Alviska myter och legender

Silcarindrils återkomst

Silcarindril var en av de många mindre alvfurstar som levde i Thule under seklerna efter det Stora Mörkret och gick under i kampen mot Gholan, de Döda Trädens Furste, när denne krossade alvriket Oriani och lade under sig Norden. Silcarindril, som var en framstående krigare, kämpade tappert mot Gholans styrkor i det längsta. När människan Imrar gjorde sig beredd att möta tyrannens härskaror var Silcarindril och hans folk på väg att komma till hjälp, men de lurades i ett bakhåll och nedgjordes. Legenden vill nu ha det till, att Silcarindril och hans krigare inte är borta för alltid utan att han en gång kommer att återvända i sitt folks mörkaste stund för att än en gång kämpa mot deras fiender. Det finns en profetia om saken, nedtecknad av den lärda skogsalven Mitheliel för omkring 500 år sedan:

Nu öppnas porten: spegeln spricker från kant till kant, och skalbaggarna krälar fram.

Nu reser sig det ruttna kadavret ur sitt dike och vänder åter hem, och nu faller dess skugga över skogar och gårdar.

Nu dör en snövit uggla av skalbaggarnas etter, och fågelungarna strider med näbbar och klor om boet.

Nu samlas alla folken och begråter skuggan och skalbaggarna, och nu rinner deras tårar samman till en skummande fors.

Nu spirar och växer Alvernas Bane, och dess rötter slingrar sig över stenar och mossa.

Nu tågar skalbaggarna i långa led till den silverne pelaren, myllrar kring den och gnager på dess fundament. Nu vacklar pelaren, rämnar och faller, och ännu fler skalbaggar myllrar ut.

Nu rinner den skummande forsen till sin fulländning, och den sluts inne i ett fulländat kärl.

Nu, och endast nu, uppfyller hjälparen sin ed och kommer till räddningen.

De flesta kommentatorer har antagit att den sista raden syftar på Silcarindril. Vad de andra raderna syftar på har föranlett många spekulationer men knappast någon enighet.

Gholan och Imrar

För omkring 900 år sedan kom Gholan den Ogudaktige till Margholerskogen, då säte och centrum för det forna alvriket Oriani. Han kom som en dråpare och en erövrare, och han anförde en hel här av de mest vidunderliga kreatur. Överallt där han och hans anhang drog fram spred de skräck och förödelse omkring sig, och blodets och dödens klibbiga stank hängde tung i hans spår.Vem Gholan var och var han kom ifrån vet ingen. Man vet inte var han föddes eller av vilka föräldrar, eller vem som lärde honom svartkonstens grunder – ty en svartkonstnär var han, av format som den Kända Världen sällan skådat. Men från den stund då han besteg Obsidiantronen i Svartstenstornet i hjärtat av Margholerskogen kände hela Norden till honom, om så bara till namnet.Så begynte de Döda Trädens Furste ett skräckvälde utan like, ty hans vilja var lika ond som hans trollkraft var stor. Under hela hans välde var skogen fången i en evig höstnatt, och träden växte knotiga och förvridna. De människor som bebodde skogen var alla hans slavar och fick slita tills de stupade. Och varje väg genom skogen kantades av en makaber allé: de korsfästa kropparna efter var och en som vågat sätta sig upp mot tyrannen i tanke, ord eller gärning.Det var också under Gholans, de Döda Trädens Furstes, tid som Oriani krossades. Av skäl som inte bevarats till historieböckerna hyste den Ogudaktige ett glödande hat mot de Odödliga och utplånade dem nästan till sista man. De vildmän som levde i Margholerskogen hade också lärt sig att hata och frukta alverna och deltog aktivt i Gholans folkmord på dem.Kanske hade allt detta att göra med att han själv på sätt och vis var en odödlig. Med sina svartkonster hade han nämligen tänjt ut sin livstråd till en med människomått mätt grotesk längd: i över tre århundraden höll han skogen i sitt iskalla järngrepp. Inte ens tyrannens ålderdom och död kunde hans trälar se fram emot.Kanske hade Gholans välde aldrig fallit om han inte dristat sig att söka utvidga sina gränser utanför skogen, ut i den värld där solen sken. Ty ute i dagsljuset var hans vidunderliga härskaror inte på långa vägar lika effektiva. Och så kom det sig att människan Imrar från Geda – då en obetydlig fiskeby vid Almarsjöns nordligaste mynning – förmådde slå tillbaka hans härskaror, tillbaka in i skogen. Imrar kunde dock inte besegra Gholan ensam. Få källor från denna mörka tid är bevarade ens bland alverna, men att döma av några balladfragment tycks det som om Imrar sökte hjälp från alverna i västra Thule. Verserna talar om hur han med alvernas bistånd lyckades ladda en viss bägare – som enligt någon mycket dunkel antydning hade någon sorts koppling till Silcarindril – med kraft från ”Alvbane”. Alvbane är en av Gholans många titlar, och det kan hända att den dunkla anspelningen syftar på honom – men det är långtifrån säkert. Hur som helst var det tydligen med hjälp av den här kraften Imrar till slut lyckades besegra Gholan. Imrar är tack vare den segern en av de icke-alviska hjältar som prisats högst i alvernas poesi och litteratur hädanefter. Men hans seger kom för sent för att hejda alvernas tillbakagång. De skulle aldrig mer härska över Thule. Människornas tid var inne.

Dödens Blomma

Enligt legenderna hemsöks de Odödliga av och till av en påminnelse om döden i form av Dödens Blomma. Det är en vit blomma som ser oskyldig ut, men som är dödligt giftig för alver. Den växer upp på olika ställen vid olika tillfällen och anses vara ett omen av något slag – antagligen om en stor annalkande fara. Strax innan kontakten bröts med de fåtaliga alverna i Margholerskogen kom berättelser om att Dödens Blomma setts spira just där.