|
|
Sigvard Valdemarsson Dufwa, hirdsven från Högmark: En natt vid tolvtiden
var jag på väg hem ifrån värdshuset tillsammans med Luvia, Sander och
Tryggve Silvertuna. Framför mig på vägen såg jag ett konstigt följe med
svartklädda personer. De såg ut att vara någon form av patrask och när jag
närmade mig såg jag att några av dem hade blottade klingor.
Jag blev förstås lite nervös, slöddret kunde ju ha fientliga avsikter. Jag
kände också att jag hade ett visst ansvar för mina färdkamrater. Hur som
helst så borde jag som hirdman se till så att folk kunde färdas längs vägen
utan att skrämmas av vettvillingar som inte hade vett på att hålla svärden
undanstoppade.
Så jag ropade åt dem med kraftig stämma att jag var Sigvard Valdemarsson
Dufva i konung Sigtrygg Svartpils hird, att vi ville passera och att de
skulle stoppa undan sina svärd. Den närmaste mannen sänkte sitt
tvåhandssvärd så att det pekade mot mig och frågade mig om jag hade något
förslag på var han skulle stoppa undan sin klinga. Det hela löste sig dock
utan att jag råkade illa ut. En konstig vitklädd kvinna gick imellan och sa
att vi kunde passera i fred. När jag väl fått mod till mig igen passerade
vi försiktigt det svartklädda följet. Med hjärtat i halsgropen frågade jag
mannen med tvåhandssvärdet om hans gest med svärdet var ett hot, och
föreslog att vi i så fall kunde diskutera upprättelse i morgon vid följenas
läger. Den vitklädda kvinnan försäkrade mig om att det inte var ett hot och
vi fortsatte hem.
På vägen hem såg jag några män som var klädda som bönder, men de bar både
brynjor och vapen. Jag frågade ut dem varför de var rustade för strid på ett
näsvist sätt. De svarade kort och gott att det behövdes. Vi passerade förbi
dem och fortsatte hem.
Efter lajvet fick jag veta att mannen med tvåhandssvärdet var JÄGAREN och
att "de beväpnade bönderna" var alviska sändebud…
|
|
|
Sångfågeln Mine: Jag kan berätta att vi fick sammanlagt sex koppar vid lajvets början - vid
lajvets slut uppgick vårt kapital till åttisex koppar och en femkrona. Detta
hindrade inte Mine från att ha en väldigt tom mössa och gå barfota... |
|
|
Alrik Ulriksson Natteld, gedansk hirdsven: Det var förbannat häftigt när budet om Månhellas förintelse kom. Det var ett
av de mest stämningsfulla ögonblicken under lajvet när man fick höra att
Månhella fallit och lagts i ruiner, och det fick en att känna att det
verkligen pågick saker i världen utanför området. Det mest omskakande var
nog alldeles på slutet av lajvet. Arosias konung Karl har offrat sitt liv
för att den gamle kung Vite ska kunna återupplivas. Kung Vite höjer det
urgamla svärd som använts i ritualen mot himlen. Alla har varit fyllda av
tillförsikt och segervisshet; nu skulle Furstendömet kunna förintas. Så
ropar kung Vite: “Hell Gholan!“
Nåja, nu var det inte så illa som man trodde just då, men att försöka
beskriva den förvåning, skräck och ångest som grep en då går nog inte… det
blev alldeles tyst bland de 150 personer som var samlade. |
|
|
Torvald i Videgården, ålderman i Vitehög: Tjugominutersgrälet med min fru. Det var en upplevelse.
|
|
|
Eirik Olafsson, gedansk hirdman: När jag och några andra hirdmän stötte på
två Domedagsgardister i skogen, samt när ondingarna kom till följeslägret på
lördagkvällen - jisses vad skraj jag var... |
|
|
Anyah, norransk legoknekt i gedansk sold: När halvdvärgen fick ett
vansinnesutbrott och skakade hela skogen med sina skrik demonstrerades våra
soldaters vaksamhet... På mindre än tio sekunder står styrkan uppställd.
Dock har Riomi bara på sig en tunika och Lodurk håller på att slita på sig
ett par byxor lite diskret bakom skölden... Det är ett hårt liv att vara
soldat. (–--) Det var otroligt stämmningsfullt när vi fick veta att Månhella
hade fallit. |
|
|
Vanja Olofsdotter, krigsflykting från Gedanien: När jag och min moster Tora
flydde hals över huvud över åsen på söndag morgon, och hur vi efteråt fick
veta att alla andra i byn hade tagit den vanliga vägen! Snacka om att vi var
"in-live" då... |
|
|
Grim Torsson Vilde, arosisk hirdman: När hirden var ute på en patrull så såg
vi en adelsman som låg ner på marken med ett skogsväsen hukandes över honom.
Vi ingrep snabbt men lyckades inte få tag i skogsväsendet som var snabb som
en hare i skogen. En av hirdmännen lyckades nästan få tag på skogsvarelsen,
men blev utsatt för svartkonst vilket gjorde att vi var tvungna att återgå
till lägret med en svårt förvirrad och livlös hirdman, och en adelsman. Det
var verkligen en bra inlajvhändelse. |
|
Sångfågeln Una: Det var väldigt kul första kvällen när de läskigt mörkklädda
legosoldaterna kom till tavernan och jag och Tova sjöng för dem. Sedan vann
vi över dem i pinnspelet och i kubb. Det var väldigt kul. Annars var hela lajvet en minnesvärd händelse. Det var också väldigt kul första gången vi
kom till kungaföljernas läger och Arosias kung kom och bad oss sjunga för
honom.
|
|
|
Signild, kammarjungfru:Vi var och badade i sjön. Jungfru Eleonora Draakwinge och jag gick lite längre bort, för det är ju inte anständigt att
bada med alla soldater. Det är syndigt. Då när vi tar oss upp igen ur
vattnet och ska ta på oss så kommer tre vildmän och tittar! Och efter dem
kommer en svartklädd man springade, först mot oss, men sen mot vildmännen.
Vildmännen flyttar sig lite, sen vänder den svartklädde mannen (vi hade hört
en hel del om svartklädda män som var utsända av Fursten Gholan) och
springer tillbaka runt sjön. Och vildmännen och deras kompisar följer efter.
Jag ropar desperat på den kvinnliga soldat vi tagit med oss bara för detta.
Hon simmar snabbt tillbaka, men resten av Konung Sigtryggs av Högmark
kungafölje och han själv kommer före. De greppade sina vapen i all hast (och
var inte särkskilt stridsklädda). De jagar iväg vildmännen och ställer sig
på vakt medans vi två kvinnor snabbt tar på oss bakom ett lakan som jag får
hålla upp. Hur anständigt kan detta vara? Inte särskilt. Tur att Eleonoras
bror inte blev rasande på henne… |
|
|
Falköga, vildman: Vildmännens väntan på mörkerriten. |
|
|
Folke Sverkeson, nifelheimsk äventyrare i arosisk tjänst: Ridder Arlefeldt
og jeg da vi søkte opp villmennene i skogen, Arlefeldt hadde en viss ide om
hvor leiren deres var. Også da kongen samtykket i å hente krigere fra
Nifelheim. |
|
|
Torv, underjordisk: Massor. Smygande på vägarna om nätter, förklädda till människor, omval mm. |
| |
Elias Torvaldsson, bondson: Ja, jag kan berätta att min roll blev örtlärling
åt Jante. På slutet. Då började min roll verkligen få liv.
|
|
Ib Björnöga, skojare och fd Furstlig spion: Till alla inblandade i spionrättegången mot mig vill jag bara säga: Tack för
en underbart nervpirrande och dramatisk rättegång, det var höjdpunkten på
Livet.
|
|
|
Nils Örjansson, bondson: När legosoldaterna fick reda på att deras kompani
hade slaktats av margholerna, utanför tavernan. Det var allt bra spännande
för en enkel bondpöjk som jag!
|
|
|
Elin Ulfsdotter, arosisk köksa: Jag tyckte att det var så hemskt när Domedagsgardet stod framför lägret och
begärde att få fader Benedictus överlämnad. Man blev riktigt rädd, och Elin
var helt upplöst! Väldigt fint gjort. Det var också en hel del andra
situationer, som jag aldrig kommer att glömma, och det vill jag tacka er
för! |
|
|
Greve Vilhelm Aronsson Draakwinge: Det var riktigt kul när Sigtrygg försökte
övertala Vilhelm att anta det uppdrag som ålades honom, att resa land och
rike runt för att jaga mod i trupperna. Det blev mycket stämningsladdat och
jag lyckades till och med pressa fram en tår. Ernst-Philip var obetalbart
bra. |
|
|
Klippa, Bergadrottningens härold: Theos min när jag, Bergadrottningen och
Torv kom ut ur följenas läger. Sen när jag, Torv och Bergadrottningen satt
inne i följenas läger på ett av mötena och det var en massa tjatter och jag
harklade mig för att Bergadrottningen ville säga något, då blev det
knäpptyst på en gång; det var så stämningshöjande. Sedan var vårat härskarval helt underbart (svårt att beskriva hur). |
|
|
Elin Björntunga, alkemist: En kväll stod ett tiotal vildmän (av den farliga
sorten fick vi veta senare, fast då var de ju farliga allihopa) utanför vårt
tält och hävdade att någon av oss ville tala med dem. De visade sig att det
var grannarna Kåre och Jante de skulle till, och utanför deras läger
samlades sedan all skogens oknytt och konstigheter mitt i natten. Läbbigt...
Fick även eskortera en sorgsen Bergets drottning till Vitehög, där hon
skulle träffa sin syster (som inte var hemma).
|
|
|
Herr Gabriel Luciasson, delegat från Sunnanslätt: Kan väl bara säga att jag är starkt imponerad av folket från Högmark, och
deras sånginsatser! Nationalsånger och annat är helt rätt i dessa
omständigheter! “Högmarks väl!“ |
|
|
Aranel, alviskt sändebud: Vissa möten hos kungaföljena var roliga, mycket tack vare de som arbetade
som tjänstefolk – de bjöd på ypperlig mat, och sådant uppskattar jag. |
|
|
Botulf Sverkersson, bonde: När margholerna avbröt vår bystämma, när fru
Greta kom till byn när det endast var fem Högungar där, flykten genom
skogen. Allt detta var fantastiskt. Men avslutningen, den stora ceremonin,
var helt enkelt rysligt enastående. Det var bland det ballaste som jag har
varit med om. |
|
|
Perd Grymme, Furstlig spejare: Det var roligt när vi kom sista kvällen till följenas läger under vit flagg.
Härlig spänning. Kändes mycket olustigt att stå med minst 10 bågar riktade
mot mig. |
|
|
Junker Birger Elias Sol och Måne, delegat från Sunnanslätt: Stämningshöjdpunkter som när Månhella eller Brandhäll föll var fantastiska
eftersom alla spelade på dem. Slutscenen var även den mäktig, när alla
följena står samlade och väntar med skräck på vad som ska hända när konungen
av Arosia offrar sitt liv… |
|
|
Fabula Furiosa, älva: Valet av den nye härskaren av Skogens Hov var mycket spännande. Det hände
mycket i sista stund innan valet, vilket till slut ledde till ett omval, som
alla ville ha utom Jägaren (såklart!). |
|
|
Nestor: Känslan när vi “ondingar“ kom till följenas
läger på lördagkvällen var helt underbar. Vi var åtta stycken – två spejare,
två Rödkåpor, två magiker och två Domedagsgardister – och vad möter vi? Ca
25 fullrustade krigare och ca 10 bågskyttar, och alla dess såg ganska
nervösa ut. Det underbaraste var att följena gjorde exakt som vi ville, de
behöll och använde svärdet Rana… Jag undrar hur många som misstänkte att
Fiskar-Torvald egentligen var Nestor? |
|
|
Ulthar Blod, Domedagsgardist: Höjdpunkten för oss Furstliga var
när vi gick till följenas läger för att få dem att tro att vi ville ha
svärdet Rana till vilket pris som helst. Minnen… jo, ett till. Återigen
försöker gedanierna värva Furstens soldater. Mycket intressant. Samma sak
hände på Strömkarlens Tårar. Stackars gedanier, stupade i leran. Denna gång
klarade de sig dock. |
|
|
Carolus Prudens, arosisk djäkne: Det var en härlig känsla när man gick igenom lägret med kungar som
spatserade självsäkert och pigor som bugade djupt. |
|
|
Sven Hansson Rosenberg, hirdsven från Högmark: Furstliga utsända som klev in
i lägret… det fanns tillfällen då jag nästan trodde att det inte längre var
något lajv utan blodigt allvar. Stort plus till alla Furstliga. |
|
|
Sara Tyrsdotter, bonddotter: Kung Vite spelade underbart, jag höll på att
tappa öronen då man hörde honom skrika “Hell Gholan“. |
|
|
Jungfru Eleonora Birgersdotter Dufwa, arosisk hovdam: Högmarksföljet och
deras sånger. Ni var underbara! Även kung Karl och hans drottning var
underbara. Bra gjort av Markus att behålla både ringbrynjehuva och krona på
hela lajvet. Även kung Imrar och prinsessan Adriana var bra… |
|
|
Prinsessan Jelena Tisza, drottning Katarinas av Arosia syster: Jag måste
säga att min bästa upplevelse nästan skedde före lajvet. Min “syster“ låg
nämligen på sjukhus dagarna innan lajvet skulle gå av stapeln och min
lättnad var stor (här tror jag mig kunna tala för nästan hela Arosiaföljet)
när Jessica anlände sent på fredagkvällen. Inlajv är det två saker som
etsat sig fast i mitt minne. Dels det underbara samspel som växer fram
mellan mig och min “syster“. Sedan kommer jag aldrig att glömma kung Karls
död vid stranden till skogstjärnen. Tårarna bara rann och jag var sorgsen i
flera dar efter lajvet. |
|
|
Ulv Gunnarsson, bondson: Jag skulle bli den bäste bågskytten i trakten – ja,
min båge bröts när jag skulle spänna den in-live… på begravningen läste jag
min vers som jag skrev själv… fick gravölet i läderflaskan som Torvald gick
runt med… |
