild, Ordo Alemandi: De vandödas anfall första natten, mycket snyggt att det började (för vår del i alla fall) med två gråtande kvinnor vilket ju inte upplev så farligt men de berörde i sin sorg, och sedan såg man horden av anfallande odöda och insåg att det här nog ändå var mycket farligt.

Rikitsa, hövding Halvaris kusin: När min bror lappade till mig när jag varit ute i skogen och jag fick bryta ihop i hans famn och han håller om mig och förklarar att det är för mitt eget bästa.

Auxiliär Rikka Bastinen: Skitbra med anfallet mot Furstelägret första natten, man rycktes verkligen in i spelet och stämningen, det kändes mycket mer motiverande att stå på vakt efter det.

Ailu Karpainen från Naari: Många blonda barn i byn, sånger…

Auxiliär Veine: När de vandöda vandrar ut ur skogen och man inser att det inte är någon vanlig fiende man har att göra med.

När vi bär ut Jorli för att begrava henne och legionärerna ställer sig i givakt när vi går förbi.

Korpral Ikämä, auxiliär: När man väl hade kommit bort till själva striderna under anfallet på tordagkvällen och man möts man av en syn av totalt kaos, fallna ligger huller om buller och man har ingen koll på vilka som är fienden, vad de är för några och senare hur man ska ha ihjäl dom.

Tuonelas-firandet var också riktigt kul, dels för att sång och dans alltid är kul och dels för att det gav en kontrast till spelat inom de Furstliga.

Vilya Maalusi från Naari: De levande döda gjorde ett bra jobb genom att vara väldigt läskiga utan att vara allt för agressiva.

Alfo Maalusi från Naari: Flera, men det var riktigt kul att se att bybarnen tilläts vara med. Våra Vilja och Hilja kommer att minnas detta i hela sitt liv.

Att se 50 bybor som följer en 4-årig i ringdans var en höjdare.

Virpi från Nuoli: Mitt roligaste minne var ju när Matti stod och ropade utanför Furstelägret att dom skulle hämta hans hustru och dom vägrar släppa in honom med orden att hon inte är där. Vilket jag var...

Helmi, Furstlig stabstjänare: Första natten när de vandöda kom. Att vakna upp till ett högt skrik utanför tältet och att folk rasade in i ens tältvägg. Att behöva reagera och agera så spontant gav väldigt mycket för att komma in i rollen.

Legionär Rodrigo: Att jaga ahriksriddare och hålla extravakt.

Toor Nannapoika: När vi barrikaderade oss i hövdingahuset.

Hildur, Furstlig stabstjänare: De vandödas anfall av furstelägret första natten. Mycket bra och skrämmande!

Midsommarfirandet i byn var också en höjdpunkt! Jätteroligt med musik, dans och att vi fick höra skapelseberättelsen av schamanen.

Aino Inkerintytär, Furstlig stabstjänarförman: När vi ligger och sover första natten (eller i alla fall försöker) hörs det skrik i skogen. Vi är först för trötta för att bry oss om det, men det börjar skrikas och gapas mer och mer i lägret. Till slut kan vi inte ignorera det hela längre och när vi viker undan tältduken ser vi hur auxiliärer, legionärer och Ordo Alemandi slåss huller om buller med varelser som inte riktigt verkar mänskliga längre. Det skriks, slåss och ropas i panik, folk blir nedgjorda... Rysningar säger jag bara!

Räv eller Rikkaya, Kainuhövding: Vi hade första parkett när stigmännen snodde medaljongen från Vintersorg, det var riktigt roligt att få vara där och se allt och inte bara höra det talas om efteråt. Våra förhandlingar både med de Furstliga (som vi ju är allierade med) och Ahriksriddarna (som vi blivit allierade med) var väldigt roligt.

Embla Grimsdotter, Furstlig trosspiga: Andra kvällen. Jag hade gått ner till vändplanen strax innan det mörknade, men tydligen var jag för sent ute. När jag skulle tillbaka hade kalabaliken börjat, och jag blev tvungen att springa tillbaka upp till huset, förföljd av en av vålnaderna. Där uppe var luften tung av oro och skräck. Den beväpnade hirden vaktade huset, och först var de tveksamma till att släppa in mig. Men till sist fick jag komma in, och återförenas med mina syskon. Min syster, som hade halvt oroat ihjäl sig medan jag var borta, kramade mig hårt och jag fick lova att aldrig försvinna igen. Sedan satt vi där inne, på bänkarna i salen tillsammans med en dyster skara bybor, och hörde skrik och rop utifrån och kunde inte göra annat än vänta. Det var då som skalden med harpan började spela och berätta en vacker saga. Hennes lugna, högtidliga röst fyllde salen och dämpade larmet från striderna utanför, långt in på natten.

Korpral Antonius, legionär: När jag stod och skulle vakta vår ytterst viktiga och extremt farliga fånge ("Se henne inte i ögonen! Hon är svartkonstnär!") med order om att hugga ihjäl henne om fritagningsförsök uppstår, står jag med full vaksamhet riktad mot skogen förvissad om att ingen anfaller mig i ryggen genom vårt eget läger. Jag vänder mig om åt höger och inser att den döda kvinnan med barnet står inte mer än tre meter ifrån mig. Fick sån underbar panik och med hjärtat i halsgropen skriker jag hysteriskt larm för bövelen, gastar i lägret, sköldmur hitåt, legionärer! Legionärer!!

Eller efter att jag kurtiserat lite med en viss kvinna från lokalbefolkningen och kört ut henne ur tältet. Kaptenen glider diskret fram."Korpral, jag skulle uppskatta om eventuellt kvinnligt besök inte lämnar lägret iklädd enbart underkjolen genom huvudingången."

Nanna Karpainen från Naari: Ringdansen.

Markku, handelsman: Det Furstliga följets intåg var magnifikt, och den påverkan som de hade på byn var spännande att uppleva, vi kände oss så små.

Serjeantbroder Ambrosius, Ordo Alemandi: Utspringandes utan hosor med enbart sköld, svärd och skjorta bortmotandes de första vandöda vid anfallet första natten(de första var två obeväpnade kvinnor).