Minnesvärda ögonblick från Källan vid Världens Ände

 

 Tindra, skogsrå: Jag har flera stycken som jag aldrig kommer att glömma: När den gamle Jägaren lämnade över till den nye; Skymnings ansiktsuttryck när han fick reda på att han skulle bli pappa; långa diskussioner med Klo av Björnstammen; när Tindra och Råttan tröstar varandra för förlusten av Skymning...
 
     
  Kommissarie Torvald Urdamåne, Furstens utsända: När Gabriel Magnamontanus och jag hittade Náuglugs Hjärta i den övergivna byn.

När Ranas vålnad uppenbarade sig i vårt läger med sång och allt. Strålande.
     
  Korp, shaman av Älgstammen: Älvornas dans på söndagsmorgonen till Strömkarlens fiolmusik. Ängen hade också ett perfekt morgondis för att få den trolska stämningen.
   
  Jorduggla av Älgstammen: Stämningen i lägret i sin helhet. Slutceremonin. Älg- och björnleken och danstävlingen på festen.
 
   
  Sigrid, Nyckelns Väktare: Att ensam springa omkring i skogen med svärdet Rana under armen var något läskigt. Och resten av gruppen var ju helt hysteriska när jag kom tillbaka...

Kvällsutflykten till hovet var magisk. Älvkungen och hans hov spelade och dansade på krönet ovanför den dimtäckta dalen  - det var magiskt, vackert och väldigt läskigt. Sen in i den mörka skogen där vi blev omringade och skrämda av nattvarelserna, huvva.

När den Furstliga diplomaten läste upp brevet till den illaklädda drottningen höll jag på att gå sönder. Kan vi få en avskrift av det?
   
 

Randgrid Åldriga, Nyckelns Väktare: Den otroligt laddade scenen då Jägaren innser att han måste stiga åt sidan efter två evigheter till förmån för den opåverkade lagen. Ute på den mörka ängen vid Väktarnas läger möts Skymning och Jägaren. Jägaren räcker fram spjutet och Skymning tar det. De båda håller i spjutet medan Jägaren med kraftig röst talar de ord som är Jägarens ed. "Jag är lagen. Jag är omutbar. Jag ger mig till flödet. Jag skall döma de jag älskar och älska de jag dömer. Människors liv ska passera som ett hjärtslag, alvers liv blir en sekund."

Sedan föll de båda ifrån varandra, den nye Jägaren gav upp ett skrik i då flödet tog honom i besittning och den förre jägaren föll ihop av utmattning på gräset då kraften lämnade honom.

Efter en stunds tystnad i mörkret reste de sig båda upp och den förre jägaren talade med beslutsam stämma och sa att: "Jag har tjänat flödet i två evigheter och det gett mig kunskaper jag nu skall använda medan flödet ännu fyller mig. Men mitt vapen ska jag ta hämnd!"

Jägaren svarde då: "Då kommer jag att jaga dig. Jakten kommer att bli alltför kort. Jag kommer att vinna den."

"Jag vet." Svarade den tidigare jägaren med visshet i rösten. Sedan drog han sitt svärd och vände sig ut till natten och sade innan han försvann i mörkret: "Nu skall utföras nidningsdåd." 
   

  Silah, älva: Bra-ljug-leken på oknyttens fest var härlig. Liksom Bergakungens långsamma prat och dans...
   
  Mårten "Gramse" Sturesson: Mycket roligt när jag följde handelsmännens karta till en skatt och ramlade in i Hovet... Roligt fixat!
   
  Snûtu, sydorch: Ja, när vi kom fram till de Furstligas läger och spelet där, det var mycket trevligt faktiskt.
   
  Skogsfrun: När Skogsfrun fick leka med Trollpackan och hennes gäng mitt i natten och fick lära sig lekar långt utöver hennes moraliska gränser (om hon nu hade såna...) och sedan att få lära hela Hovet ljugleken som sedan leks flitigt av de flesta på den underbara festen. Att få se dem slafsa i sig maten på festen och att packan sedan dansade...

Skymning, när han hade sprungit hela vägen från byn ut till oss ( bara det anmärkningsvärt) och sedan kasta sig framför mina fötter och framföra ett otroligt tal om varför just han ska bli den nya Jägaren. Allvarligt, jag hade tårar i ögonen. Och förstagångslajvare dessutom.

Bumling, med sin otroligt lysande karaktär och särskilt hans spel när han blev förhäxad av äckeläldst.

Torv. Vilket underbart oknytt - lugn och sävlig och en otrolig minnesbank alla litade på (eftersom hon faktiskt var den enda spelaren som hade varit närvarande för tre år sedan. Och hon spelade jättebra på det. Det hade kunnat bli konstigt eftersom hon visste saker vi andra faktiskt borde ha känt till, men det kändes bra hela tiden. Underbart spel!

Tindra. Vilken energi!!
   
  Svipdag Stenhjärta, Domedagsgardist: Vi hade några fina scener inom gruppen där osämjan mellan de olika skikten tydliggjordes.
   
  Sergeant Vesch, orch: När vi slutligen anlände till de Furstligas läger, exercis och uppställning. Jag fick användning för min stora röstkapacitet.
   
  Drottning Katarina av Arosia: När de Furstliga besökte lägret och läste upp sitt fantastiska okvädningsbrev. Katarina kämpade hårt för att inte gå i svaromål: "Illa klädd! Minsann! Dags att sopa rent i någon källarhåla..."

När de sedan ville ha Takova utlämnad så stod Katarina och höll den forna blodsmagikern i handen och försäkrade henne om att de inte alls tänkte lämna ut henne. Och precis när Katarina förlorat humöret fullständigt och tänkte skälla ut dem, så gick de Furstliga sin väg... lite snopet. Fast hon hann i alla fall applådera deras kreativitet med att hitta på nya förolämpningar...ev kan de till och med ha uppfunnit några nya ord!

Sen var det ju aningen roande när de hade genomsökt lägret och stulit Katarinas sabel! För att inte tala om den stora lättnaden när kära lilla Sigrid kom stapplandes in i lägret och faktiskt bar på Rana - vi var lite oroliga en stund att Domedagsgardisterna fått tag på svärdet!

Scenen med Rana var ganska nervös. Helcaril och Katarina räckte över Rana och Aurviotr, under några sekunder log Rana väldigt tvetydigt mot oss och jag hann tänka mycket under det leendet. Fast det blev ju mycket bättre än vad jag trodde en kort stund där...!
   
  Sot av Älgstammen: Sots rädsla när hon sprang och ropade in i råandarnas område.

Hennes känslor för Dimfot och hans namnbyte till hennes gamla namn Gryning.

Rädslan när hon skrämde upp två kaniner i mörkret. Jag vet inte vem som sprang fortast därifrån, hon eller kaninerna. 

Bågskytteträningen med Vargarna.
   
  Tyrang Lanzbrecher, Domedagsgardist: När Lerker Grip slog sitt svärd i Tyrangs hjälm då Domedagsgardisten
närmade sig Jante vid Väktarnas läger. Hade det inte varit för de stränga order på att ej spilla blod som Nestor utfärdat hade St Ahriksorden fått börja se sig om efter armproteser åt minst en av sina riddare...

När Svipdag skällde ut diplomater, Rödkåpor och andra i Furstens följe och liknade dem vid skökors avföring för att de inte var tillräckligt lojala och egentligen enbart var där för sin egen vinning istället för att tjäna Fursten av hela sin själ.
   
  Awaran, Älvakungen: Ceremonin på slutet uppfyllde alla förväntningar!

Ranas uppenbarelse.

En massa interaktion mellan oknytten (Trollpackans dans, alla rådslag etc.)

När älvorna dansade i gryningen för Älgstammen.

   
  Amina, älva: När jag, älvkungen, älvdrottningen, Månskensskimmer och Forse stod och såg ut över dalgången vid de vita trädens stig som var helt fylld med dimma och Forse spelade och vi dansade för människorna som kom upp.
   
  Forse, Strömkarlen: När jag och älvorna spelade och dansade i dimmorna på kvällarna.

När jag i traditionell näckstil vid midnatt spelade vid strandkanten på andra sidan av den vik som människorna bodde vid.

När Trollpackan dansade till fulspel. 

     
  Sigurd, Nyckelns Väktare: Jag kunde satt en god slant på att scenen där Jägaren lämnade över sitt spjut var inövad i förväg, men så var tydligen inte fallet. Stor eloge till Mikael och Anders, som fick det hela att bli en mycket lyckad scen med små medel.
   
  Torv, Underjordisk: Jag vill bara tacka de Furstliga utsända (2 svartklädda, en rödkåpa(?) och professor Kalkyl med pendeln) för en trevlig stund av tjyvlyssnande vid källan. Torv blev riktigt till sig över pratet om all paj som skulle tillkomma det Margholiska riket. Och sedan ägnade hon minst en timme åt att försöka hitta den flotte och svampkorg som omtalades (hade tänkt att flytta på dem litet, men de var för väl gömda). Förmodligen låg de lite mer åt väster.
   
  Rana, ond vålnad: Mötet med Bumling. "Vad söt hon är, synd bara att hon är så död, annars kunde vi ta med henne till underjorden... för hon är väl död?"
   
  O, bortbyting: När Väktarna övertalade den gamle Jägaren att lämna över till Skymning.
   
  Trana, shamanlärling i Älgstammen: Det var kul att få genomföra slutritualen, även om vi inte hunnit träna - i så fall hade den blivit lite mer kraftfull.

Roligt att hela tre personer ur Björnstammen vände sig till mig för att få hjälp med personliga problem.

Vår fest blev riktigt kul, även om vi var lite få, i synnerhet från Björnstammen.

De möten man hade med råandarna, i synnerhet de som kunde ha den här hållningen att det som är viktigt för oss människor inte berör dem särskilt mycket och att man inte behöver ha bråttom med något.