|
|
|
Ylvali Gudmundsdotter av Vikstaätten: Det var
underbart att känna sig så omhuldad av ätten.
|
|
|
|
Disa Ingvarsdotter till Viksta: Osmond-intrigen
blev lyckad. Kul att spionera på honom. |
|
|
|
Riddar Torgils Sturesson av Ulvkäftsätten:
Ragnfridis och Torgils verkar bli en riktig Romeo & Julia-historia med
verkligen olycklig kärlek. Snyft.
|
|
|
|
Riddar Torbjörn Eskilsson av Drakeätten:
Överläggningar med Sunniva av Rintofta, som Drakarna försökte få till
att stödja dem vid tinget. För de planer som fanns låg en möjlig lösning
i att förslagen lades fram av Rintofta. Till slut var det Sunniva som
talade varmt för idéerna som om det var Rintoftas plan och hon nästan
försökte övertyga Drakarna om möjligheterna :) ....för att sedan gå ut
på tinget och svika allt :D. Likaså hade Torbjörn talat med Joar om
att han var en möjlig kandidat om det skulle bli ett tronval. När sedan
hans "fru" Moa inte tog ställning i tinget, så kom han krypande och bad
om förlåtelse för detta. Torbjörn gav då sin förlåtelse samtidigt som
han passade på att tala om att Erik blivit "funnen", erkänd som son och
nu var satt till kandidat för tronen i ett framtida val :)
|
|
|
|
Åsa, piga på Ottersgården: När Angelica/Vanja
skulle slänga sopor och maskerade dem så finurligt i sin kjol! |
|
|
|
Riddar Ylva Jonsdotter av Hårdätten: Allmänt
springa runt och manipulera så mycket som möjligt. Det blev många
minnesvärda samtal mellan olika högättade personer. |
|
|
|
Erik av Tuvalla, nybliven kungakrävare för
Drakeätten: Erik samtalar med patriark Matteus och bryter ut i
förtvivlad gråt över att han förslösat sitt liv på vin, kvinnor och sång
när hans far har haft så höga tankar om honom. För att så småningom
under patriarkens förklarande övergå till att bli så rörd av sin fars
förtroende att han börjar gråta över det i stället. Erik förklarar för
Iliana att det numer är han som är överhuvud över Drake-ätten, och
följdaktligen så instämmer naturligtvis _hela_ ätten i hans ursäkt till
henne. Erik vänder sig sedan om till Torbjörn som sitter på hans andra
sida och frågar med bestämd röst: "Inte sant?" på ett väldigt tydligt
markerat högstatussätt som inte lämnar utrymme för något annat än det
instämmande som mycket riktigt följer från Torbjörns sida. (hehehehe...
MAKT!) |
|
|
|
Vigun Ragnasdotter av Rintoftaätten: Härtinget
och diskussionerna mellan ätterna. |
|
|
|
Patriark Matteus Emundi av Tallvide: Bikten med
Saga Magnhildsdotter var något alldeles enastående. Tårarna sprutade om
henne, och hon var uppenbart ångerfull över sitt tilltag. Den stunden
gjorde hela lajvet för mig, och skulle varit värt en egen resa! |
|
|
|
Saga Magnhildsdotter av Gladhätten: Min bikt
räknar jag till en av mina allra starkaste lajvupplevelser under mina
tre år som lajvare. När Saga bekände för patriark Matteus att hon bar
skulden till att mor Magnhild svävade mellan liv och död förstod Saga
samtidigt den fulla innebörden av sitt dåd. För Fader kunde hon berätta
hur blixtrande arg hon blivit på mor som liten i samband med
inbördeskriget. En nioåring som plötsligt förbjöds att träffa sina
lekkamrater och sysslingar i den alltid lika spännande byn Grimsta, och
ungefär samtidigt blev faderlös. All skuld lades på mor Magnhild, och
därmed var hatet grundat. Händelser bleknar i minnet, men vissa känslor
lämnar spår i själen... Att bror Botvid ALLTID var mors ögonsten gjorde
ont. Slottet och drottning Ulvhilds hird blev för Saga en ny lycklig
hemvist. Hon växte sig stark, självständig och vuxen. Efter slaget vid
Geda kallades Saga till sin stora sorg och ilska hem till Gladhs
ättemarker. Åter blev hon nedtryckt till en skugga bredvid mor Magnhild
och bror Botvid. Hatet återvände. Droppen blev den scen Magnhild ställde
till med efter teatern på tinget. En tanke som grott under det senaste
halvåret sattes i handling. Maghild skulle dö, för Saga måste bli fri
från henne. Allt föll på plats för Saga, inför patriarkens ögon och
öron. Hon började förstå vad hon gjort och varför hon drivits att göra
det. Men framför allt insåg hon just i det ögonblicket vilka
konsekvenser hennes handlande kunde få: uteslutande ur ätten och
samtliga ätters i Gotmar förakt. Saga grät floder! (Mina ögon rann,
näsan rann, magen krampade - vilken lajvkänsla! :-D ) Men prisad vare
den Förstes oändliga godhet!, för Saga blev förlåten. Hon ska söka sig
till S:t Ahriks orden en tid för att där sona sitt brott... |
