Berättelsen hitintills

Om kriget i Thule
Furstliga soldater på marsch

Furstliga soldater på marsch

Rikena i Thule, långt i norr, har i tolv års tid härjats av krig och ofärd.

I Ljusets År 1139, då isarna gått upp och sjötåget till Österlandet avseglat, kastade Fursten av Margholien vänskapens mask och gick med eld och svärd in i sina grannriken. Arosia och Gedanien led nederlag vid Månhella, härjades och ockuperades till stor del.

Men de angripna samlade sig snart på nytt till motstånd. Vid Vitehög slöts ett förbund av folk som svor att stå emot den mörke Fursten emot och ett vapen mot hans svartkonster – den så kallade Nyckeln – upptäcktes. Ett nytt hopp hade tänts i den mörka natt som fallit över Thule, men ännu var natten lång.

* * *

I Ljusets År 1142 lyckades de allierade till slut häva Furstens stora belägring av Geda. Vid Geda högar vann de sin största seger över Furstens legioner, och general Varja föll för prinsessan Adrianas svärd. För första gången sedan ofredens begynnelse stod Fursten i försvarsställning.

* * *

Vi skriver nu november månad i Ljusets År 1151. Under de nio år som gått sedan segern vid Geda har krigslyckan gått fram och tillbaka. Hela Arosia är befriat och nästan hela Gedanien likaså. I norr har rebellerna mot Furstens välde, de som kallar sig Drakfåglarna, befriat Ravnsmark och tagit det i besittning. Men medan Fursten trängdes tillbaka på en kant gick han framåt på en annan. Sedan hösten 1148 har hela Högmark fallit under hans välde och drottning Astrid har tvingats i landsflykt. I Österlandet bortom havet står Fursten också säkrare än någonsin, stärkt av sin oheliga allians med den mäktiga Ordo Alemandi som drivit Ahriksriddarna i landsflykt.

De senaste åren har Fursten med det ockuperade Högmark som plattform vänt sig mot alvernas land i väster. Hans första stöt slogs tillbaka och den andra tycks ha hejdats för ögonblicket, men allt pekar på att alverna bara vunnit en tillfällig respit.

Men de Furstliga har haft motgångar även betydligt närmare hem. Drakfåglarna och deras allierade slog först framgångsrikt tillbaka ett Furstligt angrepp tidigare i vintras och en tid senare själva slog de ut en djärv räd mot själva Griftedal, Furstens huvudstad, och dess omnejd. Räden drabbade Furstens administration hårt och ledde till svår oreda, vilket tvingade de Furstliga att sakta ned eller avbryta många offensiva företag och koncentrera sina ansträngningar på återsamling och konsolidering. År 1151 har på ytan varit ett av de lugnare under kriget.

Läs mer:

 

 

Kriget de senaste åren

1149

Hösten och vintern 1148-49 innebar många plötsliga förändringar efter flera år av relativt dödläge i kriget mellan Fursten av Margholien och de små riken i Thule som var allierade mot honom. Å ena sidan återtog de allierade de delar av norra Gedanien som Fursten ockuperat sedan krigets början, och Drakfåglarna befriade folklandet Ravnsmark och etablerade en egen bas inom Furstendömets formella gränser. Å andra sidan ockuperade de Furstliga större delen av det dittills okuvade Högmark.

Med Högmark som bas började de Furstliga under våren 1149 en prövande attack mot alvriket Ilyranas östligaste utposter. Detta första anfall slogs tillbaka med gemensamma ansträngningar av de allierade rikena och alverna – även Drakfåglarna bidrog här. De Furstliga drog sig tillbaka till mellersta Högmark och återsamlade sig där, och några lugna månader följde.

Tidigare lajv: Draksådd

barn

Den tiden utnyttjades väl av de allierade. Vid krigsrådet på Hjortsnäs i april hade Drakfåglarna erkänts som en fullvärdig allierad mot Fursten och rentav, på papperet, som rättmätiga härskare över Margholien. En transportled mellan västra Arosia och Ravnsmark via älvarna i Ilyrana upprättades och har sedan sensommaren börjat användas för att skeppa förnödenheter och förstärkningar norrut.

Fram på hösten samlades en stor allierad här för att befria Högmark. De allierade gick till anfall från flera håll, men trots inledande framgångar slutade huvudangreppet i ett nederlag och de Furstliga vann en av sina största segrar. Det kommer att dröja flera år innan de allierade kan samla sig till ett så stort angrepp på nytt.

 

1150

stegilshamn

Allierade soldater reser Drakfåglarnas fana i S:t Egils hamn under sjöräden mot Margholien

Med ryggen fri – eller åtminstone friare – återupptog Fursten snart sitt angrepp mot alverna. Under våren och sommaren avancerade de Furstliga långsamt och upprättar en kedja av befästa läger och utposter.

De allierade svarade till en början med räder och störanfall mot Furstens olika besittningar, främst i Högmark och södra Margholien, men mest dramatisk med en stark sjöburen räd mot Margholiens kust. Under hösten ledde en framgångsrik allierad undsättningsmanöver till att de Furstliga i Ilyrana tvingades falla tillbaka och för tillfället hejda sin framryckning.

Framåt vintern blev Ravnsmark, som under hösten plågats av småskaliga men tilltagande Furstliga räder, plötsligt utsatt för ett större samlat Furstligt anfall. Anfallet slogs tillbaka men till ett pris.

 

1151

Den misslyckade Furstliga offensiven mot Ravnsmark följdes av en oväntat snabb motattack, då Drakfåglarna och deras allierade slog ut en djärv räd mot Griftedal och trakterna däromkring. Delar av staden stacks i brand och Ministeriets arkiv plundrades. En stor mängd hemligstämplade dokument om bl a militära planer förstördes eller föll kanske i rebellernas händer. Detta fick långtgående följder; förlusten av dokumenten ställde till med en förlamande administrativ oreda i Furstendömet under åtskilliga månader och många planer fick uppskjutas eller avbrytas.

Fursten svarade på anfallet med en straffexpedition mot Ravnsmark med draken Náuglug i spetsen, men därutöver tycks den Furstliga strategin mot Drakfåglarna under året ha gått ut på att förstärka gränsen mot Ravnsmark och hålla dem så instängda där som möjligt. Även på övriga fronter har året präglats av konsolidering och återhämtning på båda sidor; både de Furstliga och de allierade har slagit ut mindre räder mot varandras territorium, men inga allvarliga försök att erövra ny mark har gjorts i Thule.

Ordo Alemandi tågar in i en kerisk by

Ordo Alemandi tågar in i en kerisk by

I Österlandet däremot föll till slut Svaleborg, Ahriksriddarnas sista fäste, mot slutet av våren efter en lång belägring. Hela S:t Ahriks Ordens territorium är nu i fiendehänder och Keriland är i praktiken delat mellan Ordo Alemandi (som också erövrat Virland), Fursten och republiken Yrkij. De landsflyktiga Ahriksriddare som tidigare evakuerats till Gedanien håller nu Månhella slott som län och sin enda bas.

Medan kriget, förutom Svaleborgs fall, varit lågintensivt på ytan under året har den magiska kapplöpningen och efterforskningarna fortsatt.

Tidigare lajv:

 

Det magiska kriget

Kriget mellan Fursten och de allierade har inte förts enbart med jordiska medel utan också på magisk väg. Här ska helt kort nämnas något om utvecklingarna där under det senaste året.

 

Alvernas portar

Under de senaste åren har man börjat återupptäcka en serie magiska portar som alverna i forntiden byggde men som sedan fallit ur bruk och i glömska även bland alverna själva. Portarna tycks leda till en skugglik mellanvärld genom vilken den som känner vägen och målet kan färdas mycket snabbare än motsvarande sträcka i vår värld. För några år sedan i Österlandet hade några av Nyckelns väktares utsända funnit en grupp alver som gömt sig undan världen via en återupptäckt sådan port, och även de Furstliga var av allt att döma portarnas hemlighet på spåren. Ett fåtal äldre alver i Ilyrana, alvriket i Thule, troddes också veta mer än de berättat om de här portarna.

I samband med början av vårfälttåget mot alverna upptäcktes en ny sådan port i Klippiga skogen i västra Högmark, som dittills varit dold. Ett första försök av de Furstliga att öppna porten misslyckades; några veckor senare lyckades de, mitt under en rasande strid, men porten stängdes på nytt efter att några av de stridande försvunnit igenom den. Striden slutade med att de allierade tog porten i besittning men alla försök att öppna den på nytt var fruktlösa.

I vintras upptäcktes ytterligare en port i Ravnsmark, och kvällen före Väktarnatten öppnades den och sex av de åtta – fyra allierade och två Furstliga Rödkåpor – som försvunnit igenom porten i Högmark kom ut. Det visade sig att de tillbringat de mellanliggande månaderna i en märklig skuggvärld de själva kallade Gråmark. Resan hade svetsat gruppen hårt samman och de båda Rödkåporna – som tycktes villiga att bryta med Fursten – försvarades envist av sina allierade reskamrater. De nyanlända fördes med Nyckelns väktare till deras högkvarter i Sunnanslätt. Porten i Ravnsmark har tills vidare förseglats med jordiska verktyg.

De allierade fruktar att om Fursten skulle finna ut portarnas hemlighet skulle det vara extremt farligt. En sorts kapplöpning har redan påbörjats för att försöka upptäcka mer och hindra fienden från detsamma. Mot den bakgrunden var det inte märkligt att de som varit på andra sidan porten och återvänt väckt stort intresse. Och om de Furstliga skulle få tag i dem, eller i porten i Ravnsmark…

Porten i Ravnsmark och de sex som återvände

Porten i Ravnsmark och de sex som återvände

Den blå elden och de vandöda

Under de senaste åren har Furstens nekromantiker utvecklat ett potentiellt dödligt magiskt verktyg: de kan förbanna ett område så att de som dör där spontant uppstår som vandöda. Huruvida effekten på området är permanent eller inte är ännu okänt.

Än så länge har detta verktyg – känt som ”den Blå Elden”, det verkar också innefatta en blåtonad alkemisk eld – använts ganska sparsamt, kanske för att man fruktar okontrollerbara konsekvenser. De vandöda som blir följden är inte utan vidare kontrollerade av de Furstliga utan har sin egen vilja. Det talviska ordet för kroppsliga vandrande döda, kalmo – talviska för ”kadaver” – har fastnat även i Thule.

 

Rana och Náuglug

ranaonauglugTvå av Furstens mest fruktade allierade, som båda sägs ha väckts upp från de döda, är Rana, den främsta av de få alver som gått över på Furstens sida, och Náuglug, den drake som hon i forntiden tämjde. Draken har fått en ny kropp, byggd av de Furstetrogna dvärgarna av Kalins folk, delvis av kött och blod och till större delen av järn och stål. Den skadades svårt vid belägringen av Geda och syntes inte till på flera år.

Draken och dess ryttarinna visade sig först vid de första framstötarna mot alverna i våras, men de och Ranas andra anhängare drog sig sedan tillbaka från fälttåget och det ryktades att Rana sökt erbjuda alverna någon sorts överenskommelse.

Sedan Fursten segrat i Högmark och återupptagit angreppet mot alverna har dock Rana och draken åter anslutit sig till anfallet, och draken har spytt sin dödliga eld över de eviga träden.

Arkiv