|
|
Kittel, Framtidsbarn: Det blev många, men när vi fick sitta och äta
med vildkvinnan Odört var kul… de åt ju med fingrarna, varpå kadett Andrej
påminde om att man kunde använda sked. Hon försökte lite och påpekade sedan
"Med sked för hett" och fortsatte äta med fingrarna.
|
|
|
Vintersorg av Ek, chefsdiplomat: Alla förhandlingar med Wölker
Stahlfaust var minnesvärda. |
|
|
”Praetorn”: Hela livet flöt på i ett hysteriskt tempo för oss, och
jag kan inte säga att den ena stunden var bättre än den andra.
|
|
|
Löjtnant Nide, auxiliaofficer: Smågnabb med Vildkvinna, samtal med
Domedagsgardist, tortyr av fånge.
Alla små strålande lajvminnen. |
|
|
Korpral Kash-nogash, orchsoldat: Gladius' häst kommer att bli
uppäten av uppretade orcher... han kallade oss faktiskt "djur" vid flera
tillfällen och det lär sprida sig. |
|
|
Eirik Olafsson, gedansk hirdman och krigsfånge: När Eirik blir
förhörd av Cornelia, och hon kallt kallar kronprinsessan Adriana för "den
där gedanska hyndan" varpå Eirik i raseri försöker kasta sig över Cornelia
och strypa henne, bara för att snabbt bli slagen till marken av orchvakterna.
Tack Kristina!!! :D |
|
|
Svipdag Stenhjärta, Domedagsgardist: Svipdag ströp Drakfågel med sina
bara händer! RAAAHHHH!!!
|
|
|
Förste minister Egil Örnkloo: Jag fullständigt "älskade"
strebermentaliten hos Mathilde van Peelt, och hennes hänsynslösa klättrande
på karriärstegen. Att hon var ute efter att bli landgreve förstod jag redan
tidigt under kvällen, utan att hon sa det rent ut. Jag tror det var medvetet
spel från Nikis sida. Mitt off-jag sa att detta var en streber, och en sån
ska hållas kort. Mitt in-jag sa att detta var en streber, och en sån ska tas
tillvara och göras nyttig.
Jag kan inte låta bli att undra vad jag (dvs Egil) skulle ha gjort om jag
under själva lajvet fått reda på hennes tilltag att förgifta ståthållaren på
Grapahus för att själv sno åt sig Landgrevetiteln. Förmodligen skulle jag se
det som ett bevis på initiativförmåga och därför än mer lämpad att bli
landgreve. Fru Matilde är en person man vill ha på sin sida, och inte emot
sig, men gärna på flera armslängders avstånd :-)
En annan minnesvärd händelse var när jag degraderade ståthållare Thea
Lejontand för hennes inkompetens. Då kändes det att jag inte var som min
roll (tack och lov). |
|
|
Thea Lejontand, (fd) ståthållare i Strand: Det jag minns bäst är när
jag blev avsatt som ståthållare. Jag trodde att jag skulle bli halshuggen. |
|
|
Kökspigan Kata (egentligen Lydia från Vakande Ögat): Min rolls
tvärilska över att Liv överlämnade halsbandet till Cornelia. Lydia var
rasande över detta och gick och skällde i tysthet på Liv. Sparhavocs
reaktion och ansiktsuttryck när han insåg att Kata inte var ett 'vanligt'
tjänstefolk. När en orchvakt fäller mig och jag (Kata) inte kunde göra nåt
mer än att snabbt gå därifrån, tittandes djupt ner i golvet. |
|
|
Drakfågel, tillfångatagen motståndsledare: Det ögonblicket när jag
till slut övertygade Ulf ("Vemod") om att han gjort fel och att han måste
hjälpa mig, det var vackert. |
|
|
Erika, köksträl: Slutet, när köksan Tyra och den andra trälen varnar
mig: ”De kommer att fråga dig snart, de har förhört Ulvhild.” ”Bäst att du
går och lägger dig.” ”Nej, du ska nog gå och ta hand om getterna nu.” Och
jag bara gick rätt ut. |
|
|
Odört, vildfolksshaman: Spelet under den första måltiden... *ryser av
lycka*
Att först äta så glupskt och grisigt att båda Framtidsbarnen strax bredvid
verkar få bekymmer med sin egen mat, halva bordet stannar upp för att kasta
blickar på mig, och en Underbar Lajvare (puss Cilla!) efter lajvet erkänner
att hon nästan fick moderskänslor för den stackars okunniga lilla vilda
flickan...
...och strax efteråt med lysande ögon andas tungt av upphetsning när fru
Cornelia grymt förhör en fånge (makt!makt!makt!) så ovannämnda Underbara
Lajvare verkar vilja sitta vid bordet bredvid, och bara -stirrar- på mig.
Det bästa spel jag haft mot någon, utan att egentligen spela mot -varandra-!
Just kontrasten mellan att vara "schysst" - skratta och skämta med
soldaterna och över huvud taget bete mig "mänskligt" - och att sedan titta
på tortyren av fångarna och nästan få en adrenalinrusch av maktkänslan var
fantastisk. Länge leve ondinglajv!
|
|
|
Zotlack, orchsoldat: Min personliga höjdpunkt var när jag fick
"förödmjuka" Överste Järnhed, eller är det löjtnant? (hehe)... |
|
|
General Varja: En händelse specifikt jag
tänker på som fick mig att reagera starkt på var när jag på slutet drog fram
Eirik på golvet och började slå. Orden och inspirationen kom allteftersom
jag fortsatte misshandeln. När jag kom in på min liknelse om människor och
dyblöta genomruttna stockar som bara duger till att lägga på hög, kom det
upp en minnesbild i mitt undermedvetna. Då reagerade jag knappt på den.
Minuterna efter tänkte jag allt mer och mer på vad jag sagt. "Lägga på hög",
"underlägsna" osv. En, för mig, hemsk insikt uppenbarade sig och jag förstod
med ens vad som 'inspirerat' mig. Ju mer jag tänker på vad jag sa, desto mer
tänker jag på de hemska svartvita bilder jag sett på högar av människor. De
bilder på vidrigheter som ägde rum där nere. De dög inte annat än att lägga
på hög. Jag talade i lördags om saker som inte ligger alltför långt borta
från denna verklighet. Det som hände i Auschwitz, Tre Blinka och Birkenau
var ren ondska.
Jag förstår också hur officerarna i dessa läger kunde på dagen avrätta
hundratals människor och sedan på kvällen komma hem till sin familj och
krama barnen.
Det är så lätt.
Till och med jag klarar av det. Och det är stunder som Utposten och ESS.
Stunder som är korta om man jämnför med den massiva propaganda och ondska
som ägde rum för lite mer än 55 år.
Detta fick mig att må väldigt dåligt. Att jag kan gå så långt. Även under
spel. |
|
|
Cornelia, chef för Vakande Ögat:
Uppskattade särskilt överläggningarna med Preatorn (samt hans utseende och
rekvisita), den strategiska planeringen i inre rummet (snart är världen
Furstens! För evigt...), Gladius krav på underhållning, och den genomgående
stämningen av beslutsamhet och grymhet.
Eiriks raseriutbrott när "prinsessan" Adriana omnämndes som hyndan var
suveränt bra, liksom Drakfågels uttryckliga förakt, som höll även för öppen
misshandel. |
|
|
Ulf "Vemod" Lomme, prisjägare: Som icke-Furstlig
måste jag få säga att stämningen av kontrollerad, artig ondska (med några få
utbrott som undantag) som gradvis byggdes upp under kvällen var en unik
upplevelse. Planlös ondska kan vara obehaglig och skrämmande, men det är den
kalkylerande, beräknande formen som verkligen skär djupast och det tycker
jag gestaltades utmärkt under arrangemanget. Att känna den stolthet ens
karaktär initiellt kände (borde ha känt?) efter en lyckad fångst förbytas i
ångest och en känsla av hjälplöshet då det blev mer och mer uppenbart att
man begått ett fruktansvärt misstag gav dessutom upphov till intressanta
spelöppningar. Att känslokalla prisjägare hamnar i good-guy facket säger en
del om det övriga klientelet på Grapahus... |
|
|
Kapten Hânak, vaktchef på Grapahus: Det
var ganska så roande att se hur folk reagerade (både in och off) på oss
orcher i vaktstyrkan. Det var tydligt att orcher som ett slags
myndighetspersoner var en förvirrande omständighet. :)
Detta samtidigt som att vi inte var människor, och utsatta för en mer
eller mindre tyst rasism från människornas sida (de flestas alltså)... Fast
som sagt, vi orcher såg ju människorna som konstiga djur, så det kan ju
jämna ut sig. |
|
|
Andrej Galatov, patrullchef i Framtidens
Barn: Det starkaste minnet är den sista misshandeln av fångarna. Någon
gång under den passerades en gräns, och jag (jag själv alltså, inte rollen)
började känna verkligt obehag över hur general Varja långsamt och metodiskt
slog fången sönder och samman. Ett annat minne var självklart när jag fick
sitta vid högbordet med generalerna och svara på deras frågor. Trots att jag
mest satt och rapade upp en massa floskler (Lydnad! Lojalitet! Styrka!)
upprepade de gång på gång hur bra saker jag sa och hur lovande
min framtid var och hur utmärkta ungdomar Furstendömet fostrade. |
