Isil av Alvfolket

av Belinda Ekström

Isil var ett av de två sändebud som alverna skickade till rådsmötet i Hällbro sommaren 1140.

Isil fnös där hon gick med sin lillasyster Quinge vid sin sida, omgiven av människor och annat lösdrivande pack. Underliga människor, som fortfarande levde som om en religion de inte trodde på, hade något att säga dem. Det sades allmänt att alverna var skapade av Diz, Formaren, och inte av Skaparen, men vad gjorde det dem? De som trodde på Ljuset, hur kunde de fortfarande hänga upp sig på gamla myter?

Pigorna var nästan värst. Det viskades om spetsöron och svansar i inte allt för vackra ordalag och vart Isil själv än gick fick hon sneda blickar. De enda som verkade något så när vettiga var dels dvärgen - men hon tillhörde ju inte människorna själv, så det kanske inte var så underligt - och sedan förstås den där abbedissan. Elarka, var det så hon hette? Och kronprinsessan av Gedanien... vad hette hon nu? Människorna och deras underliga namnseder... kunde det vara Adriana? Jo, det stämde.

Som om hon inte hade nog med att oroa sig för Quinge, nu måste hon försöka ha tålamod nog att lyssna till människornas problem också! Quinge hade betett sig så underligt när hon hade hittat henne. Helt innesluten i sig själv, sprungit från träd till träd som om hon gömt sig för något. För att inte tala om hennes reaktion på de två av Vildfolket som Isil, hon själv, hade släpat med sig.

Hur som helst, här var de nu på rådslaget. Vildarna hade de lämnat kvar en bit bort för att hämta senare, då det uppstod nog med förvirring av att ha två alver och en dvärg där. Hur hade det varit om det hade varit en vildfolksshaman och dennes lärling där också?

Nåväl, egentligen brydde hon sig inte. Det visade bara vad människorna gick för. Men hon visste också att hon behövde deras respekt, deras samarbete, om alvfolket skulle överleva. Det fanns inte många av dem kvar nu, ett par tusen högst, inte på långt när tillräckligt många!
De skulle vara utrotade inom några år om den onde Furst Gholan fortsatte den masslakt han utsatt dem för. De var så illa tvungna! Samtidigt visste hon att människorna inte skulle klara sig utan alvfolkets och Vildfolkets hjälp. Hon var bara tvungen att få de styvnackade människorna att förstå det, vilket i sig inte skulle bli lätt.

En präst från något land, som inte blivit krigshärjat, satt och talade vitt och brett om den fred Gholan erbjudit dem och att han inte kunde tro att denne Furste kunde vara så ond. Att handelsfördrag hade slutits, men att de fria länderna hade brutit dem och att man skulle sluta fred med Gholan och ingå i hans rike!

Isil kände hur blodet började koka i henne då alla gjorde sitt bästa för att förklara att det var deras egendom, och ingen annans. Vad då egendom? Hur är det med folks liv??? Hur är det med de fria folkens liv och själar?

Alverna har aldrig blivit erbjudna någon nåd, inte ens ett falskt löfte. De har bara sett Gholans ena ansikte, det som obarmhärtigt försökt förgöra dem, utan att de ens visste varför. De har aldrig gjort Fursten något ont! Inte medvetet i alla fall, men ändå, ändå…

Hon försökte förklara detta för människorna. Och hon trodde nästan att hon fick en del av dem att förstå, dock verkade riddar Vendela från Slagbjörnsorden lika ilsken och fördömande som under hela mötet...

Isil rynkade pannan. Hon var inte förtjust i den kvinnan. Inte alls. Litade inte en sekund på henne. Men hon skulle inte bli den som hindrade henne från att lyckas få med alverna i denna allians, som bara kunde betyda gott för deras egen del.

Senare på kvällen fick Isil det hon ville. En allians mellan människa, alv och vildman upprättades. En allians som skulle betyda större säkerhet för alvernas del, men kanske även ett hot, om det gick snett, då Isil och Quinge ansett att de inte kunde berätta allt de visste om Gholan,
för deras eget folks säkerhets skull...