Minnesvärda ögonlick från De oheligas land

Magister Gabriel, Furstlig magiker: Mina skyddsritualer, som fungerade bättre denna gång än på Källan.

Konversationerna med Sosfena och Sigrid som både bestod i att Gabriel ljög som en orm för att få dem att följa med till Margholien, samt samtalen med Sosfena om hennes upptäckter i norr och hennes säregna uråldriga magimästare vid universitetet i Yrkij.

Samtalet med de talviska shamanerna om hur människorna från väst springer ifrån sin henki när de så snabbt rör sig mot sina mål, varvid de ger Gabriel en brygd (ättika?) som visar brukarens innersta önskningar. Han dricker, och håller på att storkna vid insikten att Fursten knappast vill ha några magimästare annat än under sin direkta kontroll när väl världen vunnits. Precis när Gabriel skall försöka förklara varför människorna från väst måste skynda sig så mycket kommer Dr Igel och drar iväg honom till ett möte så att han inte hinner... : )

Samtalen med kaplanen som mest går ut på att Gabriel försöker håna henne utan att hon märker det och ställer frågor om hur man kan få syndernas förlåtelse om man är oförmögen att känslomässigt känna ånger. Svaret blir att låta det yttre forma det inre, dvs. låta botgöringen forma sinnet. Gabriel är skeptisk, men roas stort av hela utbytet.

Ljusmässan, under vilken Gabriel slits mellan förakt inför den vanliga ljustron, tankar på att vara ärlig mot sig själv och fasa inför att den förfärliga Vintersorg/Dzodagad verkar vara på väg att vakna till full fasa.

Löjtnant Saruca Etci: Den tjurskalliga underpriorn som vägrade följa med när vi kom för att hämta honom, med öppet hot om att vi skulle riva hela paviljongen om vi tvingade med honom. Ett påstående som förmodligen skulle vara sann. När han märkte att han nog skulle få ta konsekvenserna av en nedriven paviljong följde han ganska snällt med.

Allt spel med legionärerna. De var underbara, trots hårda vaktpass. De var alla sådana personligheter att det var svårt att inte bli kär i dem alla!

Ilva, skridfarare: När skridfararna har sin höstfest på lördag kväll. Vi lagade mat och sjöng höstvisor och åt sedan underbart gott.

På lördagen när fyra av skridfararna gick ner till marknade ch förundrade över allt som folk försökte sälja, och hur vi sedan fastnade vid karamellerna. Det var ju egentligen onödigt, men vi hade några mynt över, och det var ju fest på kvällen... Vårt velande och karamellkvinnans tålamod var fantastiskt. Vi var där och tittade och smakade två gånger innan vi bestämde oss, så vårt velande tog säkert en timme.

När vi väntade in våra shamaner så att vi kunde sätta igång med kulandet på lördag natt. Vi värmde upp rösterna genom att sitta på gårdsbacken och berätta om vår höstceremoni och sjunga höstvisan. Vi var nervösa men hade det trevligt, och folk var nyfikna men inte lite besvikna när vi inte skulle delta på ljusceremonin.

Wolfhart Fährter: Jag låg med svärdet redo under filten, och hörde skrik av dödsångest max hundra meter bort. Två av mina kamrater kom skyndsamt in i lägret under ivrigt samspråk: "Vad vi ska göra med honom? Jo det ska jag berätta för dig - han måste ju följa med oss!" "Vem?" undrade jag. "Mäster Gabriel!" blev svaret, och jag höll på att sätta i halsen. En kort stund därefter kom Mäster Gabriel in i lägret. "Så det är så här det är att leva som fredlös?" frågade han mig. Jag fnös och undrade i mitt stilla sinne om jag skulle nacka honom eller inte. Så kom Pilfink med långa kliv: "Wolfhart. Vi måste ge oss av." Det tog oss tio minuter i totalt beckmörker att packa ihop hela lägret. Allt jag glömde var mina handskar.

Därefter gick vi på gåsmarsch genom den nattmörka skogen, sakta och försiktigt. Pilfink menade att det inte skulle bli något äventyr om vi inte gav oss av med stil, så han tog tillfället i akt att blåsa i sitt horn för att uppmärksamma de furstliga på att vi smet med deras magiker. Tillfredsställelsen var oerhörd när jag insåg vad vi lyckats med.

Aila, hövding Vainos släkting: Det minnesvärda är nog hövdingahushållet som var en så tajt grupp. Vi samarbetade och rollspelade bra med och mot varandra.

"Räv" eller Rikkaya, hövding av Kainufolket: Att stå i skuggan vid vägen och hålla handen för ögonen och lite mellan fingrarna iakta hiisin var tuft. Det var rent adrenalin när jag försökte övertala modern med barnet att följa med oss och hon ännu inte förstod vad skriken i byn betydde. När hon tänkte vända tillbaka till byn var jag ju tvungen att slå ner henne.

Samtalet jag hade med Vintersorg var minnesvärt.

Landgrevinna Inessa Fransesca de Amoreyra, Furstens utsända: Det var rätt kul när underpriorn från S:t Ahriks Orden sprungit till skogs, och legionärerna kom och berättade det medan vi satt i förhandlingar med övriga från Ahriksorden... det är en viss njutning i att få ge orden "Släpa hit honom då!" och samtidigt gå in och försäkra övriga från Ahriksorden att "det absolut inte gäller dem! Legionärer ställer sig i sköldmur titt som tätt!!"

Sen var landgrevinnan på så gott humör när underpriorn väl hämtades dit (avtalet om utväxlingen av fångarna var klart och underskrivet) så hon gjorde inte något av saken... fast hon var frestad att statuera exempel med honom... Turligt eller tråkigt nog så hejdade greve Vintersorg henne...