| Sot, en medlem av Älgstammen som tidigare bar namnet Gryning. |
Vaknade och åt frukost. Gick med Jorduggla och Pilfink och badade. Såg massor med Blåbär och lite hjortron på vägen hem och Pilfink och Sot bestämde sig för att gå tillbaka med kärl och plocka bär till kvällens fest.
Fick med sig Höstlöv och Hund också. Pilfink och Höstlöv höll sig på torr mark och plockade blåbär medan Sot gick ut på myren och letade hjortron. Hon plockade de få hon fann men gick över till att plocka blåbär en bit ifrån de andra då hjortronen var för få. Plötsligt hörde hon en massa plask från sjön. Från andra sidan sjön... Med hjärtat i halsgropen gick hon tyst mot stranden. Om det var råandar som badade så ville hon se det, men de var farliga så hon ville inte bli upptäckt. Å andra sidan så bör man ju inte smyga på andarna, det om något kunde nog reta dem trodde Sot. Framme vid stranden ser hon att det bara är Vargarna (Vargtass och Gråvarg) som simmat över och nu hoppar från en klippa. Kärvänligt retar hon dem lite över att de inte fått nog av bad tidigare, men då det hörs dåligt över sjön går hon snart tillbaka till blåbärsplockandet.
När de kommit tillbaka till lägret är det inte många där. Medan Sot rensade blåbären oroade sig Jorduggla över att Uv gett sig av till ritualplatsen utan vatten. Innan Sot tänkte på att ritualplatsen låg väldigt nära oknyttens område erbjöd hon sig att gå dit. Jorduggla tyckte att det var bättre om Lom och Höstlöv gick. Sot pustade ut, men så fick de besök , storbesök... Äldst med följe av bofasta och skymningsstammen kom till lägret. Vissa kom in i lägret, andra stannade utanför. Han ville prata med shamanerna, men bara Trana fanns i lägret, de andra var borta. När Trana förvirrat såg sig omkring och suckade över att de inte var kvar frågade Sot om varför Trana var så fundersam. Trana sa att det var bra om Korp och Uv fick se vilka Äldst hade i sitt följe och att om Sot kunde springa till ritualplatsen och hämta shamanerna vore det bra. Innan Sot visste ordet av hade hon fått Uvs och Sots eget vattenskinn i händerna och var på väg mot ritualplatsen. På vägen dit hann hon fundera lite. Var inte det här väldigt dumt? Nu hade hon inte varit på ritualplatsen på några år men vad hon mindes var det ganska långt bort, och väldigt nära råandarna. Skulle verkligen Äldst vänta på att shamanerna kom tillbaka. När hon kom till en gräns på vägen stannade hon. Sot hade tackat nej till Pilfinks sällskap då hon trodde att det skulle gå fortare men nu saknade Sot Pilfink. Att vara två på oknyttens område hade inte varit fel. Försiktigt ropade hon i på området, men Uv och korp hörde henne inte, så efter en suck och ett stort andetag gick hon över gränsen. Oroligt sprang hon mot ritualplatsen. Så tyst hon kunde för att inte dra råandarnas nyfikenhet på sig och med ängsliga blickar mot skogskanten. Det var längre än hon trodde och med ett leende insåg Sot att Korp och Uv aldrig skulle ha hört henne om hon fortsatt ropa vid gränsen. Om de dessutom var inne i en andresa så skulle det vara ännu svårare. Tänk om det bara var deras tomma kroppar på ritualplatsen, vad skulle Sot då göra. Tankarna for fram och tillbaka medan hon sprang.
Ritualplatsen var helt tom. Inga shamaner alls var där. Sot flämtade, vad skulle hon göra nu? Hon kunde ju inte bara gå hem och tala om för Trana, och Äldst, att de väntat fördjävels. Vördnadsfullt gick hon igenom ritualplatsen, för säkerhets skull neg hon och klappade sig på axeln inför varje runa hon passerade, de såg alla ut som de alltid hade gjort. På andra sidan, upp mot det öppna ropade hon med så hög röst hon förmådde efter Uv och Korp, men det kom inga svar...
Trana fick säga vad hon ville men Sot vågade helt enkelt inte in på råandarnas mark, så förvånad började hon röra sig tillbaka till lägret. Då och då utefter vägen gick hon dock in mot råandarnas håll och ropade högt, men med bävan, efter Uv och Korp, men utan resultat. Precis utanför gränsen mötte hon så Äldst och hans följe. Är de såg Sot gick de bofasta av vägen medan skymningsstammen bara stannade. Fram kom Äldst och presenterade sig. Sot berättade vem hon var och att hon visst visste vem han var, hon hade ju sett dem vid lägret. Skymningsstammen kon nu också fram och hälsade. Sot tyckte inte dem, de gick och rörde sig så konstigt, fick de inte ont i ryggen undrade hon tyst. Det var som om de var rädda. Uppbragd och lättad ( över att precis lämnat råandeområde) som hon var över att inte hunnit tillbaka till lägret innan Äldst inte orkat vänta längre berättade hon för honom om sin springtur och oro för att inte ha hittat shamanerna. Han var förstående och sa att det var bra att hon inte träffat råandar men att det var gott om dem här, det kände han. Sot sa att hon minsann kände deras ögon hon också, men i sitt stilla sinne trodde hon nog att de två pratade om två olika känslor. Äldst sa att de också var på väg till ritualplatsen och om de såg Uv och korp skulle de hälsa att jag letat efter dem, sedan tog Sot, Äldst och skymningsstammen farväl. När hon gick förbi de bofasta såg hon till sin förvåning att de var fler än de hon sett i lägret. Sot visste inte säkert med det var en eller två till nu.
Efter middagsmålet kom shamanerna tillbaka och det hölls stammöte. Äldst ville visst ändra i ritualen, införa en blodsutgjutelse. Varför ville han det, och varför reste han med bofasta? Enligt shamanerna ville inte råandarna att han skulle göra det? Allt var bara en stor förvirring. Uv och Korp beslöt att om de nu missat Äldst besök i lägret så kunde de söka upp honom i hans läger. Där skulle de kunna prata med honom och räta ut några frågetecken åt stammen. Medan de och några andra som ville följa med (som säkerhet?) gick ditåt, gick Trana, Järv, Sot samt några andra till Björnstammen för att höra varför de var så emot Äldst. De flesta stannade dock kvar och började förbereda kvällens festmåltid. Vargarna hade haft jaktlycka som inte skådats på länge, och de hade alla sparat och samlat inför de här två kvällarna.
Hos björnstammen diskuterades tre saker.
Trana gick med en av björnstammens shamaner, Sork och Råttan, avsides och de pratade om deras träta.
Glöd, Skymning och Dimfot satt och åt och det kändes naturligt att prata om morgondagens fest med dem. Men älgstammen hade många frågor från stammötet och snabbt gick samtalsämnet över till det. Glöd berättade om vad som hänt vid Vitehög och varför de inte trodde på Äldst. Älgstammen fick veta att Vind var tillbaka, nu som shaman vid namn Berguv. Han berättade att de sett småbarn dödade och upphängda på de bofastas väggar och att det var nu några från Björnstammen, däribland han själv som slogs mot detta onda. Björnstammens hövding, Björn fanns i skymningsstammen och senare på kvällen skulle de hämta hem honom och befria honom. Glöd menade att Björn inte var där av fri vilja utan under förbannelse av något slag. När han tystnade förde Järv fram frågan om bytet av ritualen och jaktmarker. Men Glöd sa att Björnstammen inte brydde sig så länge den utfördes på det gamla oförändrade sättet. Och på frågan vad de skulle göra om älgstammen ville ändra på den kom inget annat svar än att Björnstammen ville att ritualen inte skulle ändras. Efter några avslutande ord om morgondagens fest kurrade det i Sots mage och hon påpekade at det kanske var dags att ge sig mot lägret igen, maten borde ju vara klar när som helst. De andra småskrattade lite åt Sots mage, men då hon påpekade att om det kurrade i hennes så borde det minsann kurra i andras också och Vargarnas fina harar borde minsann inte gå till spillo i dessa tider reste de sig och tog farväl. På väg hem hittade Sot kantareller och det skämtades varmt om att Sot inte bara tänkte med magen och hon såg med den också…
Kvällsmaten var inte alls klar när de kom hem, faktiskt samtidigt med shamanerna. Och i väntan på den hölls ett nytt stammöte. Alla, var bara mer förvirrade. Inte ens Uv visste säkert vad han skulle tro, för i hans öron hade allt Äldst sagt låtit fel. Älgstammen hade förledds i sin tro och var nu på fel väg, rätt väg var att hedra skugghjärta och inte solen. Råandarna hade blivit svaga men skulle bli starka av blodsutgjutelsen, men råandarna visste inte sitt bästa och var emot det. Alla var förvirrade, utom Korp. Hon såg inga som helst motsättningar i vad äldst sa, allt stämde precis enligt henne. Sot kände inte igen hennes blick, den hade blivit så hård, men då ingen annan verkade se det sa Sot inget högt, men hon bestämde sig för att titta till Korp om hon mådde bra senare vid maten. Idén som Skymning nämnt hos Björnstammen kom upp igen, den om att stammarna kanske skulle genomföra ritualen tillsammans, och ju mer Sot tänkte på det desto bättre lät det. Efter vad Glöd berättat om Vitehög ville hon definitivt följa den gamla ritualseden och inte införa någon blodsutgjutelse, som dessutom var mot råandarnas vilja. Maten verkade dröja och när stammötet avslutades gick Korp och Trana iväg för att prata med gammal vän för att få ytterligare en sida av saken. När de kom tillbaka därifrån var Korp sitt gamla jag igen och Sot drogen suck av lättnad.
På kvällen var det fest inom Älgstammen och alla försökte mota bort de förvirrade tankarna om äldst och ritualen. Sot såg till att sätta sig bredvid Korp när de åt, och Sot berättade för Korp om hennes blick. Korp såg klokt på Sot, och ställde sig sedan upp och bad stammen om ursäkt för att hon förvirrat dem under stammötet med dubbla ord.
Senare på kvällen kom Varghjärta och någon annan från skymningstammen på besök. Korp tyckte inte om det och hämtade sin trumma. Trana pratade mycket med dem och försökte få dem in på solens väg. Men Varghjärta verkade inte intresserad av sådant prat utan mer inne på att få över Trana på Skugghjärtas väg. När de pratade började han sakta trumma och gå runt i stammens läger. Sot tittade på Korp, som snabbt var framme med sin trumma och trummade mot Varghjärta. Sot Tittade frågande på Korp, och frågade sedan tyst om Korp ville ha hjälp av Uv. Korp nickade tacksamt mot Sot. Uv var inte i älgstammens läger och Sot var inte säker på var han var, så hon skickade Pilfink till Uvs egna läger, och själv sprang hon mot avträdet, som dock var tomt. Sot litade till fullo på sina shamaner, men både Uv och speciellt Korp var trötta efter dagen så för att söka hjälp till dem, för säkerhets skull, inte visste hon hur stark Varghjärta var som shaman, sprang Sot vidare över den övergivna byn, mot Björnstammens läger. Tanken var att hämta deras shamaner till hjälp, men shamaner är shamaner, och Björnstammens läger var helt tomt. Sot kände igen det alltför väl, varför var aldrig shamanerna där man trodde när man behövde dem…?!
På vägen tillbaka skrämde Sot upp två kaniner utefter stigen, som å sin sida skrämde Sot till ett litet skri. Med andan i halsen och smått skrattande över sin egen feghet kom Sot tillbaka till lägret. Varghjärta hade gått och Sot kunde skämtsamt berätta om kaninerna som skrämt henne så. Korp sa att det varit väldigt klokt av Sot att tänka på björnstammens shamaner, men att de troligen var iväg för att leta efter sin hövding som de sagt att de skulle. Knappt hade hon sagt det förrän Björnstammen kom in i lägret. De hade med sig Björn som verkade mycket förvirrad och plågad. Nu skulle de vidare till de bofasta och befria honom och bjöd med de från älgstammen som ville, att se på, och prata med Björn efteråt. Några av älgstammen följde med, däribland Sot. När Björn var i ett av de otroligt stora och opraktiska tälten (som tydligen behövde häst och vagn för att flyttas, vilket förundrade Sot) med någon som ömsom kallades drottningen ömsom för Katarina, berättade Sot för Glöd om korps förändring under dagen, och att hon nu låg i svår huvudvärk. Det var menat som tröst, att om korp kunde förändras så kunde väl Björn det också, men Glöd och en som Sot inte kände igen i mörkret tittade allvarligt på Sot. När Björn kom ut ur tältet och kramade sin fränder ur Björnstammen bad han om ursäkt och undrade vad som hänt. När gruppen utanför tältet lugnat sig något sa Glöd med djupt allvar att Sot borde berätta för Katarina om vad som hänt Korp. Så med stor bävan för vad Sot förstod var en stor kvinna berättade Sot åter om Korp. Katarina log i mörkret och välkomnade Korp och vem som helst ur Älgstammen att komma till henne om de behövde råd eller hjälp.
Lättad kunde Sot lämna de bofastas läger som innehållit så många konstiga varelser.
Frukost. Sedan begav sig större delen av Älgstammen för ett morgonbad. De hade precis hunnit i vattnet då Skymning också kom och badade. Gladare och varmare människa trodde inte Sot hon träffat, och ändå var hennes Älgstam en mycket munter stam.
När Sot fick på sig kläderna igen kände hon en svårt svidande klåda. Denna klåda lugnade sig något men hon var ändå plågad av den hela dagen och efter middagsmålet bestämde hon sig för att prata med Korp så fort hon kom tillbaka från var hon nu var…
Sot hjälpte Pilfink med matsäck inför Pilfinks båtfärd med Vågvind. Sot hjälpte senare på dagen Jorduggla med middagsmålet men några dispyter höll på att blossa upp då Sots fokus låg på sin sveda och inte orkade med sin mor eller annat. Sot bet sig i läppen för att hålla tyst och la sig istället att vila en stund.
Både Dimfot och Skymning var mycket i lägret. Sot tyckte mycket om de båda och blev glad när de sa att de tyckte om älgstammen och stammens atmosfär i lägret. Men hon blev bekymrad för sin vän Glöd när Dimfot klagade på att så lugn och trygg stämning hade de inte i Björnstammen. När Dimfot meddelade att han lämnat Björnstammen välkomnades han med öppna armar av hela älgstammen och Sot bjöd in honom att sova i hennes och Höstlövs tält. Han mådde uppenbarligen väldigt dåligt och Sot försökte stötta honom när Björnstammen kom och ville prata med honom. Men hon var själv i dåligt skick och orkade inte så mycket som hon ville. Men Dimfot som nu kallades Namnlös fick stöd och värme av Snipa och Rävnos så Sot var säker på att han skulle trivas i älgstammen ändå.
Sot hjälpte senare på dagen Korp att behandla Vågvinds öga, och fick tillslut själv lindring mot det envetna kliandet. Dock hade det tagit på Sots krafter och då Björnstammen kom till lägret för den årliga festen orkade Sot bara delta under själva måltiden. Hon sörjde att hon inte kunde vara med mer och hon ville så gärna prata mer med Glöd, men efter ett löfte av Glöd att de skulle prata bara de två dagen efter gick hon utmattad och la sig. Namnlös kom in i tältet ganska snart och Sot pratade lite med honom. Sot tyckte mer och mer om honom men blev lätt generad när han missförstod en av hennes frågor för att vara en invit. Han verkade dock inte ta illa vid sig och en tanke väcktes i Sots huvud, även om hon visste att det var fel tid i hans liv just nu.
Sot vaknade flera gånger under natten.
Först kom Höstlöv och la sig. Sedan vaknade hon till när tältet öppnades ännu en gång. Yrvaket trodde hon att det var Höstlöv och sa bryskt att han skulle stänga tälta ordentligt efter sig. När hon vände sig om såg hon dels att höstlöv redan låg och sov, dels en mycket förvånad nattvarelse titta in i tältet och sedan mycket ordentligt stänga efter sig.
Senare på natten vaknade hon av vacker fiolmusik. Men så trött som hon var konstaterade hon att det inte var svartfolk eller någon annan överhängande fara för lägret så hon njöt bara en stund och somnade senare till musiken.
Frukost, och ett glatt konstaterande att klådan var borta. Under frukosten ställde sig Namnlös upp och meddelade Älgstammen att han nu hade valt namn, och hädanefter var Gryning. Sot bara tittade storögt på honom, Gryning blev Sot och Dimfot blev Gryning… Hade de andra band gemensamt än vad de visste om? Sot beslöt att tala med Korp om detta men direkt efter frukosten begav sig hela stammen mot ritualplatsen.
På väg mot ritualplatsen pratade Sot istället med Gryning om namnet. Sot berättade att hon hade varit Gryning förut och undrade om han hade vetat det när han tog namnet. Hon klargjorde att hon tyckte att han passade bra i namnet, hennes gamla namn, och att hon inte hade något emot det, men att det väckt minnen till liv. Inom sig kände hon sig ännu mer sammanbunden med honom.
På ritualplatsen hittade de felaktiga runor, och Sot kunde se att de inte såg likadana ut som när hon varit där några dagar tidigare. Älgstammen stärkte balansen med nya och fler runor. Under tiden kom det allt fler till ritualplatsen. Först kom delar av Björnstammen, sedan råandar och till sist bofasta.
Björnstammen meddelade att de hade haft en gemensam dröm och nu ville ändra på ritualen. Älgstammen med deras shamaner i spetsen vägrade lyssna till detta och sa ritualen skulle genomföras som den alltid gjorts men att de ur Björnstammen som inte slagits i strid gärna fick delta. Råandarna sa att både Älgstammen och Björnstammen skulle vara med i ritualen.
Tiden gick och solen kom till sin rätta plats. Och utan Björnstammen började älgstammen ritualen. Då Uv föll ihop på sin anderesa uppstod kalabalik. Delar av Björnstammen hoppade in i cirkeln och renade bägaren med hjälp av ritualen.
Först trodde Sot att det var blod i bägaren och var på väg att springa in i ringen. Men ser i samma stund att det är en klar vätska i bägaren, inte blod. Stammen fortsätter sjunga för att behålla kraften, men Jorduggla bryter sig ur för att gå emot Sol. Korp är snabb och försöker leda Jorduggla tillbaka, vilket efter något tumult går. Sot pustar ut, när hon såg sin mor springa in i ringen förstod hon hur dumt det var av både Jorduggla och Sot själv att gå emot en shaman. Korp plockar upp stenarna som utgör mittcirkeln där bägaren nu står. Hon börjar lägga ut en ny symbol. Snart ser man lägger hon en ny cirkel runt Uv, troligen för att skydda honom så att han kan slutföra utan bägarens närvaro. Riten slutförs med att Uv lägger ut några
sista runor av grus i mittcirkeln. Då kliver Sol tillbaka in i ringen och stövlar fram till bägaren för att bryskt ställa tillbaka den i mittcirkeln. Sot ser förskräckt på Uv när Sol trampar på en av runorna, ska han orka ställa det till rätta? Men Uv verkar inte bry sig om det och ritualen slutförs.
Därefter kommer Solörn in och får sin uppenbarelse om att det skett en slags rening och att klyftan mellan stammarna nu slutits. Råandarna tackar stammarna för att de tillsammans utfört ritualen, och Sot blir väldigt förvirrad. Behövde stammarna inte utföra riten tillsammans i en känsla av gemenskap och sämja, räckte det verkligen med detta? Också Nyckelns väktare tackar för att de fått rena bägaren. Vadå fått?! Och kunde de verkligen inte ha frågat före, lägren var ju inte så överdrivet långt ifrån varandra…