Minnesvärda ögonlick från Skuggor i snön


  Eskil Bursson, spejare för Nyckelns Väktare: Språngmarschen för att varna om anfallet, reningsritualen för mäster Theodrik och de filosofiska diskussionerna med alvflickan.
 

Rimmer Atlesson, knekt från Örnevalls kloster: Att få spana i skogen och lära mig av de gedanska spejarna.

  Deira Jonsdotter, daglönare vid klostret: Hela lördagen var händelserik och bra.
  Ella Ulfsdotter, piga på Lyktgubben: Jag tycker att allt - från att hämta mer öl till folk, till förhöret med Hakvin - var minnesvärt.

 

Kaspar "Kvicke" Torasson, arosisk köpman: Det var roligt att bli lite skadad och spela på det (blev skjuten i benet av Vind). Dessutom öppnade det för mer spel då våra karaktärer var ivriga att komma iväg.

 

Vind, margholisk vildman: När jag smög mig på Uv respektive Ebba och skrämdes ganska rejält.

När jag och Skuggblod satt och åt direkt ur värdshusvärdinnans bröstkorg med ryggarna mot resten av gruppen. Och Skuggblod vänder sig om, håller fram något och frågar om han vill ha kött. Han tar emot den råa biten kött, innan han hunnit reflektera och insett vad vi håller på med.

  Ambjörn, bonde: Riddar Ulrikas attack på Ebba när vi satt och söp oss redlösa, och vi båda föll bakåt ned på värdshusgolvet. Kul!
 

Jana, delägare i Lyktgubben:  Jana fick tråkigt. När Jana får tråkigt händer det saker. Hon och vapendragaren Veland drar själva ut i skogen i ett försök att hitta några av de som smyger runt. Men när de ser några och är helt nära blir de upptäckta. Jana erbjuder då ett samtal, kanske kan man komma överrens istället för att slåss? (egentligen hade hon ingen tanke på att hålla ett sådant avtal, men hon ville veta vad som pågick och varför) En i fiendegruppen går före Jana bortåt skogen  medan Veland och de andra i fiendegruppen följer strax efter. När Jana och ledaren kommit runt en krök sträcker Jana ut sin svärdsknapp och knockar sin fiende som drösar i backen. Veland dyker upp precis bakom henne och de börjar ta sig därifrån men hinner inte förrän de övriga kommer inom synhåll. Jana ställer sig då över den avsimmade ledaren med svärdet mot hans strupe. Veland viskar "vad är egentligen din plan?" och får till svar "jag har ingen plan! jag hittar på allteftersom!"

Här försöker Jana få några svar från de som nu hotar henne men vildkvinnan tröttnar och anfaller med sina yxor, och det är det sista Jana upplever i livet...

 

  Kari, Furstlig legionär: Ett av mina bästa minnen var när de Furstliga och de allierade krigarna stod på var sin sida om ängen och vår sergeant startade ett psykkrig. Härligt.
  Kottr Sotskiegg: Striden mot de Furstliga. Resan till Lyktgubben. Mötet med alvflickan. Spelet mellan mig och Eol. När syster Elin och Agnes trampade in på värdshuset.
 

Veland, dräng på Lyktgubben: Smygandet i buskagen under fredagskvällen för att hitta ev. Furstliga spejare var trevligt.

Sedan det något oplanerade mötet med vildarna i skogen som inte riktigt slutade som det var tänkt. :) Kul för spelet och kul för oss.

 

Riddar Agnes Eriksdotter Eka: Många av kickarna var känslorna jag och min roll delade.  Ilska, hat, frustration, hämndlystnad, blodtörst.   

Men också sådant hon kunde hålla fast vid. Till exempel mäster Galatos som Agnes förde i säkerhet på fredagsnatten. Efter det "tydde han sig till" Agnes i viss mån och bad henne vid två tillfällen att följa med som personligt skydd när han skulle utföra magiska ritualer. Det fick Agnes att känna att hon åtminstone gjort något för någon. Hon var annars besviken över att inte kunnat rädda dem hon hade som uppgift att skydda, dvs den gedanska delegationen.  De magiska ritualerna med Galatos kvalificerar helt klart till "minnesvärda händelser". 

Även biktstunderna med fader Mandus. Agnes pratade om sitt hat och sin hämndlystnad efter att Jana dödats och prästen sa att: "Jag ska ge dig - inte direkt en botgöring, men - ett råd och kanske ska man säga ett uppdrag" varpå Agnes högg som en kobra: "Ska jag gå och döda dem?" med lysande ögon och upphetsad röst, syftande på att hon ville gå till de furstligas läger och skära halsen av dem.

 

Eol, tidigare känd som Branda: En häftig scen när den annars så präktige prästen blev så arg att han tappade masken och visade sitt sanna jag! Jotack, stryptag och mordhot från en Ljusets präst, det är sann tro, det! Som om 37 mord och att ha sålt sej själv 1820 gånger skulle skrämma Branda (eeeh..... jo? Galenskapen lyste ur ögonen på honom). Och allt detta bara för att jag i ren omtanke föreslog att dom skulle fortsätta ge Ebba lagom mycket botgöring och straff, så att hon skulle sluta ynka sej. Hon mår ju inte bra utan att få späka sej!

  Lia, Hakvin kryddnasares hustru: Jonkes sånger på lördagkvällen.
  Mäster Theodrik, magiker: Det var skoj att ödet gjorde att vi räddade några kvinnor på vägen och fick de furstliga i våra hasor efter knappt 10 min spel. Vi kommer vandrande längs vägen, helt oannande när vi plötsligt hör bråk fram längs vägen. När vi närmar oss ser vi Furstekorsen och jag formar genast en skyddscirkel och och påbörjar en ritual som skall hålla de fyra soldaterna stången. Valo kurar ihop sig bakom mig. Soldaterna backar bak av min magi och plötsligt är där två spejare som arbetat för väktarna för som står vi min sida. Furstens legionärer tillkallar förstärkningar och formerar led för anfall. För många för att jag skall kunna hantera dem. Så vi flyr, springandes flyr vi först längs vägen, sen in i skogen. Som tur är springer man inte så fort i full rustning. Sen smyger vi till Lyktgubben. Min största lycka är inte att vi lyckas överleva, utan att vi lyckades hjälpa någon som var i legionärernas våld när vi kom på vägen.