|
Jorduggla, en äldre medlem av Älgstammen. |
Vi anlände till lägerplatsen intill Bojan i god tid före ritualen. Månflocken var redan där och hade satt upp sina tält men lämnat plats åt oss. Utom Vågvild, han måste förstås se till båten först, innan han ordnade något åt sig själv.
Vi, det var Uv i första hand, han har varit med och skött alla ritualer här ända sedan Älgstammen fick ta över ritualerna. Jag följde med honom för att se till att han inte blev alldeles borta på sina anderesor och sina kontakter med råandarna. Höstlöv och Sot hade bestämt sig för att se efter mig, de tycker visst att jag börjar bli skröplig. Pilfink hade tjatat sig till att få se en viktig ritual en gång. Och så Lom då, min systers son. Det är lite synd om honom såna här gånger. Han hade så gärna velat bli shaman, och han kan alla sånger och ceremonier, men han fick aldrig kallelsen. När jag ser honom och sen Trana, ena hövdingen i Månflocken, blir jag så arg. Varför kunde inte råandarna ha kallat Lom i stället, han skulle ha kommit. Undrar vad de egentligen tycker om att någon som är utvald och godkänd, förkastar sin kallelse?
Vi hade ett par extra dagar före ritualen, vi måste ju vara säkra på att vara i tid, och vi behövde prata med Björnstammen om jaktmarkerna. Egentligen skulle vi behöva få tillbaks dem, det börjar bli magert i skogarna. Men själv är jag lite tveksam. Om alla olyckor har något att göra med vad Björnstammen ställde till med vid Vitehög? Det kanske är bättre att vi håller fast vid att hålla ritualen, i längden kanske det ger mera mat att göra den rätt än att byta bort den mot jaktmarker. Fast å andra sidan är vi inte så felfria själva heller, titta bara på Trana! Månflocken håller sig inte heller alltid till Moder Sols väg. Men de bär i alla fall inte vapen mot människor.
Och så skulle vi få träffa Äldst! Uv och de andra shamanerna hade träffat honom vid vintermötet, och han hade lovat komma hit nu till ritualen. Uv och jag höll på att bli osams om det där. Han påstod att Äldst hade kommit med ett förslag om att göra en ändring eller tillägg i ritualen. Men det måste han ju ha fått om bakfoten. Det måste ju vara så att Äldst kommer hit för att se till att vi gör allting rätt, inte strular till det som Björnstammen. Men Uv var envis, han hade minsann inte fattat något fel, och jag skulle inte lägga mig i.
Vågvild var missnöjd med fisket första dagen – två små ynkliga fiskar som inte ens dög till att krydda soppan med. Har olyckan spritt sig till fisket också nu? Månflockens matsäck hade till stor del bestått av rökt fisk. Men Vågvild kanske får skylla sig själv, han har bytt bort sitt goda nät mot en handfull järnkrokar av de bofasta. Det borde han väl begripa att det var ett dåligt byte! Det sa han förresten själv också, han visste det. ”Men”, sa han, ”jag kan göra ett nytt nät, men krokar kan jag inte göra själv.” Hoppas det blir bättre när han får sitt nya nät färdigt. I gengäld hittade vi mycket bär och rötter. Höstlöv och Sot, och även Pilfink var flitigt ute och samlade. Egentligen tycker jag att de där jägarna överskattar sig själva. Samlandet ger väl så mycket resultat om man vet vad man ska leta efter.
Framemot eftermiddagen dök det upp tre bofasta och tre ur Skymningsstammarna utanför vårt läger och begärde att få tala med hövdingen. Järv och Trana gick ut. Så småningom spred sig viskningen att en av de tre bofasta var Äldst. Hur är det möjligt? Visserligen hade Uv berättat att Äldst använde bofastas kläder för att undvika upptäckt när han rörde sig bland dem, men varför kom han till oss i sällskap med bofasta? Varför kom han inte in i lägret? Varför hade han gått till Skymningsstammarna innan han kom till oss? – Nå, det sista kunde möjligen förklaras, de var kanske mera än vi i behov av hans hjälp för att kunna återvända till Moder Sols väg, men de bofasta?
Efter ett tag kom Järv in tillsammans med de tre från Skymningsstammarna. Äldst ville att de skulle få komma in i vårt läger. Men varför kom han inte själv? Och varför stod en av de bofasta och krafsade på ett papper samtidigt som han ivrigt iakttog våra bostäder? Planerade han ett överfall?
Och de från Skymningsstammen såg lite otäcka ut. De hade märket för Dött träd målat i ansiktet i stället för någon skyddsruna, och det kändes otäckt eftersom jag sett att de järnklädda med vapen som passerade oss ibland också använde det märket på sina sköldar. Men eftersom en av dem började prata med Hund, gick jag dit och slog mig ner. Han var inte alls otäck i själva verket, men mycket vilseförd. Han berättade ivrigt att han hette Björn, en av de andra hette Varghjärta och var shaman, den tredje vet jag inte. Jag frågade om märket, och han berättade att de bar det för att hedra Skugghjärta!!!!! Han försökte få mig att tro att Skugghjärta i själva verket var en bättre beskyddare än Moder Sol, att de levde gott i sina skogar och att Skugghjärta hindrade de bofasta från att inkräkta. Men han färdades ju själv tillsammans med bofasta! Det hade han inte någon riktig förklaring på, och han erkände att de hjälpte till att hålla de bofasta borta genom att döda dem. Vissa av dem. Jag försökte säga honom att jag förstod att han inte var någon ond människa, men att hans vägar var onda, men jag lyckades inte övertyga honom. Liksom han inte lyckades övertyga mig.
När främlingarna gett sig av kallade Järv till möte. Han bekräftade att det var Äldst. Och att Äldst ville att vi skulle ändra ritualen. Så Uv hade haft rätt då, hela tiden, Björnstammen hade inte ändrat ritualen, de hade försvarat den. Men jag litar inte på dem ändå, de umgås med bofasta och bär vapen mot människor. Just nu litar jag bara på Uv, Korp är så glad över Äldsts ankomst att hon är beredd att ändra ritualen, hövdingaparet struntar i gammal sed, Äldst – ja, inte blev det som jag hade tänkt mig.
Vi kom inte fram till något beslut, det här var alltför svåra frågor. Jag visste ju vad jag tyckte. Den nya ritualen innehöll dött-träd-runan som Skymningsstammarna använder för att hedra Skugghjärta. Men Korp påpekade att den ju också var tecknet för Världens ände, så det var väl inte så fel. Vi kom inte fram till något. Och vi måste ju se till att få någonting att äta också. Här tycktes turen ha vänt sig, kanske är det här en välsignad plats, för jägarna kom hem med en hel massa kaniner. Så sent på kvällen, när de äntligen lagat till dem, blev det fest.
Nästa dag kom Vågvild och frågade Pilfink om hon ville följa med och paddla åt honom medan han fiskade. De skulle bli borta i flera timmar. Jag följde med ner till båten. Det är inte ett att tänka på när man gör den i ordning, och Vågvild visade Pilfink ordentligt hur allt skulle göras.
Senare gick en grupp upp till Björnstammens läger, för att höra om vi kunde enas om att ha berättartävlingen tillsammans i alla fall. Järv tog upp frågan om jaktmarkerna och ritualen, utifrån Björnstammens synpunkt, men de var inte särskilt intresserade, eftersom de förstod att vi ändå inte var pigga på att göra några ändringar. Jag var förvånad över att ingen i vår grupp drev frågan om jaktmarkerna, kanske hade de glömt bort det eftersom vi fick så mycket mat kvällen innan. Jag var lika glad, för jag tyckte att ritualen var viktigare. Kanske fler tänkte likadant.
Flera gånger under dagen kom den där skymningsshamanen, Varghjärta, och slog sig ner inne i lägret. Alla tycker att han är otäck, men vi försöker att i alla fall uppträda hövligt, både för att man ska göra det och för att det nog är säkrast.
Från Björnstammen kom Dimfot, fast nu kallade han sig Namnlös. Han hade plågats svårt av drömmar och vågade inte stanna längre hos de sina utan sökte frid hos oss, som fortfarande vandrar Moder Sols väg. Vi hittade plats åt honom hos Höstlöv och Sot.
Vi hade två nya möten under dagen. Vid det ena avslöjade Korp att Äldst verkligen tjänar Skugghjärta, han har själv sagt det. Och han har förklarat att vi har fått allting om bakfoten, Skugghjärta är inte ond, han är den som kan hjälpa oss. Den här gången gick diskussionerna verkligt vilt. Gråvarg, t ex, tyckte att det lät som något att tro på, Skymningsstammarna tycks ju leva bättre än vi. Men lämna Moder Sols väg! Aldrig! var min linje. Uv sa inte mycket, han börjar bli lika långsam som sin råande, men han rådde också till att hålla fast vid traditionerna. Lyckligtvis tror de flesta på honom.
Senare på kvällen gjorde Korp en helomvändning, helt förtvivlad. Hon hade träffat några hon trodde på, som hade övertygat henne om att Äldst i själva verket var farlig, att han var Nestor. Det dök upp åtskilliga spekulationer om hur detta kunde hänga ihop. Hade Nestor tagit Äldsts kropp? Hade Äldst på sin själavandring valt Nestors kropp och blivit överväldigad? Var alltihop bara en synvilla? För min del spelade det ingen roll. Det enda viktiga är att vi håller ritualen på det gamla sättet. Hur resten hänger ihop är inte vårt ansvar. Jag försökte trösta Korp: ”Om detta inte är Äldst, så kan du ju fortsätta att vänta på honom.”
Berättartävlingen blev lite avslagen. Så många viktiga personer var ute på andra ärenden. Och ingen mer än jag tycktes ha förberett sig. Så småningom berättade Glöd från Björnstammen en hemsk historia om vad som hände honom när han tog kontakt med Skymningsstammarna. Efter en lång paus hittade Rot på en kort och rolig historia. Han vann med den, domarna tyckte att det var vad vi behövde. Det mest underhållande var en spontan danstävling som fick tre deltagare, två från Björnstammen som dansade tillsammans och så Rot igen, som gick in i deras dans. Vågvild ordnade en rolig tävling mellan Älgar och Björnar, fast han delade in lagen så att de i själva verket var blandade. En vacker tanke. Och många skratt under tävlingen, det behöver vi.
Festen tog ganska bra fart så småningom, men jag gick och lade mig, jag trivs ganska bra med att ligga och vila och höra de andras sorl. Jag lämnade framsidan öppen åt Pilfink och Lom. Frampå natten vaknade jag av buller. Pilfink och Lom var tillbaka men hade inte stängt, så jag kunde se att det var några nattvarelser borta vid stora vindskyddet. Järv och Gråvarg var uppe och talade med dem. Men de gick och lät oss vara ifred.
Lite senare vaknade jag igen, av musik. Jag var verkligen glad att Lom inte hade stängt, för nu kunde jag se vad som hände, det var älvor eller huldror eller något och några av deras musiker, och de dansade på vår äng. Det var så vackert. Jag var tyst som en mus, jag ville inte att de skulle veta att jag var vaken.
På ritualdagens morgon åt vi rejält för att orka med dagen. Vi ville vara där i god tid före middagstiden för att hinna förbereda och för att vara först på plats. Jag gick lite extra tidigt, för jag vet ju att vägen är lång och jag går inte så fort längre, jag ville inte sinka de andra. Ungefär halvvägs kom Höstlöv ikapp mig. Han ville inte att jag skulle gå oförsvarad hela vägen. Lite onödigt, för jag hade ju Hund med mig, men väldigt snällt av honom. Och tur för mig, för jag hade glömt att ta ett vattenskinn i brådskan, så han räddade mig från att törsta.
Vi inväntade de andra nära målet, så att vi kunde komma fram i samlad flock. Shamanderna var lite bekymrade, för de hade hittat andra runor än dem som skulle vara där. Vi sökte igenom trakten för att se vad som fanns, men hittade inget som var direkt hotande, men en del som var obegripligt. Korp sa åt oss att lägga stenar i en stor ring runt hela platsen och skyddsrunor åt alla håll. Shamanerna la ut de runor som skulle vara runt den stora ringen och i den lilla. Vi satte oss runt omkring, men jag blev tvungen att flytta mig, för just där jag och några till hade satt oss, kom råandarna och slog sig ner. Jag ville för allt i världen inte vara i vägen för dem. Björnstammen kom också, och en grupp som innehöll många bofasta. Bra att vi var där först, så att vi kunde beskydda platsen.
Korp skulle leda ritualen, Trana sången. Uv var naturligtvis den som skulle resa till andarnas värld. Före ritualen varnade mig Korp att jag kanske skulle behöva hjälpa henne att kalla Uv tillbaka.
Vi hade problem med att komma igång. Björnstammen kom med sina vapen, och jag hälsade dem välkomna men bad att de skulle lämna vapnen längre bort. De gjorde så, men de hade ju ändå burit vapen, så när vi skulle börja kallade Korp på oss i Älgstammen och på dem i Björnstammen som aldrig burit vapen, det fanns ju såna också. Men då ville inga i Björnstammen vara med. Skogsfrun själv sa ifrån att båda stammarna måste vara med, men vi hade ju inbjudit dem men de ville inte komma. Och Korp ville tydligen gottgöra att hon varit så vinglig förut, så hon drev på att nu skulle vi hålla ritualen och göra den rätt.
Det kändes underbart att sjunga med stammen och veta att vi till slut enats om att göra vårt bästa för att stärka bojan. Men mitt inunder störtade två figurer in i ringen där Korp stod och där Uv fallit ner. En bofast och en shaman av något slag som jag inte kände igen. De skuttade runt i en egen ritual med en bägare på fot i handen, och det var tydligt att de tänkte använda den på något sätt i ritualen. Mitt hjärta frös till is. Vad var det i den där bägaren? Uv hade berättat att Äldst ville att han skulle använda någon röd vätska som han misstänkte var blod. Inget blod får spillas vid Världens Ände!
Nästan utan att jag visste vad jag gjorde störtade jag in för att försöka köra bort dem. Visserligen for det genom mitt huvud att jag inte heller hade något att göra inne i ringen hos shamanerna, men jämfört med att de där två var där tycktes det mig som ett mindre ont. När de inte ville avlägsna sig tog jag tag i en av dem. Och igen for det genom mitt huvud att det var fel, det skulle inte vara strid på denna plats. Men jag tänkte ihärdigt, Inget blod, inget blod! Till slut uppfattade jag att Korp ville att jag skulle gå tillbaka till min plats. Så det gjorde jag. Men jag var så skrämd av det jag såg att jag inte kunde sjunga längre. De två inkräktarna avslutade sin dans och ställde bägaren i mitten av den lilla ringen med runorna. Allt var förstört. Korp började plocka bort stenarna ur ringen. Vad hade hon för sig? Hade hon ändrat sig igen och tänkte hjälpa den andra sidan?
Men så förstod jag vad det var hon gjorde. Hon flyttade ringen utan att ta bort den, så att den i stället hamnade runt Uv, som låg alldeles bredvid. Mitt hjärta fylldes av glädje. Kanske vi ändå skulle kunna rädda ritualen! Jag hörde någon (jag förstod senare att det var Trana) ropa ”Jorduggla!” och jag förstod att det var tid för mig att hjälpa till och kalla tillbaka Uv. Så jag ropade, så som jag ropat efter honom i barndomen när han förirrat sig i skogen. Han kom tillbaka, och som om han fått en syn om det fortsatte han Korps verk och byggde upp de rätta runorna igen inuti den nya ringen. Ritualen var färdig.
Efteråt störtade en av de där två in igen med sin bägare och ställde den i ringen. Men nu gjorde det inte så mycket. Om de ville låna av vår kraft så fick de väl.
Skogsfrun talade, men jag förstod inte allt. Hon var i alla fall nöjd med att vi hade genomfört ritualen så som den skulle göras. Tydligen hade något mer hänt också, som skulle göra världen bättre, kanske var det det som de där två figurerna höll på med. Och så tyckte hon att det var bra att Älgstammen och Björnstammen hade gjort ritualen tillsammans. Men det hade vi ju inte? När vi inbjöd dem men inte ville ha med några vapenbärande, så ville de ju inte. Fast det var ju Dimfot, förstås, han som blev Namnlös och sedan Gryning, kanske han ändå kunde räknas som en representant för Björnstammen fast han hör till oss nu. Och stammarna talar vänligt med varandra igen. Kanske vi ska lyckas återföra björnarna till Moder Sols väg.