Minnesvärda ögonlick från Skuggor i snön

Rimmer Atlesson, knekt från Örnevalls kloster: Att få spana i skogen och lära mig av de gedanska spejarna.

Kaspar "Kvicke" Torasson, arosisk köpman: Det var roligt att bli lite skadad och spela på det (blev skjuten i benet av Vind). Dessutom öppnade det för mer spel då våra karaktärer var ivriga att komma iväg.

Vind, margholisk vildman: När jag smög mig på Uv respektive Ebba och skrämdes ganska rejält.

När jag och Skuggblod satt och åt direkt ur värdshusvärdinnans bröstkorg med ryggarna mot resten av gruppen. Och Skuggblod vänder sig om, håller fram något och frågar om han vill ha kött. Han tar emot den råa biten kött, innan han hunnit reflektera och insett vad vi håller på med.

Jana, delägare i Lyktgubben:  Jana fick tråkigt. När Jana får tråkigt händer det saker. Hon och vapendragaren Veland drar själva ut i skogen i ett försök att hitta några av de som smyger runt. Men när de ser några och är helt nära blir de upptäckta. Jana erbjuder då ett samtal, kanske kan man komma överrens istället för att slåss? (egentligen hade hon ingen tanke på att hålla ett sådant avtal, men hon ville veta vad som pågick och varför) En i fiendegruppen går före Jana bortåt skogen  medan Veland och de andra i fiendegruppen följer strax efter. När Jana och ledaren kommit runt en krök sträcker Jana ut sin svärdsknapp och knockar sin fiende som drösar i backen. Veland dyker upp precis bakom henne och de börjar ta sig därifrån men hinner inte förrän de övriga kommer inom synhåll. Jana ställer sig då över den avsimmade ledaren med svärdet mot hans strupe. Veland viskar "vad är egentligen din plan?" och får till svar "jag har ingen plan! jag hittar på allteftersom!"

Veland, dräng på Lyktgubben: Smygandet i buskagen under fredagskvällen för att hitta ev. Furstliga spejare var trevligt.

Sedan det något oplanerade mötet med vildarna i skogen som inte riktigt slutade som det var tänkt. :) Kul för spelet och kul för oss.

Riddar Agnes Eriksdotter Eka: Många av kickarna var känslorna jag och min roll delade.  Ilska, hat, frustration, hämndlystnad, blodtörst.   

Men också sådant hon kunde hålla fast vid. Till exempel mäster Galatos som Agnes förde i säkerhet på fredagsnatten. Efter det "tydde han sig till" Agnes i viss mån och bad henne vid två tillfällen att följa med som personligt skydd när han skulle utföra magiska ritualer. Det fick Agnes att känna att hon åtminstone gjort något för någon. Hon var annars besviken över att inte kunnat rädda dem hon hade som uppgift att skydda, dvs den gedanska delegationen.  De magiska ritualerna med Galatos kvalificerar helt klart till "minnesvärda händelser". 

Även biktstunderna med fader Mandus. Agnes pratade om sitt hat och sin hämndlystnad efter att Jana dödats och prästen sa att: "Jag ska ge dig - inte direkt en botgöring, men - ett råd och kanske ska man säga ett uppdrag" varpå Agnes högg som en kobra: "Ska jag gå och döda dem?" med lysande ögon och upphetsad röst, syftande på att hon ville gå till de furstligas läger och skära halsen av dem.

Eol, tidigare känd som Branda: En häftig scen när den annars så präktige prästen blev så arg att han tappade masken och visade sitt sanna jag! Jotack, stryptag och mordhot från en Ljusets präst, det är sann tro, det! Som om 37 mord och att ha sålt sej själv 1820 gånger skulle skrämma Branda (eeeh..... jo? Galenskapen lyste ur ögonen på honom). Och allt detta bara för att jag i ren omtanke föreslog att dom skulle fortsätta ge Ebba lagom mycket botgöring och straff, så att hon skulle sluta ynka sej. Hon mår ju inte bra utan att få späka sej!