Minnesvärda ögonlick från När vinden vände

Sofia i Äppelgården: Två stycken.

1, När Esa jägare drog Sofia "åt sidan" och gav henne en rejäl åthutning för att hon fört byns talan bl.a gällande talvierna (det var inte så hemskt mycket åt sidan och många nyfikna ögon och öron ställde sig i en ring runt dem. Esa fick medhåll av vissa och fina mothugg av andra :) )

2, när Sofia och Wera varit hos de Furstliga och hämtat information samt lovat att förgifta (nån i) byn. De mötte Jaroslav och Valdemar på vägen tillbaka och fick frågan vart de varit varvid de svarade i mun på varandra "Plockat svampäpplen / Besökt en släkting ....eeeeh... Besökt en släkting/ plockat svampäpplen!!" och Valdemar replikerade "släkting... SVAMPÄPPLEN??!!" med misstänksam röst.

Tyravi Ingesdotter, kvartermästare för allianstruppen: Rödkåpans besök i byn var intressant. Trossen flydde i panik, drängen bara sprang och sprang och sprang, jag och kokerskan trodde han skulle springa tills benen inte höll mer (men han var smart nog att springa och hämta hjälp). När jag och Alda väl börjar våga oss tillbaka kommer Rödkåpan mot oss. Vi vänder igen, springer en bit fram längst vägen och gömmer oss genom att slänga oss raklånga i ljungen. De var nog den längsta perioden på lajvet att ligga med andan i halsen och höra hur han gick förbi.

Hildfrid Vimarsdotter i Garmagården: Bystämman när vi diskuterade talviernas öde. Uppläsning av Imrarskvädet. Också schysst när f.d. barden kom med nyheter från "fronten" (gjorde att man kände sig som en del av nåt större).

Sälla, Drakfågel: När jag och Rosalind har tagit med oss lilla Malte (3år) för att hälsa på de andra Drakfåglarna i deras läger och de ställer på mig med att jag har gått från att vara en beskyddare till att vara en som behöver beskydd och jag är tvungen att försvara mitt beslut att föda och behålla ett barn som Drakfågel. Jag blir förbannad och menar att jag inte behöver beskydd av någon. Under tiden somnar Malte i mossan och kort därefter börjar fienden röra på sig i skogen och de andra ger sig iväg för att just skydda mig och Malte. Jag hade inte med mig pil och båge och plötsligt var jag just så hjälplös och i behov av beskydd - kanske inte just jag, men mitt barn, och jag var tvungen att stanna med honom och hade ingen aning om vad som hände ute i skogen. Jag kunde bara sitta där och vänta. Det var ångest och skuld!

Esa jägare: När barnen låg gömda 40 steg från Furstens soldater. Spännande.

De värsta grälen i byn mellan mig och Sofia.

Johanna Eriksdotter, flykting från Sätra: Björn hade blivit skadad av en skäkta i bröstet, och blev inburen på värdshuset och där tog Sofia i Äppelgården hand om honom så gott hon kunde. Jan-E spelade så otroligt bra, jag blev seriöst rädd och lite illamående, för han spelade så bra! Det var en fantastisk upplevelse, jag älskade det!

Det var också jättespännande när Rödkåpan kom in i byn och gjorde blodsmagi, och sista kvällen när Axel dog och blev vandöd. Sången om Björn sista kvällen var också helt underbar!

Vanna/Blodsvann: Första natten, alliansens soldater träffar fienden ute på vägens krök. Riddar Magnus jagar efter den förmodade shamanen, in i den kolsvarta skogen. Det enda han kan följa är en vit mantel shamanen slängde av sig. Riddaren och soldaten med honom ger upp efter en stund, men Vanna stannar kvar. Deras steg försvinner. En gren knakar en bit bort. Hon kallar på personen, och nog är det shamanen. Grov är hans röst, kortfattad hans ord, men han närmar sig med båge i hand. De samtalar omgivna av mörker och skog, om kraft och lyhördhet, om Fursten, om källor.. och om annalkande faror. Månljuset bryter genom grenverket, och hans siluett illumineras vagt.

Hildur Grimsdotter: Talvifamiljen och jägarfamiljen hade härligt myslajvande vid lägerelden.

Riddar Magnus Knutsson Silverek: En pojke kommer springande in i byn och berättar exalterat om hur det anlänt Furstliga soldater, och de har armborst och svarta uniformer och svärd, och de slåss med våra styrkor och pilarna flyger. Så efter en stund kommer han på att "just det, vi håller på att förlora och jag skulle hämta hjälp".

Det blev en väldigt bra scen av krävandet av lösen för riddar Magnus' frigivande, en eloge till de Furstliga och framförallt överkorpralen för det.

Liv, Nyckelns Väktare: Striden vid tornet, det var episkt att sitta bakom en sköldmur, känna hur pilarna viner samtidigt som man försöker förbinda någon. Hela mötet med Egil/Eirik, både ensam och med prästerna. Nattliga pratstunder med Yann och med allt vad det innebar, prat, kärlek och tårar.

Mor Ylva, riddar Eriks kokerska: När Ylva ”jagade bort” rödkåpan och sedan blev skålad för inne på Röda Hanen.

Signe Rolandsdotter i Garmagården: Jag uppskattade konflikten emellan familjerna i byn, verkligen stämningshöjande.

Regn, shaman av Skymningsstammen: På kvällen första dagen stod vi utanför byn, på vägen och skrek saker fram och tillbaka med ett gäng hirdmän. Jag fick order om att hålla koll på högerflank, dvs ute på kalhygget, där de allierade hade en bågskytt. Vi höll oss mest på varsitt håll, den andra bågskytten och jag, både visste väl att den som skjuter först och missar är öppet mål så vi lät bli. Efter en stund märker jag att himlen har blivit markant mörkare, det blir svårare och svårare för mig att se bågskytten och plötsligt är den borta. När himlen mörknat ytterligare inser jag att det nu är fyra soldater ute på min flank som siktat in sig på "schamanen". Detta sker ungefär samtidigt som mina kamrater längre nedåt vägen börjar att retirera sin sköldmur.

Mörkret har nu lagt sig ordentligt och jag har rejält svårt att se mina förföljare när jag snubblandes backar över kalhygget mot skogen. Till slut inser jag att det är för dålig sikt för soldaterna att få in ett säkert skott så jag tar pilen av strängen, vänder mig om och rusar in sista biten i skogen. Soldaterna är mig hack i häl och jag inser att förmodligen det enda som syns på mig är min vita fårfäll som lyser i månljuset som strilar ned genom träden. Jag lossar läderbandet som håller ihop den över mina axlar, håller den på armlängds avstånd bredvid mig i samma höjd som den tidigare hängde och efter ett par sekunder så släpper jag den på marken bredvid ett träd och svänger genast av åt höger, mot vägen. Jag springer bara ett par steg, rädd att ljudet från mina fötter som knäcker torra grenar ska avslöja min fint. Jag slänger mig ned bakom en gammal torr, nedfallen trädstam och väntar ett par plågsamt långa ögonblick innan jag hör soldaterna utbrista att de ser shamanen.

Inne i skogen är det ännu mer mörkt och med månen rakt i ögonen ser jag inte mina förföljare alls men jag hör hur de ryter åt mig att stiga upp och visa mig så ska de låta mig leva. Våldsamt rädd och besviken över att min illa improviserade fint inte fungerat men ändå, medveten om att i den osannolika händelsen att den har fungerat, så röjer jag mig definitivt genom att resa på mig. Jag sitter kvar på huk med fötter och ben som skriker åt mig att byta sittställning, så tyst som jag någonsin varit tidigare, rädd att minsta ljud mot den torra marken ska upplysa soldaterna om exakt var jag sitter, bara fåtalet meter därifrån. Efter ytterligare plågsamma, andlösa ögonblick, vad som nu känns som många minuter ser jag till min stora lättnad att min fårfäll lyfts upp från marken av en osynlig hand. De gick på finten! De har stått och siktat på och pratat med min fårfäll hela tiden.

Lättnaden sköljer över mig och jag måste bita ner hårt i stammen jag sitter bakom för att inte omedelbart kapitulera för mina värkande ben, jag väntar ytterligare tills jag knappt kan höra deras fotsteg över de knakande grenarna innan jag sjunker ner med ryggen mot stammen och får tillbaka blodet i ben och fötter. Jag hinner knappt pusta ut innan en len, tyst röst uttalar mitt namn, Regn. Jag stelnar till, sträcker mig oändligt långsamt efter min pilbåge medan jag försöker utröna om det bara var inbillning. När jag nockat en pil och långsamt spänt bågen någon tiondel av drag-längden för att vara redo hör jag mitt namn kallas igen: Regn.

Jag rullar ut från mitt gömställe under bråkdelen av en sekund och finner mig knästående med bågen fullt spänd till käklinjen, siktandes ut i mörkret mot en gestalt som knappt är skönjbar. Jag inser att det är en ande jag talar med och efter ett par trevande ögonblick sänker jag bågen samtidigt som jag närmar mig den. Den förklarar för mig att det finns en kraftkälla i området och att den inte tänker låta de Furstliga få tag på den. Jag förklarar i min tur att det inte finns något att göra åt den saken, om Fursten vill ha den så tar han den. Vi diskuterar min existens i världen, att stå med en fot i andevärlden och en fot i de levandes värld. Den ifrågasätter varför min lojalitet ligger hos Fursten och jag svarar med att Fursten gör Skymningsstammen starka efter att ljusets kraft tagits ifrån dem. Den berättar att den är fånge i byn och har varit bland människor alldeles för länge. Den säger att den måste gå men att den vill träffa mig igen. Helt utmattad av min knappa flykt från en överlägsen trupp soldater och psykiskt tärd av att ha kommunicerat med ande-världen börjar jag, efter att anden lämnat platsen, gå fågelvägen hem till lägret. Där väntar mina kamrater och jag fastnar i att försöka förklara för de trögtänkta legionärerna hur en ande kan fångas eller låta sig fångas av människor. Det blir en lång och hemtrevlig kväll vid den alltmer falnande elden och till slut bestämmer vi att det är dags att gå till sängs.