Plats och tid: Skräddartorp nära Ludvika, den 29-31:a augusti 1997
Arrangerat av: Theo Axner, Staffan Ericsson, Henrik Hoffström och Jessica Carlsson, för föreningen Västerås Äventyrssällskap. Lajvet utspelade sig i den Kända Världen (Terra Cognita).
En krönika av den lustfyllde prästen Ragnvald Vintersorg av Ek och den odöde Dzodagad, bundna i samma kropp och gestaltade av Dan Hörning.
Artikeln är hämtad, med benäget tillstånd, från Dan Hörnings hemsida. Den har också tidigare publicerats i StrapatS nr 50, december 1997. Den här versionen är lätt bearbetad och korrigerad.
Det var tre år sedan jag satte mig ner och skrev ihop en sån här lajvrapport. Faktiskt var det tre år sedan jag lajvade ordentligt, med ett fåtal undantag - alla arrangerade av Jessica Karlsson eller den svenska Isfolksföreningen. Nu var Jessica på gång med att arrangera ett lajv igen och frågade mig om jag var intresserad av att spela en diplomat med väloljad tunga och ett svårt diplomatiskt uppdrag. Anledningen till att hon frågade just mig var förmodligen att jag har spelat mycket Diplomacy och även haft liknande roller tidigare på lajv som Jessica har arrangerat. Jag svarade genast ja och så gjorde även min gode vän Anders Törlind. Vi rekryterade Erik Sieurin och vips var vi tre diplomater with a mission from god. Mycket mer än så visste vi inte då.
Innan jag fortsätter (mina lajvrapporter tenderar att bli långa när jag väl kommer igång) vill jag rikta ett speciellt tack till arrangörerna. Jag har en speciellt respekt för folk som inte kan låta bli att arrangera lajv. Jessica Carlsson är en sån person med mer än tio lajv på sitt samvete. Folket från V.Ä.S. var nya bekantskaper (25 lajv i bakfickan och jag har aldrig tidigare varit utanför Stockholmsområdet - som jag sa var det ett par år sen jag var riktigt aktiv, nu för tiden verkar ingen arrangera lajv i Stockholm) men de imponerade mig direkt med sin kampanjvärld. Den Kända Världen (Terra Cognita) är byggd på verklighetens medeltida Europa med vissa modifieringar. En briljant idé! Bakgrunden kändes mycket bredare än vanligt eftersom man kunde fylla i luckor med sin egen kunskap om medeltiden. Det riktigt imponerade var att tretton (13!!!!) tidigare lajv hade utspelat sig i samma värld: Den dansande varulven (91), En helg på slottet (91), Aagrans hemlighet (92), Belägringen av Charon (92), Återuppbyggnaden (92), De irriterades hämnd (92), Svartblomstrens krig (93), Sista utposten (94), Arielas dag (94), Den sista utvägen (95), Svärdet och kartan (95), Stormen och vildblomman (96) och Mardrömstimmen (96). Tre av dessa lajv handlade om Margholerskogen där även Strömkarlens Tårar skulle utspela sig. En gedigen bakgrund, minst sagt.
Upptakten till Strömkarlens Tårar var att den urgamle ondingen Gholan den Ogudaktige, besvärjare, nekromantiker, lustmördare och tyrann med svårt Sauronkomplex, hade väckts från de döda och på två korta år upprättat ett rike av terror i den tidigare otillgängliga och farliga Margholerskogen. Den tidigare anarkin ersattes av ett organiserat välde med hjälp av groteska rensningsaktioner. De tre länder som gränsade mot Margholerskogen, Högmark (Dalarna), Arosia (Västmanland) och Gedanien (Uppland) blev naturligtvis oroade. Gholan, nu under sitt nygamla namn Fursten av Margholien, försäkrade dem om att det inte var någon fara och inbjöd till fredsförhandlingar i handelsorten Strand, belägen ungefär på platsen där de fyra ländernas gränser möttes, precis innanför de gränser Margholien hävdade som sina.
Från Margholiens sida skulle förhandlingarna skötas av Gholan den Ogudaktiges två urgamla lakejer Dzodagad (jag) och Voorlaugr (Anders), uppväckta från de döda. Voorlaugr var en betrodd härförare. Dzodagad var övertalningens mästare. Dessa bägge odjur från den mörka forntiden, en gång människor, hade försett sig med två nya fräscha kroppar. Dzodagad hade valt oturligt och försöka ta kroppen av en viljestark, frikyrklig skojarpräst och såg sig tvungen att dela kropp med en själ som förenade hans urgamla ondska med frosseri, fylleri och lust. Prästens namn var Ragnvald Vintersorg och Dzodagad kom till förhandlingarna som Greve Vintersorg av Ek medan härföraren Voorlaugr kallade sin nya kropp (där kroppens innehavares själ var kuvad) för General Ivar av Rönnkrona, befälhavare av den Östra Legionen. Med sig förde de en präst vid namn Fader Benedictus (Erik), en ängel i jämförelse med sitt sällskap. Fader Benedictus skulle bli Margholiens kandidat till Patriark (biskop) under förhandlingaarna.
Högmark skickade herr Ludvig Ekenbladh, Arosia skickade herr Hans Klinga och Gedanien skickade herr Ubertus Silvertuna. Med delegaterna följde ett flertal personer. Det faktum kombinerat med Strands mångtaliga Furstliga garnison, invånarna i Nygård, handelsmännen som rest dit för att få ett tillfälle att göra affärer, en mängd rövare, några lycksökare och en samling oknytt gjorde att befolkningen i Strand med omnejd steg till runt två hundra på fredagen när förhandlingarna inleddes.
Vi delegater anlände till Nygård, en gård belägen en fjärdingsväg (en lång sådan, speciellt när det var natt!) från Strand. I Nygård fanns prästgården och där hyste prästparet, Fader Leonius med hustru, och deras piga, Saga, in oss. Vi, i det här fallet, var de tre delegaterna som förstärkts med en rödkåpa kallad Rato och dennes livvakt Björn Ulfsson. Rödkåporna var Furstendömets Gestapo. Vi antog att han hade något viktigt ärende i Strand och hade ingenting emot hans sällskap. Förutom att vi använde hans livvakt till allt möjligt hade vi relativt lite kontakt med rödkåpan Rato. Förutom Prästgården fanns i Nygård två tält där det bodde jägare. En ytterst modest förort till det större Strand, helt enkelt. Vägen till Strand gick över en ranglig pontonbro som beredde oss mycket nöje under helgen. Speciellt roligt var det att det var totalt omöjligt att smyga sig på prästgården eftersom pontonbron lät som en jordbävning när man gick på den.
Efter att ha gjort oss hemmastadda i prästgården begav vi av oss till Strand för att försöka hitta de andra delegaterna, givet att de hade anlänt än, och göra ett positivt första intryck. Vårt första intryck gjorde vi istället på Ministeriet, de styrande i Strand, när vi stövlade in och visade vem som bestämde. Vi försäkrade dem om att vi inte tänkte störa deras verksamhet utan låta dem ta hand om detaljer som vapentillstånd, handelstillstånd och liknande lokala angelägenheter. Det lugnade dem betydligt. Fursten belönar de flitiga. Ministeriets ledare var den välklädde Ståthållaren som Fursten själv hade kallat på söderifrån speciellt för uppgiften. Det skulle visa sig att även Fursten kunde göra misstag.
Nästa visit var den manstarka garnisonen. General Voorlaugr, av soldaterna känd som människan General Ivar av Rönnkrona tog raskt befälet och visiterade samtliga soldater. Det märktes omedelbart vilka av lajvarna som hade genomfört svensk militärtjänst och vilka som inte hade gjort det, måste man säga. Ändå var garnisonens disciplin imponerande (på söndagen väckte de hela ministeriet genom att öva exercis halv sju på morgonen).
Efter dessa viktiga besök visste vi var Arosias delegation befann sig. De andra hade tydligen inte anlänt än. Vi placerade Ministeriet och Garnisonen i Ståthållarens händer igen och gav oss av för att besöka Arosierna. Herr Hans Klinga visade sig vara en sympatisk man och vi bestämde oss för att efter gudstjänsten fyra timmar efter gryningen (kl 10) skulle vi inleda förhandlingarna med Arosias delegation under den följande dagen.
Besvikna över att vi inte hittade de andra delegaterna begav vi oss till värdshuset i syfte att fukta våra strupar. Där inträffade en märklig incident. Den dumme dörrvakten förbjöd oss att komma in så länge General Ivar envisades med att ha med sig sitt vapen. Vapnet i fråga var något som kallades Smärtans Svärd från urtiden, det svärd Voorlaugr hade svingat långt innan han blev General Ivar. Viss dålig stämning uppstod men när Garnisonen släpat i väg dörrvakten och givit honom tolv piskrapp kunde vi äntligen ta oss in på värdshuset. Det hör till historien att samme dörrvakt, som i sanning var dum, stoppade oss igen under lördagen. Det behövdes dock bara en diskret påminnelse för att få honom att släppa in oss med Voorlaugrs vapen den gången.
Väl inne fick vi ett eget bord och insöp den lokala prägeln. Strand var ett samhälle i förväntan, osäkert på sin framtid. Jag började tala med hög röst med general Ivar (Voorlaugr) om förändringar som skulle ske i Strand. Det var vår plan att i stället för att försöka försvara Furstens spontana erövring av Margholerskogen skulle vi vända på förhandlingarna och få dem att handla om det universitet vi ville upprätta i Strand för att flytta kontinentens kulturella tyngdpunkt norrut, den kyrka vi var i full färd med att bygga upp som givetvis följde Ljusets Lära, centrerad i en Katedral vi ville bygga i Strand, det handelscentrum vi ville göra av Strand och det korståg vi ville organisera till det hedniska Österlandet vars horder av barbarer, svartfolk och än värre ting skulle betyda slutet för all civilisation om inte vi, de stolta Margholierna, kunde skydda världen med de andra rikenas hjälp. Med denna utgångspunkt blev genast förhandlingarna lättare. Nu gällde det att sprida rykten om universitetet och katedralen och få dem att konkurrera ut ryktena om att Fursten åt småbarn, Fursten var Gholan den Ogudaktige, Fursten ville erövra sina grannländer och andra sanningar som florerade vilt i Strand.
Tre vackra damer och en herre med spektakulär hatt satt i vår närhet och när vi artigt frågade vilka de kunde tänkas vara så visade det sig att det var herr Ludvig Ekenbladh - Högmarks sändebud! Vi tog genast chansen att visa oss från vår allra trevligaste sida. Herr Ludvig (som vid tillfället precis hade anlänt och som fått sin roll två dagar innan lajvet när det ursprunglige sändebudet insåg att han var för sjuk för att åka på lajv) visade sig lätt att pracka på nya sanningar om Furstendömet och vi bredde glatt på om hur bra allting skulle bli och vilka sympatiska herrar vi och Fursten var. Efter en stund drog sig sällskapet från Högmark tillbaka. Efter lajvet erkände herr Ludvig att han hade gått direkt till sitt rum och pluggat hårt på materialet i flera timmar så han skulle kunna ägna sig åt ordentlig diplomati dagen efter.
Nästa man till rakning var herr Ubertus Silvertuna från Gedanien. Gedanien var det mäktigaste riket i norr och det som var mest fientligt inställt. Stora delar av Margholerskogen (som ganska exakt var det område Furstendömet Margholien hävdade rätt till) låg inom Gedaniens gränser. Han satte sig vid vårt bord tillsammans med några följeslagare och gick genast till attack. Han ville veta vem Fursten var. Vi hade kommit överens om att Fursten var den hederlige herdesonen Henrik från Velli och hade en story klar. Tyvärr hade vi grevar inte informerat Fader Benedictus ordentligt utan denne började haspla ur sig en massa historier om att Fursten gillade att slåss, pratade ett antal språk flytande och var allmänt mystisk. Mindre bra. Vi gav oss snabbt av från värdshuset och insåg att morgondagens förhandling med Gedanien skulle bli tuff. Som tur var låg den sist. Vi skulle möta delegaterna vid prästgården med två timmars mellanrum med början fem timmar efter gryningen.
Relativt tidigt bröt vi upp från Värdshuset och snubblade oss hemåt i mörkret (jag ska ta med en lykta på nästa lajv, jag ska ta med en lykta på nästa lajv, jag ska ta med en lykta på nästa lajv). Prästen och prästfrun sov redan när vi kom till Nygård.
Vi hade bestämt oss för att inleda lördagen med en stor gudstjänst där vi hade påpekat att ALLA Ljustrogna var inbjudna. Det fungerade över förväntan. Alla kom dit och de fick alla intrycket av att Margholierna måste vara hemskt Ljustrogna när de drar på så här stort. Tyvärr skulle vi aldrig få möjlighet att göra om mässan på söndagen på grund av andra omständigheter. Fader Leonius, vår käre värd, inledde mässan men överlämnade snart ordet till den korrumperade Fader Benedictus som predikade om värdet av sann ånger som var det enda som kunde ge förlåtelse. Vi andra delegater såg djupt rörda ut. Vi var ju så verkligt Ljustrogna att det nästan gjorde ont. :) Jag antar att det var precis så här det gick till på medeltiden också…
Efter gudstjänsten var det dags för den första diplomatin. Platsen var Nygård och vi fick som så många gånger den helgen gå den minst sagt knöliga vägen till gården Nygård vars invånare kategoriskt hade övergivit den för det mer attraktiva Strand (eftersom jag hade haft gips på benet fram till onsdagen var jag inte alls entusiastisk över vägens skick). Det första diplomatipasset skulle också visa sig vara den lättaste eftersom Herr Klinga från Arosia var alldeles för upptagen med sin egen självgodhet för att vara något hot. Vi förstod inte riktigt det förrän efteråt utan bredde på vitt och brett om hur bra Arosia var och hur gärna vi fick deras vänskap. För att kompensera dem något för deras välvilja erbjöd vi att sända trupp till den förvildade skogen Vargveden på gränsen mellan Arosia och Högmark (och mycket nära Margholien) för att röja ut de förpestande rövarna som uppehöll sig där. Dessutom pratade vi om det stora korståget, det ännu större universitetet där givetvis en fjärdedel av platserna skulle tillfalla Arosia och även om den enorma handel och det kulturella välstånd som skulle komma till ett Thule som accepterade Margholien. Vi undvek kategoriskt att nämna de förintelseläger som skulle skapa ordning i Arosia, de många brinnande byarna och att den handelsväg de skulle bygga till Strand givetvis bara skulle vara välbyggd för att Furstens många soldater lätt och snabbt skulle kunna invadera Arosia. Den välklädde Ståthållaren i Strand som Fursten uppenbarligen hade utsett till att vara just detta hade suttit med oss vid mötet med Arosia. Han hade pratat varmt om Strands utveckling. Alldeles för varmt. Vi tackade för hans tjänster och gjorde det tydligt att vi inte behövde honom under vidare förhandlingar eftersom han säkert hade andra plikter.
Sändebuden från Arosia var sålda! De var våra vänner och skulle tala varmt om oss till de andra. Vi bjöd in dem till banketten på kvällen och tackade för en trevlig stund. Vi hann till och med tillbaks till Strand där vi intog lunch på värdshuset och spred vår välvilja till alla. Vi var så fantastiskt snälla och trevliga. För de intresserade berättade vi om Furstens planer på ett universitet för allmänhetens bildning och hur Strand skulle bli ett centrum för allt fint som fanns.
Nästa diplomatioffer var Högmark. Herr Ludvig tog med sig sin rådsdam samt även sina två sällskapsdamer som kungen tydligen ville skulle närvara. Dessutom följde två halvskumma riddare med in. Vi hade ingenting att invända. Ville de döda oss skulle deras diplomatiska sak vara förlorad. Det ville de inte. Innan diplomatifasen (hmm, en gång i tiden spelade jag nog för mycket Diplomacy) vann jag lite extra poäng genom att ta herr Ludvig åt sidan och fråga honom om en av de unga damerna, jungfru Mindhe, var hans trolovade eller något sådant. Han svarade precis som jag ville - nej, jungfru Minde har ingen friare. Hehe…
Oss helt ovetande hade tjänsteflickan Saga klättrat upp på vinden på Ståthållarens order för att ta reda på vad det var han inte fick höra. Hon låg, under hela förhandlingen med Högmark, med örat tryckt mot golvet och lyssnade på vartenda ord vi sa. Priset för bästa flickbokshjälte går helt klart till Saga!
Diplomatin gick väl, även om det inte var så lätt som med Arosia. En av riddarna verkade vara kungens agent och hämmade herr Ludvig som agerade för riksrådet. Kung och råd kom inte riktigt överens. Vi spelade på deras olikheter och vann billiga sympatier. Det Högmarkarna var mest rädda för var att vi skulle äventyra deras tillgång till älven som bildade Margholiens gränst mot Gedanien. Älven var Högmarks enda förbindelse med havet och viktig för dem. Vi lovade dem guld och gröna älvar. Vårt krav var att gränsen skulle bli Margholerskogens bryn men när det blev dålig stämning för att skogen låg alltför nära Brandhäll och Ranheda, Högmarks två stora städer, gav vi glatt bort en bra bit skogsbryn för att flytta gränsen. De blev tvungna att avverka skogen, förstås, men eftersom de hade behov av timmer slog det flera flugor i en smäll. Högmark var sålda.
Återstod det svåra - Gedanien. Gedaniens sändebud, Herr Silvertuna, hade vid två tillfällen besökt Nygård under dagen, i väpnat sällskap, för att "studera omgivningen" och hade dessutom framfört ett flertal klagomål om allt möjligt. Vi lovade att ta hand om alla hans klagomål, givetvis, och delegerade ansvaret för det till Ministeriet. Dessutom hade han framfört mordanklagelser mot garnisonens vaktkapten, Kapten Bryte. Anklagelser som kaptenen faktiskt verkade oskyldig till, trots sin roll som kapten i Furstens tjänst. Vi var beredda att offra kaptenen på diplomatins altare men lyckades slemma fram någon lösning alla var nöjda med.
Innan Högmark gav sig av från Nygård tog jag jungfru Mindhe åt sidan och enleverade henne med den förföriska frasen "Har du någon man?" "Nej." "Bra!" och bjöd in henne på kvällens bankett. Två sändebud från varje delegation och tre från Margholien skulle tillsammans med Mindhe och hennes syster samt Ståthållaren utgöra tolv gäster. Ståthållaren skulle givetvis få hålla i allt arrangemang så att vi skulle slippa.
Förhandlingarna med Gedanien inleddes hårt. Liksom Högmark släpades det in hela legioner Gedanier (fem personer mot våra tre: Jag, Voorlaugr och Fader Benedictus). Herr Silvertuna gick ut hårt och lät oss inte ta initiativet med våra vackra ord om universitet, korståg och daghem utan började genast gnälla på allt och alla i Strand med omnejd. En eloge till Johan Almquist som verkligen spelade gnällig, religiös, korrumperad (måste han ha varit eftersom Kapten Bryte var oskyldig) och oändligt jobbig herreman från Gedanien på ett oklanderligt sätt. Jag kvävde många impulser att strypa honom eftersom lajvreglerna förbjöd fysiskt våld. Trots detta lyckades vi smöra och fjösa oss till hans välvilja. När vi kom till den känsliga punkten med de tio mil av Margholerskogen Gedanien verkligen gjorde anspråk på bytte vi till oss marken mot ALL den jord som skulle erövras i Österlandet av det stora korståget. Gedanien var övertalade, även om vi fick göra stora eftergifter i skatter och avgifter. Punkten om varför vi hade massakrerat alver lyckades vi förklara bort med att vi inte trodde på alver och att han var tvungen att visa upp en levande alv för oss. Eftersom Domedagsgardet (Furstens elitstyrka - lajvets snyggaste dräkter) helt utan vår vetskap precis dykt upp och massakrerat alverna visade sig detta bli svårt för Herr Silvertuna.
Vi återvände till Strand och inväntade banketten. När det blev dags utrymdes värdshuset och de tolv belevade gästerna satte sig till bords med pöbeln utkörd till uteplatsen (hade det regnat hade det nog blivit uppror). Middagen blev rätt intressant. Alla förslag till seriös diplomati (mest Herr Silvertunas gnäll som nu innehöll några nya ämnen: alla alver hade blivit massakrerade och Fader Leonius hade en döskalle i sin kista) viftade vi bort med att nu skulle vi ha trevligt och inte tänka på sånt. Eftersom Herr Silvertuna var rädd för att bli förgiftad hade vi värvat en skådespelare som munskänk och han överlevde på något sätt kvällen, trots många rykten om att folk skulle dö giftdöden. Speciellt herr Ludvig av Högmark var utsatt för ett flertal mordförsök om man trodde ryktena. Dåliga skämt om giftmord vann många skratt vid bordet. Fyra musikanter stod för underhållningen. Överlag en mycket trevlig middag. Fast det bästa hade förstås varit om vi hade fått tag på den dumme dörrvakten som hade stoppat oss tidigare och sagt åt honom att hålla alla ryktesspridare borta!
Efter tre rätter kom det åttonde ryktet om herr Ludvigs nära förestående död och han bestämde sig för att dra sig tillbaka för natten. Jag passade på att fria till jungfru Mindhe innan hon avvek och hon svarade förvånat ja. Ett bröllop på söndagsmorgonen skulle vara bra diplomatiskt (i Margholien skedde saker och ting omedelbart, en stående fras i Ministeriet var: "Alltid ett steg före" när någon hade gjort något man hade tänkt be honom om) och bra för lajvet.
Efter att ha blivit trolovad utnyttjade jag omedelbart Ståthållarens generösa erbjudande om att få prova den yngsta av byns skökor. Fader Vintersorg, min mänskliga hälft, njöt i fulla drag. Min andra hälft, Dzodagad, drevs av en annan hunger.
Efter besöket hos skökan blev jag uppsökt av General Voorlaugr (som hade plågat garnisonen med en spontan disciplinkontroll) som påminde mig att det var dags att äta. Vi drog oss tillbaks till Nygård där vi bytte till svarta dräkter för att ge oss ut i mörkret och jaga. Det var snubbligt och min fot gjorde sig påmind vilket något förtog känslan av att vara ett monster från urtiden. Våra offer blev tre. Vi behövde egentligen bara konsumera en ung kvinna var men en av de två hade sällskap. En flicka och en pojke, båda tjänare i Högmarks följe, dog utanför Nygård medan en äldre sköka slets i bitar i skogsbrynet vid Strand. Trots deras skrik av smärta var det ingen som brydde sig. Vi drog oss tillbaka och sov gott, mätta som vi var.
Under tiden hände konstiga saker i Strand. Det blixtrade och dundrade trots att inga moln fanns, Bergakungen (stor som ett hus enligt uppgifter efter lajvet) och svartfolk kom fram ur sina gömmor och jägarna i skogen betedde sig mycket konstigt. Pjosk, tänkte vi när vi hörde talas om det. Det var ingenting som kunde själpa furstens planer. Vi hade redan vunnit. Samtliga länder hade undertecknat utkasten till avtal. Alla tog Furstens ord om universitet och kultur på allvar. Vad kunde hända? Det hade varit för lätt och vi var en aning oroade när söndagen grydde.
Jag och Fader Benedictus tog oss ett tidigt morgondopp vid bryggan i Nygård. Mycket trevligt ställe och varmt i vattnet. Efter det gav vi oss av till byn för att utlysa bröllop. Det gick inget bra. Tydligen krävde Högmarks seder att man bad om brudens hand inför hennes far. Stor besvikelse i Strand när det utlysta bröllopet (vi började givetvis utlysa det innan vi hade pratat med bruden - vi var ju Margholier!) ställdes in. Finkläderna stoppades undan och det hände egentligen ingenting mer, förutom att den hemliga polisen tog livet av Ståthållaren och satte upp sig själva på hans plats.
Vi fick våra avtal undertecknade och skickade iväg dem med kurir (spelledningen). Vi kom överens om att jag skulle färdas till Högmark, Fader Benedictus till Gedanien och någon annan till Arosia så fort fursten hade skrivit under avtalen för att få respektive monarks underskrift. Spelledningen passade på att informera mig om att de tre pärlor jag bar om halsen som jag trodde var en artefakt som hade omnämnts i utveckligen av min roll var gåvor från Fursten som skulle delas ut till delegaterna. Jag önskar Fursten hade låtit oss sköta planeringen. Plikttroget delade jag ut dessa tårar (som givetvis var Strömkarlens Tårar!) till delegaterna som var blåögda men inte så blåögda. En halvtimme senare ägde en överlevande/ny alv samtliga pärlor som han hade fått köpa billigt. Tårarna var givetvis Palantirer som skulle ge Fursten total insyn i delegaternas handlingar framöver.
Lajvet slutade. Vår lögn var framgångsrik. Det var skönt att kunna kasta trevlighetens mask när spelledningen meddelade att nästa lajv garanterat skulle handla om krig i någon form. Margholien hade fått de två åren som behövdes för att rusta upp hären.
Eftersnack på lajv är alltid roligt och här var det dubbelt så. Vi hade hittat en del konstiga saker i prästgården och frågade först ut Byprästen och hans hustru om dödskallen Herr Silvertuna hade klagat på samt piskan och de tre stora dolkarna som hade legat brevid den. Det visade sig att Fader Leonius hade dödskallen för att påminna sig om sin dödlighet och att piskan användes i diverse sexuella lekar makar emellan. Helt oskyldigt alltså. Den Välklädde Ståthållaren var en galen spelare och försnillare. Skogen kryllade av rebeller (som gjorde VAD under lajvet?).
Överlag ett väl planerat och genomfört lajv från arrangörernas sida. Nu är det givetvis lätt att tycka om ett lajv när man är i handlingens centrum hela tiden men trots det tyckte vi alla tre att det var ett av de bästa lajv vi varit på. Tack till arrangörerna!
När vi kom tillbaks till bebodda trakter med vår bil möttes vi av löpsedlar som meddelade att Prinsessan Diana var död. Det förtog en del av stämningen...