 |
Kol, kringresande smed: Dels när jag, den andra smeden och några av magikerna smidde svärdet Aurinko. Och dels scenen i slutet när jag blev besatt.
 |
 |
Legionär Torun Grävare: Striden med Drakfåglarna i skogen var jättebra. Att ha en person att flörta med och en att vara lite rädd för i samma rum var intressant. Det var riktigt coolt att bli utsatt för blodsmagi!
 |
Bergmästare Renata Vråk, Ministeriets utsända: Det är de små
scenerna som fastnar: den fantastiska lunchen med familjen Gadd i
upplösning, den milda pulshöjningen när jag insåg att hela "utomhus" hade
tömts på folk i samma ögonblick som jag klev ut på trappan med Magnus för
att diskutera något han inte nödvändigtvis skulle gilla (han märkte det dock
inte, kanske tur för Renata det).
På lördag eftermiddag hade jag ca
15 lugna minuter och gav efter för lajvtröttheten: jag satte mig på bänken
vid öppna spisen och slumrade till (av detta lär vi oss att Renata är dryg
nog att somna till hemma hos Magnus Gadd även när Gaddarna är vakna).
Vaknade ca en minut senare av att Björn materialiserats ur tomma intet och
satt sig på andra sidan bordet, med repliken "Sov du, syster, jag sitter här
så du kan sova lugnt." Så fint, så mycket vråksk Norénstämning.
På
lördag kväll, ca sista timmen av lajvet, tände det till och blev "allvar" i
intrigerna i samband med exproprieringen av gruvan. Valdemar och Renata hade
hela lajvet varit vänner som tjafsar för syns skull, nu blev det plötsligt
allvar en kort stund under tjafsat - i samma veva som Renata insåg att hon
inte blivit lurad av bara Alva utan också, fullt medvetet, av Valdemar (se
Johns bild ;) ). Det var roligt och oväntat och skavde fint, tyvärr hann vi
inte spela den känslan till slut - men man kan inte få allt, och det kommer
kanske fler lajv...
 |
Korpral Gyrid Skalte, Transportbrigaden: Gyrids och Sofias diskussion. Sofia ville ha hjälp att rymma och Gyrid hade en plan för hur hon skulle kunna gjort sig av med Sofia... Synd att fångutväxlingen kom ivägen!
 |
Björnhild Stenulfsdotter, gårdsknekt hos huset Gadd: Blev förhäxad av Gruvfrun till att tro det inte var något att oroa sig för när hon tog med sig alla barnen på gården.
 |
Audvidr skald: Det kan tyckas litet och personligt, och det är det kanske, men att sitta ute vid elden i skogsbrynet och skriva det kväde som ju ändå måste vara skaldens främsta uppgift när den blir tagen till arbete av en mecenat, var en ganska intensiv upplevelse. Elden brann, jag lade på fler stockar. Då och då rörde jag om extra i bläckhornet så att bläcket inte skulle frysa. Ljus fick jag från en lykta och från elden, och ett tunt tunt snöfall gav mig vita små prickar på kläderna. Det blev många verser, och jag hade möjlighet att fokusera (att sitta inne var inte att tänka på, där skar man lök och det är hopplöst för mina ögon) - och samtidigt lyssna, avfärdad eller oupptäckt vet jag inte vilket, när Furstliga soldater dividerade om hur man skulle få övertaget mot Drakfåglarna, när fångutväxlingen skulle ske, och magiker Gáddjás uppgivna "Måste vi verkligen ta det nu?!" när de Furstliga krävde att få veta precis hur hon var skadad, hur det hade skett och hur hon behandlats - just innan de båda fångarna skulle börja gå för att byta sida... Skalden log.
 |
Risto, smed på Hammargården: Dels min nattliga metascen med Drakfåglarna i gruvan, dels fader Albrechts hot att tvångsdöpa Risto, samt slutligen smidandet av Aurinko.
 |
Prior Lidelle, Rödkåpa:
När jag på lördagen får länka samman alla med hjälp av blod. När jag inser
att en del av mig för evigt kommer att vara i Bergafruns hjärta.