|
Ebba var en sunnanslättsk f d soldat; hon hade tjänat i riddar Bo Annason Vinges följe men fått vanhedrande avsked och förvisats sedan hon svikit sin herre under undsättningen av Geda. Nu hade hon efter en flera år lång botgöringsresa till slut återvänt till Thule, men hon hade inte förlorat sin förmåga att ställa till det för sig. |
 |
 |
Mor Kleva |
Korpralen |
 |
 |
Vind |
Skuggblod |
Mitt lajv började med en helt fantastisk promenad tillsammans med mor Kleva - det var hon och jag i den stora mörka skogen, långt bortom all civilisation. Vilse. Skuggor i snön och på vägen. Mor Kleva var alldeles skärrad och jag försökte pladdra på lite om att det nog skulle ordna sig, men mina ord studsade och dog mot de mörka trädstammarna. Jag tänkte då, att om resten av lajvet av någon oförklarlig anledning skulle bli jättetråkigt, så är den här upplevelsen i sig värd hela helgen.
När vi gått där ett tag, så dyker det upp skepnader i mörkret. Jag anropar dem och de svarar att det inte är säkert på vägarna. Vi fortsätter framåt, och när jag ser furstesymbolerna på legionärerna är de inte mer än några meter bort. Jag svär tyst, men är redan omringad. Jag hinner tänka att hela Arosia och Gedanien måste ha fallit, och att de kanske kan fås att släppa den äldre kvinnan, som ju inte bär vapen... Sen blir det härligt, fysiskt och hårt spel, som slutar med att jag ligger kvidande i snön efter ett improviserat "förhör"och tänker att jag snart kommer att dö. Kleva har de redan fört bort någonstans. Speciellt korpralen och Skuggblod är fruktansvärt läskiga. Plötsligt så hörs något längs vägen och alla legionärer springer bort, korpralen beordrar dem att lämna mig. Jag tar upp mina saker och springer nästan dubbelvikt iväg i mörkret, bort från dem. På vägen möter jag andra furstliga, jag skriker åt dem att deras korpral har bestämt att de ska släppa mig och det verkar räcka - jag är inte viktig jämförelsevis med det som finns längre fram på vägen. Sen är jag ensam ett tag. Tror jag. Plötsligt vänder jag mig om och Vind är någon decimeter bort - ett stort tre meter högt monster med klor (det kändes så, jag lovar) och svart levrat blod i ansiktet och jag vet inte allt. Jag skriker åt honom att hans korpral beordrat dem att lämna mig, hör han inte skriken bortifrån vägen, något händer där. Han cirklar runt, och bestämmer sig till slut och springer iväg.
 |
 |
 |
||||||
|
|
|
Nästan utom mig av skräck fortsätter jag mot ljuskällan i närheten, inser att det finns folk där och ropar att det finns furstesoldater i skogen, att de måste beväpna sig om de har några vapen. Och den första jag springer in i är Riddar Bo, min gamle herre som jag svek vid Eneros. Jag tappar min sköld och stapplar först några steg bakåt och går sedan framåt. Sen dyker Riddar Ulrika upp och säger att "Ebba, ja det kunde man väl nästan vänta sig" och sen försöker jag desperat tacka Ahrik för att de överlevde Geda, och berätta för dem att det finns furstesoldater och monster i skogen och lämna någon slags rapport - någon slags vettig information - samtidigt som de beordrar jungfru Charlotta att föra mig in i Lyktgubben.
 |
 |
|||
|
|
Väl på plats stöter jag på Myrna, min gamla kamrat, som ser till att jag får mat i mig och är så där underbart ömsint/hårdhänt som en bra fältskär är, och mäster Galatos som beordrar mig att äta och dricka något varmt. Han har en omisskännlig auktoritet i rösten och lugnar metodiskt ner mig.
Så dyker Riddar Bo upp igen, med misstänksamhet och förundran i rösten. Jag har sällan känt mig så ynklig och hjälplös - jag försöker desperat få fram hur många de furstliga var och sånt, samtidigt som jag inser att de inte har någon som helst skäl att lita på mig. Bo frågar Erik om han tror att jag är en förrädare, och han säger att det tror han. Kontrasten mot de minnen jag har av oss tre skrattandes vid lägereldar är som ett hårt slag i magen.
Ulrika och Bo och mäster Galatos förhör mig och jag försöker berätta allt jag vet ("Jag är ingen lögnare" "Nähä, men vad är du då?").
Jag berättar för dem att jag varit i Arantis på botgöringsresa, på pilgrimsresa och de ber att få se min bönerulle. Då inser jag att den är borta! Den måste antingen ha fallit ur eller blivit stulen av de furstliga. Jag börjar känna mig desperat. Riddar Bo säger att jag verkar ha blivit skonad av de furstliga tre gånger, att han inte känner någon annan som blivit det...
 |
||
|
Slutligen bestämmer sig mäster Galatos för att ta med mig, Bo och riddar Agnes utomhus, och jag inser att han är en magiker när han får snön att börja brinna och ger mig en konstig dekokt att dricka. Han förklarar att jag nu måste svara sanningsenligt på tre frågor från dem. Jag berättar ånyo om den där natten i Eneros, när jag lockades bort från min tråkiga post av erbjudandet om en varm lada och öl, och om de furstliga på vägen. När frågorna är förbi står jag där och allting är så osäkert. Vad tänker de göra med mig, vad innebär mina svar för dem? Riddar Bo säger att jag visserligen är en idiot och klåpare (eller liknande ord) men inte en förrädare, och jag säger att ja, visst är jag en idiot. Sen går vi in igen, och jag förstår inte om jag fortfarande är fånge eller vad som sker, men försöker vara tyst och lågmäld och lydig.
Så kommer Myrna och är sådär underbart omhändertagande, som jag vet att jag inte förtjänar. Jag försöker säga att jag gärna hjälper till, att jag gärna slåss vid deras sida. Ulrika vill nog helst, att döma av hennes min, slå mig medvetslös och dumpa mig bunden i ett av förråden, men Bo säger att han vill ha mig där han kan se mig. Under resten av kvällen försöker jag göra just det, visa att jag är pålitlig, lyda order så fort jag kan där vi går hit och dit i mörkret. När vi står där ute i mörkret hittar jag snabbt tillbaka till den där känslan av samhörighet, det blir lite skämt. Samhörigheten försvinner när vi kommer in i ljuset igen i stugan.
Plötsligt ska vi iväg, Nyckelväktarna har sett några ljussken. Snabbt bort mot vägen där eldar och gestalter finns uppe på berget. Vi tar oss upp, allt är mörkt och oordning - det är inte helt klart vem som för befäl eller vad planen är. Jag försöker hålla mig till Bo.
 |
 |
 |
||||||
|
|
|
Tre nyckelväktare, den svarthåriga som sedan blir förbannad, Helcaril och Liv kämpar med den furstliga magikern i en jättevacker och skrämmande scen. Ovissheten, rädslan, förundran och kraften på platsen var enorm. Sedan ropas de att den furstliga magikerns kraft är bruten, och vi ska framåt. De furstliga retirerar i god ordning bakåt, det blir lite skärmytslingar och jag får ett hugg i axeln och tappar min sköld. De andra sluter ledet framför mig. Jag spänner på skölden igen på armen, men kan inte lyfta den och smärtan bränner när jag försöker gå efter de andra - i mörkret ser jag åtminstone ut som en till farlig soldat. Vi retirerar ner mot vägen, samlar på oss Nyckelväktarna och beger oss mot Lyktgubben där Myrna tar hand om oss. Vi skämtar om gågna tider, mest för att hålla smärtan stången, om alla de gamla. Det visar sig att flera av de jag kände förr är döda, många föll vid Geda.
Senare på kvällen pratar jag med Bo och Erik igen, och en känsla av den gamla kamratskapen kommer upp. Den är trevande och prövande, men vi kommer alla snart att dö och det fungerar att fokusera på här och nu snarare än det som hände vid Eneros. Jag vågar inte riktigt be Bo om förlåtelse, det är lite för stort, men jag gör en trevare åt Erik. Han avbryter mig och säger att jag ska gottgöra det på slagfältet - sen sätter vi oss ner igen och dricker - jag håller mig till vatten. Bo betalar för min mat.
 |
 |
Kaspar |
Lill-Sven |
Sen dyker Kaspar och Lill-Sven upp som jag rest tillsammans med och det blev en härlig stämning. De visste ju inget om Eneros, var de enda på plats förutom Myrna som såg på mig positivt utan något bagage. Jag sökte mig också till Aica, Eil och Sparv som trots rätt stora oklarheter om vilka de är och vad deras mål är. Jag lär också känna Eol/Branda som passar läskigt bra ihop med Ebba. Hon är härligt näsvis och utmanande men ändå på något mystiskt sätt pålitlig. Och så umgås hon med fullmäster Kottr som så nära liknar den dvärg som fanns på mästersmedsgården där jag växte upp! Han är skrämmande, men ändå på något sätt bekant och hemtam. Jag och Branda hittar en gemensam Uppgift i att övertyga den unga naiva och idealistiska Charlotta om hur världen egentligen ser ut.
Senare under kvällen står det klart att Riddar Bo och Erik ska rida efter förstärkningar i Spegelhamn och den lilla trygghet jag har byggt upp rivs bort. Det verkar som om Riddar Bo skulle kunna tänka sig att åtminstone släppa in mig i min hemby, som ju ligger på hans ägor, men nu är jag fast här med Riddar Ulrika som avskyr mig... Riddar Bo säger till mig att jag ska hålla koll på Nyckelns väktare och lyda Ulrikas order. Och att jag inte ska svika honom, igen. Innebär det att jag på något sätt är under hans befäl igen? Att jag kan komma tillbaka? Att jag är soldat och att de "mina" därför tar hand om mig om jag får svåra skador och inte bara dumpar mig i snön? Osäkerheten är jättestor, men jag vågar inte fråga. Jag säger bara lite tafatt att det ska jag inte göra, jag lovar, jag svär.
Jag försöker erbjuda mig att ta ett nattvaktspass, och Ulrika snäser av mig med att "vad får dig att tro att vi skulle lita på dig". Jag försöker hjälpa till så gott det går. Efter många sena diskussioner går jag och lägger mig i skänkrummet, efter jag gnällt hos Myrna om hur konstigt det är att jag inte får ta nattpass, men får ha kvar mitt vapen. Kan de inte bestämma sig?
 |
 |
||||
|
|
Dagen efter börjar jag med att gå ut och leta efter min botgöringsrulle. Riddar Gabriel avlöser Riddar Agnes som vaktpost och gnäller till mig om att vaktkedjan verkar ha blivit bruten, vem ska ta vakten efter honom. Jag är förbluffad över att han vänder sig till en sådan som jag i ett sånt ärende, men det värmer att han ser mig som en av gruppen. Jag säger att Riddar Ulrika inte velat att jag skulle ta del av vaktkedjan. Riddar Gabriel stoppar mig inte när jag beger mig ut mot skogen - jag letar länge och kastar oroliga blickar mot skogsbrynet men jag hittar inget och inga monster kommer.
Den första delen av dagen flyter på rätt lugnt - jag går iväg med Bi-Elsa för att se om hon kan hitta rullen, hon kan ju stigarna. Väl tillbaka verkar det som jag duger tillräckligt mycket i Riddar Ulrikas ögon för att få gå med ut på patrulleringar. Vi hittar de furstliga som även de spanar av områdena och leker "vem kan positionera sig bäst" med dem i någon timme innan befälen tröttnar och vi retirerar. Jag är väldigt orolig över hur de fina riddarna ska reagera på alla furstesoldaternas hån, speciellt Riddar Ulrika som verkar rätt ung och som nu för tredje eller fjärde gången var tvungen att retirera och höra att hon var en fegis. Jag muttrar till Myrna om att Riddaren snart kommer göra något överilat - hon går omkring och säger att hon gärna vill ha ihjäl någon så snart som möjligt och sånt är aldrig bra för oss småfolk. Myrna håller med.
 |
 |
||||
|
|
Under mina resor stötte jag på dvärgar nere söder om Almad, och en av dem anställde mig som sin vägvisare - hon ville upp till de norra kungadömena. Hon förolyckades längs vägen men jag lyckades rädda delar av hennes packning, däribland två pappersark som hon ofta tittade på och som såg tomma ut. Men jag har sett sådana knep förut och fick hjälp av en gammal bekant att få fram skriften på dem - tyvär var den i runor. Efter mycket funderande, och tittande på runstenen i skogen, bestämmer jag mig för att fråga Eol och Fullmäster Kottr om de kan tyda den åt mig. Jag försöker förhandla till mig ensamrätt på den skatt jag tror runorna ska leda mig till, men det går inte så bra. Hade Fullmäster rutit till mot mig hade jag nog bara gett honom runorna och sprungit. Efter att ha pratat med prästen och dragit in honom i det hela som hjälp och stöd får vi slutligen runorna tydda. De talar om någon plats där någon sovit oroligt, och där ska något finnas begravt. Sen verkar det vara en bit dvärgahistoria som Kottr blir väldigt upprymd av men som jag inte förstår alls. Det var ingen lätt väg till skatten i alla fall, om det nu finns någon - det verkar som om vi måste fråga Nyckelväktarna om råd.
En positiv sak är i alla fall att jag lyckas få igång ett vad med värdshusfolket och andra om att jag innan midnatt ska kunna ta reda på om alver har kukar eller inte - om de är skapta som vettigt folk. Jag påbörjar mina efterforskningar genom att förhöra mig hos Liv, som lovar att försöka ta reda på det.
På eftermiddagen, efter utryckningar lite då och då när riddarna känner sig rastlösa gör vi ett misslyckat försök att rädda Jana som blivit tillfångatagen av de Furstliga. Jag inser inte förrän vi redan gått i skogen ett tag att det är det vi gör, men jag behöver å andra sidan inte förstå. Så länge jag gör det som sägs åt mig blir det nog bra. Jana dödas, men ett av monstrena - en margholisk vildkvinna - tas till fånga. Hon lyckas dock ta livet av sig (med Riddar Ulrikas svärd!) innan vi kan få ut något ur henne.
Riddarna samlas en bit bort för att diskutera, när det uppstår oroligheter kring vildkvinnans kropp. Jag går dit och de säger att den svarthåriga magikern ska ha druckit hennes blod och jag ser honom göra ett utfall mot en annan person. Jag rycker tag i hans tunika och drar honom bakåt och han griper tag i mig. Vi står låsta i några ögonblick medan jag försöker nicka åt Aica att slå ner honom, vilket han gör. Sen kommer alven och Ulrika och då är han tydligen inte alls farlig längre. Jag står i alla fall med draget vapen bakom honom tills Ulrika beordrar mig att lägga ner det. Han är tydligen bara utsatt för en förbannelse. Det kändes ju tryggt. Men Riddarna vet väl bäst.
 |
 |
 |
 |
||||||||
|
|
|
|
Senare hör vi plötsligt rop utifrån skogen och det kommer pilar vinande. En av dem träffar Kaspar i benet. Vi förstår att det är en undanmanöver, för de furstliga kommer springande. Vi ställer upp framför värdshuset och jag får in ett hugg i knävecket på en av dem men får själv ett hugg i andra armen. Jag ligger kvar på marken och oroligheterna fortsätter runt mig tills några bär in mig och sätter mig på en stol. Myrna ser över mina skador och jag tigger till mig något mer av hennes "speciella dryck" - fruktansvärt stark och bedövande.
Ingen av de andra soldaterna frågar mig hur jag mår, men mor Kleva och Branda hjälper att ordna fram mat åt mig och den svarthårige magikern hjälper mig av med rustningen. Vi äter under stillsamt prat tills plötsligt Hakvin förs in och anklagas för att vara förrädare. Flickorna Ella och Deira vittnar om hur han förgripit sig eller försökt förgripa sig på dem och hur han ska haft samröre med furstetrogna. Hans hustru Lia bryter ihop och Hakvin försöker ömsom be henne om ursäkt, ömsom skriker han att flickorna är horor. Det står klart att han kommer att dömas, men till vidare fördes han ut i väntan på att någon lagman kunde komma förbi.
 |
||
|
Så dyker plötsligt min syster Elin - nunna i Örnevalls kloster - upp i sällskap med leksyster Agnes. Känslan över att finna henne levande är överväldigande, alla gamla grälen mellan oss är som bortglömda och jag bara njuter av Den Förstes nåd. Hon berättar hur de har flytt från klostret, att hon inte vet vad som skett med de andra. Jag försöker lugna ner henne, men mina berättelser om monster och legionärer verkar inte hjälpa så mycket, framförallt inte stackars Agnes som verkar helt sönder av upplevelserna. Fylld av glädje blir jag mer utåtagerande, jag ger mig till och med in i en lekfull brottningsmatch (eller sparkmatch i mitt fall) med Lill-Sven och Kaspar. Allt går bra tills Lill-Sven plötsligen lyfter upp mig och bär iväg mig mot gräsplanen där vi kollapsar. Kaspar kommer efter och försöker hålla sin del av avtalet (han, med sitt skadade ben, ska slå och jag, med min skadade arm, ska sparka). Det gör fruktansvärt ont i armen, men det är nästan värt det för att få känna sig så levande.
Senare drar jag upp Lill-Sven för att han ska få agera statist och mor Kleva ska få visa hur hon med sin käpp slog ner två margholiska vildmän. Jag frågar efter andra frivilliga och plötsligt reser sig Ambjörn - min gamla suparpolare upp - efter en (alltför) hårdhänt omfamning spelar de ut det lilla spektaklet till allmän munterhet, och kvällen känns plötsligt underbar. Min syster är där, och Ambjörn och vi har haft ihjäl i alla fall några av legionärssvinen. Och det är gravöl för Jana!
 |
 |
Anna |
Borre |
Jag sätter mig med Elin och Ambjörn och Anna och Borre och Tora och börjar umgås och skratta - och dricka! Jag har hittat massor av källor (en präst, en nunna, en fältskär och en kvinnlig alv) på alvkuks-problemet och visat att visst måste det vara så - fast de är tydligen längre men smalare. Köket förser mig med massa vin som jag och Ambjörn inmundigar. Vi kryper närmare och närmare varandra tills vi halvligger i varandras armar. Jag ser Elins arga blickar, och försöker tafatt få dem att tycka om varandra. Ambjörn är ju underbar! Att hans fru stack, det kan man väl förstå. Hon förtjänade honom i alla fall inte. Och prästen säger att om ungefär fem år kanske man kan få henne dödsförklarad. Han säger också att små synder är bättre än stora, som Ambjörn viskar i mitt öra - jag tar mig ännu närmare och vi dricker mer. Elin försöker dricka en del av mitt vin för att jag ska få i mig mindre, men vi får mer från köket. Världen blir varm och underbar... Mitt i det hela hålls en mässa för de stupade, så vacker och fin.
 |
 |
Helga |
Jonke |
Tills plötsligt Helga, den lättfotade pigan, kastar sig över mig och försöker strypa mig och kallar mig förrädare. Jag ramlar ner från bänken tillsammans med Ambjörn och folk drar bort henne. Hon ropar förrädare. Jag försöker förstå vad som skett och ropar åt henne men Elin och Branda försöker få mig att vara tyst. De förstår, långt bättre än jag just då, att vi inte vill att ordet förrädare kastas omkring. Det berättas att Göran, som var med mig vid Eneros och föll i träsket, var hennes trolovade. Jag har så ont och är arg och förtvivlad och vill både säga att jag är ledsen och att det inte var meningen. Istället ropar jag att hon knappast kan sörja, då hon ju sitter i nya knän varje kväll. Elin håller för munnen på mig och jag insåg plötsligt vad jag sagt. Jonke, som jag försökt komma närmare de senaste timmarna, dyker upp och ser ut som om han ska slå till mig men till slut sparkar han bara till mig och går. Riddar Ulrika fräser åt mig att det knappast är min plats att klandra någon annan och jag säger bara "ja, Riddare" och försöker få världen att sluta snurra. Nyss var ju allting så bra och nu är Jonke och Ulrika ännu argare på mig och folk har kallat mig förrädare...
 |
||
|
Elin för ut mig på förstutrappan. Det finns tydligen vatten jag ska dricka. När jag vänder mig mot det så kör hon ner hela mitt huvud i spannen, flera gånger och håller det där nere, jag rycker mig loss och ramlar ner på marken, spottar och fräser och är totalt slut. Så är hon där och håller om mig igen, skäller på mig. Jag snyftar till, försöker förklara hur orättvist allting är och då slår hon till mig. Prästen kommer också dit. Jag ligger och tittar upp mot stjärnorna och inser att det här är kanske den allra sista chansen jag har. Nästa gång jag hamnar här nere kommer jag dö. Prästen påminner mig om min dotter, om att hon måste få en mor att vara stolt över. Allt är så svart och skrämmande, och min botgöringsrulle är borta. Prästen bestämmer sig för att trots detta ge mig reningen och vi ber tillsammans. När han ritar förlåtelsens tecken på min panna är det som att en stor vikt lyfts av, som att stjärnorna kommer närmare. Den irritation och självömkan jag känt under dagen över mitt öde rinner bort och för första gången på länge känns det som det finns mer än en väg att gå. Det finns massa vägar. Och en del av dem leder till mörkret. Och det står klart för mig med knivskarp skärpa att Ambjörn står på en sådan väg. Jag måste reda upp mitt liv, försöka ställa saker och ting till rätta. Helga vill inte prata med mig, inte just då i alla fall. Men jag kan se till att Väktarna får höra om Runorna i alla fall. Jag kan se till att be om ursäkt till Riddar Ulrika, hon har ju all rätt att vara arg och föraktfull mot mig.
Och jag kan sluta dricka. Och jag kan sluta med Ambjörn. Han förstår inte först. Tror att jag menar att jag inte ska dricka något mer bara ikväll, inte överhuvudtaget sluta. Jag drar mig undan från honom, till Elin och andra. Hans blickar följer mig och jag är ständigt medveten om honom. Om gemenskapen och vinet och värmen hos honom. Om kylan och ensamheten där jag är.
Jag berättar för alven och Liv om runorna. De är förbryllade men vet inget mer. Jag försöker kommunicera med alven, försöker hålla tankarna borta från Ambjörn. Han visar mig att han inte har spetsiga tänder (som jag har trott) och berättar lite om sitt folk. De verkar ha det skrämmande bra och han utstrålar ett överjordiskt lugn. Så kommer Ambjörn med en bägare. En sista. Som ett minne. Jag skakar på huvudet, och besvikelsen i hans blick är som ett hugg. Jag klarar inte av fler människor som är besvikna på mig. Jag känner hur jag nästan faller, men stapplar ut och får lite kall frisk luft. Ingen får se att jag gråter att jag stapplar bort mot staketet och ett tag tittar mot den kalla, dödliga skogen. Jag har ju lovat att inte tycka synd om mig själv längre.
Så jag går in igen. Talar med Eol. Talar med Kaspar och Lill-Sven. Elin har gått och lagt sig. Skrattar, blir distraherad. Möter hans blick över rummet. Igen och igen.
Sen verkar det som om han går. Han går ut genom dörren. Fast hans saker ligger kvar. Kanske. Eller har han gått? Vi borde prata. Eller inte. Det är rätt skönt att han gått. Och förfärlig. Jag kan knappt koncentrera mig på samtalet.
Han kommer in igen, och jag far upp. Lättnad eller fruktan? Jag vet inte. Han kommer fram till mig, sätter sig ner på bänken. Vi talar tafatt - vi är båda nyktra nu. Har inte talat ordentligt när vi är nyktra, ja, någonsin. Jag känner att jag måste berätta att även om min man, Anders, inte fanns så borde jag fortfarande inte vara med honom. Jag måste förändras. Annars kommer jag att dö, nästa gång saker skiter sig kommer jag inte ha samma tid. Driften att kyssa honom, förlora mig själv i stunden, gå bort från kylan och in i värmen, den lätta vägen var nästan överväldigande. Eol satt brevid mig och gjorde sitt bästa för att få mig att gå ditåt. Men jag såg med bitter klarhet exakt vad som skulle ske nästa dag, hur jag skulle må. Min kropp började skaka av tårar, och när jag kände dem strömma nerför ansiktet sade jag "Någon av oss måste gå. Jag klara inte av det här längre."
Och sedan gick jag ut i stjärnljuset. Och grät.