Skuggbane

En gång för länge sedan, när våra fäders fäders fäders mödrar ännu inte var födda, trälade vi i Skuggans tjänst. Långa, hårda och glädjelösa var våra dagar. Detta var innan vi träffat vår moder. Vår moder kände oss dock, och vilken mor kan leva med att hennes barn är i träldom?

In i världen trädde Skuggbane, en lysande kämpe från slätterna i norr. Moderns kraft var med honom och på den Svarta Stenen mötte han Skugghjärta. Lång och hård var kampen, och stor var Skugghjärtas makt. Alltför stor var Skugghjärtas makt. Moderns kraft veknade och dödsriket kallade på Skuggbane. För första gången kom nu en råande till vår hjälp, och Skugghjärta hörde inte längre döden. Fjärran från den Svarta Stenen vilade nu Skugghjärta och när han åter tog upp kampen gav anden honom den största gåvan och lämnade världen. Med råandens fulla kraft i sin ägo fortsatte Skuggbane sin kamp. Viss i sin kunskap om att Skugghjärta inte kunde dräpas sökte nu Skuggbane ett sätt att fängsla honom, för att på så sätt fria oss ur vår träldom. Strålande av ljus uppenbarade sig nu Moder Sol, och i sin hand höll hon en boja gjord av renaste vatten.

”Min första son, med denna kan du fjättra Skugghjärta om ditt sinne fortfarande är rent.”

Nu förstod Skuggbane att den rätta vägen var att bruka list, inte våld, så med hjälp av Alvernas Bane och råandens kraft dolde han bojan i en bägare och bjöd sin fiende att dricka. Då Skugghjärta såg den lysande bägaren, uppfylldes han av en vilja att sluka dess lyster så som han redan slukat det mesta av världens ljus, och drack. I denna stund hamnade bojan runt hans hals och han var fjättrad - förådd av sin egen vilja. Vi var fria.

(Skuggbanes gärning slutar dock inte här. Andra legender talar om hur han söker upp andra bojor och använde dem för att ytterligare fjättra Skugghjärta.)