|
|
Tvillingarna Sigurd och Sigrid från västra Sunnanslätt hade rekryterats av Nyckelns Väktare både för sin kunskap om Västmarkerna och för sin förmåga att känna av Jordkraften och störningar i den. |
Bror min och jag hittade Källan, Hovet och graven (fast vad nu graven var bra för fattade jag aldrig). Vår känsla för Flödet visade sig lätt opålitlig ("njaee, vi kan inte känna någonting, för han är ju död! Nej, nu är vi för nära källan för att känna någonting"...) men väldigt kul att spela på. Mysigt att kunna låta blicken bli lite svävande och sedan bombsäkert kuna peka söderut och säga "DÄR är vad-nu-det-är-ni-frågar-efter".
Efter en del trassel med oknytten kom vi fram till att Sigurd av misstag givit Tindra en befallning som nästan hade ihjäl henne, och gjorde sedan vårt bästa för att be henne/Skogsfrun/Hovet/alla andra om ursäkt för det. Mest för att det nog skulle göra livet enklare på sikt, så viktigt är det ju inte vad dom tänker... Hon sa till slut att vi blir förlåtna om vi svär på att under resten av vårt liv beskydda Källan från ondska. Men hon sa ingenting om att vi måste vara nära Källan för att skydda den bäst, eller hur? Och betyder detta att vi blir förlåtna först när vi dör? Suck. Sigurds fel, naturligtvis.
De Furstliga snodde fel svärd från vårt läger. När dom dök upp för att norpa Rana var jag i princip ensam kvar i lägret, så jag grabbade svärdet och sprang till skogs. Efter att ha virrat omkring bland björnstammen och varierande knytt tog jag mej hemmåt med det, mycket till resten av väktarnas glädje (dom hade ju inte hittat svärdet i lägret när de kom tillbaka. Kan ni tänka er att riddare Ticsa rusade fram och lyfte upp och kramade mej? Allt ska man vara med om här i livet...). Snopet för den stackars Furstlige som sen visar upp drottningen sabel :-D
Vi avslöjade Jante som en lögnare. Under konfrontationen men Nestor skar han på samma sätt som svärdet Rana in action! Äckligt! Det hela slutade i världens bråk, folk skrek åt varandra och härjade, anklagelserna haglade, och någon hemlighet var det inte bland Nyckelns Väktare längre att Jante inte var den han påstått sig vara. Det lär dröja förrän Sigurd och Sigrid litar på Jante igen, men dom tänker i alla fall ge honom en liten chans...
Summa summarum kan vi konstatera att Sigurd är ganska chockad över folk. Dom är förbaskad konstiga. Lögner överallt, ingen är den dom säger sig vara, det finns en massa regler som hon inte förstår och inte tycker om. Skulle inte Sigurd vara så nyfiken på allt detta skulle hon resa hem. Men nu kommer han väl att släpa henne vidare genom de bofastas värld...
Vi var tre som drog igång en eld och lagade mat till gruppen i mörkret och regnet på lördag kväll, vilket faktiskt var en av de mest stämningsfyllda ögonblicken på lajvet för min del. Trots det fysiska obehaget och de trötta fötterna, eller just därför, kändes det väldigt _rätt_ för rollen att fixa det där medan högdjuren gömde sig i tältet och palavrade, är man jägare så är man :-).Det kanske är så att bara känslan när alla håller gott humör, hjälps åt och är in-character i en så potentiellt off-miserabel situation ger en kick.
Själv sprang jag sönder tre par skor under helgen och gick ner en storlek i kläder. Jag vill ha flera skogsspringarroller! Yipp!