av Maria Sundstedt
|
Riddarsyster Vendela von Siedhens representerade den mäktiga Slagbjörnsorden vid rådsmötet i Hällbro. Som framgår av hennes minnesanteckningar var hon mindre övertygad än de flesta om riktigheten i vad som sades och beslutades. |
Mötet var en katastrof från början och blev ännu värre allt eftersom timmarna gick. Det talades i timmar om vad som hänt och vad som borde ha hänt och vad som borde ha gjorts. Jag satt hela tiden och väntade på att det skulle talas om vad som skulle göras. Framför allt när det gällde piraterna, av vilkas anledning jag var där för att se om vi gemensamt kunde ta itu med. Ja, gemensamt under förutsättningen att givande villkor gavs förstås. Några sådan villkor var inte jag beredd att ställa, det skulle verka allt för framfusigt, så jag väntade mig att erbjudanden skulle ställas åt mig. Så fel jag hade. Det snyftades och ynkades mest för egen del av de goda herrarna och damerna, och kronprinsessan av Gedanien höll ett känslostormande tal till hela församlingen som fick vissa att nästan brista i tårar. För egen del måste jag erkänna att talet kändes synnerligen fånigt och bara visade vilken fullständigt desperation hon befann sig och hur illa hon klarade av att sköta sina uppgifter som kronprinsessa. Men, den där kronprinsessan verkar ju inte ha en sund vätska i kroppen för övrigt, när man hörde hennes tal om bergets drottning och andra sagor började man fundera på varför man egentligen satt kvar i rummet. Min nyfunne vän Roland Unterbaum, en synnerligen intressant och effektiv man från Nordenbund, höll med mig om att det började tangera gränsen för rena rama hysterin i rummet. Rädslan fick dem att beskriva slagfältens händelser som onaturliga och de använde ord som slakt oupphörligen. Som om det inte alltid förekommer grymheter och slakt i krig. Sånt förbättrar bara moralen hos soldaterna enligt min mening och man kan ju fråga sig huruvida det bara var Fursten som slaktade. Gedanierna borde ju rimligtvis försvara sig med svärdet, och har gjort enligt min vetskap.
Nå, hur som helst så kom de två sjörövare från Örike som var där, med ett förslag som var rena rama utpressningen. Åter igen så släpptes detta utan vidare kommentar och man fortsatte att ynka sig och tycka synd om sig och om den situation man försatt sig i. Det tog säkert närmare två timmar innan de kom fram till att ett beslut måste tas. Sen tog det en timme till att ta beslutet.
Jag började verkligen fundera på att lämna mötet. Jag hade redan uppgjort en god överenskommelse med Roland Unterbaum om att låna ut 50 män åt dem att bemanna ett skepp med, under förutsättningen att Nordenbund stod för alla omkostnader. (Skeppet ska gå som lockfågel åt piraterna, med rykte om sig att vara en värdefull transport, och därigenom ska vi kunna slå ner åtminstone en del av ohyran.) Dessa hysteriska, mer eller mindre galna, nordmän skulle inte kunna ge min orden några som helst möjligheter till samarbete. Dessa galningar som dessutom var villiga att stiga in i en allians med alver och vildmän. Alver, skapade av Diz och icke lär vara några ljustrogna goda varelser, och vildmän som är ociviliserade varelser som absolut inte kan tänkas dyrka Den Förste. Alverna var dock inte särskilt skräckinjagande i nuläget, de verkade mest hemfalla åt den allmänna stämningen att tycka synd om sig själv. Huruvida de egentligen hade något att komma med som kunde vara användbart vet jag inte, de talade i stort sett bara om att de behövde hjälp annars skulle de vara utrotade. Bra! Jag ansåg att De Allierade borde inse förmånen med att få dessa varelser utrotade, men tydligen föll deras veka hjärtan för de lismande och falska skapelserna av Diz och senare under kvällen ingicks en officiell allians med dem.
Jag, en Ljusets tjänare och krigare, blev däremot ideligen ansatt för att inte följa Ljuset, att Fursten av Margholien utverkade svartkonst och det var min och min ordens plikt att ta itu med saken. Och det har dessa människor mage att säga, som ingår allianser vitt och brett med påhittade sagoväsen, Diz skapelser och ociviliserade hedningar! De anklagade mig nästan rakt upp i ansiktet för att ha en allians med Fursten och att gå hans ärenden. Hade det inte varit för att jag var där som diplomat och inget annat hade jag slängt näven i bordet, skällt ut den och gett mig av. Sunnanslätts hird var det oförskämdaste pack jag varit med om i mina dagar och åtminstone två av dem ska akta sig för mig de närmaste åren. Nu försökte jag dock hålla en neutral ton och inte visa att jag blev förbannad.
I det läge jag var i, med alla dessa galningar, beslöt jag mig dock för att låta dem tro att jag nästan blivit övertygad om deras sagor och vidskepelser. Faktiskt, det intresserade mig hur dessa människor, som utgav sig för att vara rikens företrädare på ett eller annat sätt, överhuvudtaget kunde finna dem trovärdiga själva. Jag blev nyfiken så till den milda grad att jag beslöt att låta mig övertalas att följa med till Geda. Detta skulle ge mig möjlighet att få se dessa bevis som de påstod sig ha för Furstens svartkonster, och självfallet skulle jag kunna få en god inblick i Gedaniens millitära organisation. Kunskap är alltid bra, oavsett om den kommer från vettvilliga galningar eller ej.
Naturligtvis skulle jag och sex av mina övriga sju bröder och systrar som befann sig i Sunnanslätt, resa helt inkognito eftersom Slagbjörnsordens närvaro vid Geda skulle kunna uppfattas som ett hot från Fursten av Margholiens sida. Vi vill ju inte oförhappandes dra på oss hans vrede på något sätt och jag försökte därför vida ta nödvändiga åtgärder. Jag gick officiellt ut med under mötet att Slagbjörnsorden inte tänkte vidta några åtgärder just nu, vi måste betänka detta och begrunda de utsagor jag fått höra under kvällen. Jag poängterade dock mycket tydligt att inga dörrar var stängda, vi var bara tvungna att i nuläget ställa oss avvaktande. Väl medveten om den enorma risken jag tog för mitt eget och mina ordensbröders liv ingick jag dock i djupaste hemlighet ett avtal med den minst sagt skvatt galna och fullständigt hysteriska Kronprinsessan av Gedanien att jag och sex av mina sju ordensbröder skulle följa med till Geda. Endast kronprinsessan av Gedanien, Kung Imrar IX, Gedaniens riksmarsk Friherre Peder, och en viss skeppare Mojna (kapten på det skepp som skulle föra oss till Geda) skulle veta om Slagbjörnsordens vistelse på skeppet och senare i Geda. Min käre ordensbroder Friedrich skulle skickas tillbaka till Gretelburg för att där framför mina planer inför våra högt vördade Stormästare.
Hur jag kunde ingå detta avtal med en fullständigt galen hysterisk människa som pratade om mystiska väsen från underjorden och att dimma på sjön var tecken på svartkonst? Ja, att ingå ett sådan riskabelt avtal med en människa som uppenbarligen inte är vid sunda vätskor var ett vanskligt företag, men prinsessan verkade så övertygad om att hon skulle kunna övertyga mig så jag ansåg att hon troligen inte skulle våga utsätta mig och mina medsystrar och bröder för någon fara. Hon var alltför ivrig att övertyga oss om att Gedaniens folk var de oskyldiga små lammen. Jag och mina ordensbröder skulle ju heller inte höja en hand emot Furstens män och jag poängterade vid ett flertal tillfällen vikten av att vi bara var där och observerade. När det gällde mina ordensbröder och -systrar var jag fullständigt övertygad om att de inte skulle ha något emot att besöka Geda. Jag känner dem så pass väl att jag vet att de liksom jag också kommer bli nyfikna och vilja förvissa sig om hur det ligger till med de påstådda svartkonsterna. Om inte annat får de lite underhållning av att lyssna på rövarhistorier och liksom jag en möjlighet till god information om Gedaniens militära styrkor. Det kan vara en bra förhandlingsgrund för Fursten så småningom. Det är klart, om han bevisligen använder sig av Mörkrets svarta konster för att vinna kriget måste han stoppas och då måste kanske orden ändå ställa sig tillhands för de allierade länderna. Om nu också de mjäkiga St Ahriks riddarna lyckas få Kyrkan i ryggen att starta ett ljuståg emot Fursten kan det bli svårt för Slagbjörnarna att ställa sig neutrala. Vi kommer ju i så fall gå emot vår egen kyrka, vilket är otänkbart, men att ställa sig på samma sida som St Ahriks Orden är något åtminstone jag har svårt att förlika mig med. Nå, detta är något som framtiden får utvisa om.